Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 juli 2011

The Stranger´s Child, Alan Hollinghurst

The Lines of Beauty - - -

Av den nya litteratur som ges ut är det mesta helt försumbar. Det är inget unikt för vår tid: det är en minoritet författare som överskrider sin tid, som fortsätter att vara angelägna efter sitt dödsfall. Och den som ger sig på att försöka förutsäga exakt vad som kommer att överleva gör sig oftast bara löjlig. Men det går knappt en dag utan att jag i någon svensk tidning kan läsa om Ian McEwans förträfflighet, och att det av samtidens romanförfattare inte finns någon som har lika stor chans att bli läst också i den framtid som vi förutsätter ska intressera sig för böcker.

Fast McEwan är bra bara på ett igenkännbart sätt: han skriver romaner som vi har lärt oss att de ska se ut – prydligt nedplitade historier med avancerade berättartekniska tricks. Huruvida hans landsman Alan Hollinghurst kommer att bli läst i framtiden tänker jag inte ha någon åsikt om, men jag tycker att han är orättvist förbigången (på svenska finns endast hans Bookerprisvinnande roman Skönhetens linje översatt). Nu har hans femte roman The Stranger´s Child precis publicerats, och ett första intryck är att inte heller den här gången vänder han sig till det ”verklighetens folk” som KD-ledaren snackade om häromåret, då det inte kan sägas vara särskilt lättillgängligt.

Ämnet ligger i tiden, med kvarlåtenskapen från en död författare som romanens fokus, vilket genererar spaningsarbeten från biografiskrivare och redaktörer, en intensiv dragkamp mellan vad som är det viktigaste – författarens verk (i det här fallet: poesi från en av Englands (för) många döda krigspoeter) eller författarens liv (i det här fallet: en homosexualitet som fluktuerar värderings- och konjunkturmässigt genom tiden). Titeln är hämtad från en berömd dikt, ”Two Acres”, som den adlige poeten skrev när han 1913 tillbringade några dagar på ett litet herresäte:

Till from the garden and the wild

A fresh association blow,

And year by year the landscape grow

Familiar to the stranger´s child –

Där finns en kompis från college, hans syster – båda är förälskade / -häxade i poeten, men när han dör i kriget gifter sig systern, Daphne, med dennes bror: det första av tre äktenskap. Efter halva boken är hon i sjuttioårsåldern, och det är snarare så att det är den döde poeten – Cecil Valance – som trots att han så tidigt skrivs ut ur historien , förblir huvudpersonen, föremålet för andras intresse. Till dessa andra hör biografiskrivaren Paul Bryant, som blir den som sent omsider, på 1980-talet, avslöjar både den homosexualitet som vi som läsare tidigt blir varse, men också en del andra pikanta saker i familjehistorien.

Hollinghurst är suverän på att återge dialog, när han tar oss nära de olika figurerna. Närvarokänslan är också fint återgiven, och språket växlar karaktär när han byter årtionde, från 1913 till 1926, till 1967, till 1980, och i den avslutande kortaste delen är vi i nutid, eller så gott som, i 2008. Repliker fungerar i bästa fall som fingeravtryck, unika bevis för en personlighet, och allra bäst fungerar det när han ger Daphne mycket utrymme även som drygt 80-årig tant, med ett konsekvent behållet språkideal från när hon var 16-åring i första avsnittet. Andra författare kan nöja sig med slarviga markörer för att vi ska förstå tidsanda – Hollinghurst är mer subtil när han varsamt smyger in språkförändringarna.

Det är också en komisk roman: inte bara när den gamla Daphne får sitt paraply förstört och kommenterar ”Oh, bugger it!”, eller när den homosexuelle Cecil kysser Daphne och hon blir varse att han har en hård cigarrask i byxfickan, utan också i exemplen på människors tillkortakommanden och osäkerhet; här blir det tydligt att författaren har ett gott förråd av dylika situationer, en obekvämhet i en given belägenhet, en rädsla för att snart bli avslöjad. Han vet också att talet, till skillnad från skriften, alltid befinner sig i uppförsbacke, att det innebär att röra sig mot ett motstånd.

Åren går, liksom i Virginias Woolfs roman Åren, och Hollinghurst refererar lite listigt till Bloomsbury-gruppen. Successivt övertar det dokumentära inslaget helt romanen, med intervjuer, utdrag ur brev och biografier, som om Hollinghurst vill parodiera de människor som lever sina liv på bekostnad av andra – påtagligt många av karaktärerna här lever ensamma, eller helt upptagna av att gå i den döda poetens fotspår. Som motto till den avslutande delen finns ett citat från den skotske poeten Mick Imlah, som romanen tillägnats (han dog för två år sedan), om Tennyson: ”No one remembers you at all”. Därför blir Imlah något av en förebild för romanens döda poet, Mick Imlah, och Hollinghurst låter också poesin få sista ordet, bli det som överlever alla attacker från skvaller och sensationslystnad. Om något ska sägas utgöra romanens stora tema blir det minnet, människans förmåga att låta minnet leva parallellt med glömskan.

Dramatiken finns under ytan, hela tiden. The Stranger´s Child är också en roman om klass, om att födas med guldsked i munnen – eller inte. Klassgränserna är ritade med linjal – en stållinjal. Tjänstefolket är, liksom i Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen, inga alls, behandlas nedlåtande, som barn.

Romanens undertext är faran, gestaltad av homosexueliteten, som blir romanens lackmuspapper, där vi följer hur det tidiga 1900-talets hemlighetsmakeri går mot ett allt mer tillåtande samhälle, med en atmosfär som blir påtagligt mindre kvav och orosmättad. Ändå är Hollinghurst den här gången mindre verbal när han skildrar uttalat fysiska möten mellan män(niskor) – det är alltså en mindre uttalat gayroman, den här gången, som om han tröttnat på att i rubrikspråk kallas ”bögförfattare”.

Samtidigt finns det nästan för många antydningar, nästan för många innuendos, ord som har dubbla innebörder, åtminstone för de invigda. En av Cecil Valances dikter innehåller raden ”Love comes not always in by the front door”, vilket kanske är en lite väl vågad ledtråd. (Tänk på hur brittiska satirtidskrifter upplyser läsarna om att en politiker har uppträtt berusad: han har varit ”tired and emotional”.) Men det bidrar också till att läsaren hålls alert, måste lära sig att se ordens dubbla valörer.

Hollinghurst har fått en utpräglad stilkänsla gratis: det är en noggrant utmejslad stil (så har det alltså gått sju år sedan förra romanen), som ändå inte ger ett ansträngt eller sökt intryck. Tidigare har han obligatoriskt blivit jämförd med Henry James, men den här gången är det svårt att hitta en sådan parallell, även om han refererar till James korta roman The Aspern Papers, som också handlade om rätten till en poets ord (i det fallet: Shelleys).

Det är en vanlig uppfattning att den författare som vårdar sin stil är sämre på intrig, som om det inte gick att kombinera. Men jag tycker att den här romanen är spännande, även om det är på ett sätt som inte är lätt igenkännbart. Här finns också några skarpsynta porträtt, även om dessa ofta befinner sig i skymundan, som bifigurer. Hemligheterna länkas till varandra, i den här fantasin med skarpa konturer. Omslagets labyrint illustrerar något av hur det känns att läsa romanen, att figurerna inte presenteras fullständigt, och att nya hela tiden tillkommer, gör att du rör dig på osäker mark.

Men det är inte helt lätt att på ett rättvist sätt säga vad det är för typ av bok. Om Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé kan sägas vara den (arke)typiskt svenska romanen, är The Stranger´s Child något av den brittiska motsvarigheten, en suverän skildring av England. Den är lika rolig att läsa, ambitiös och storslagen i sina anspråk, och ändå skriven med lätt hand.

När William Faulkner, en annan ytterst stilmedveten författare, skrev sina bästa romaner var litteraturkritikerna avvisande och oförstående. När han femton år senare fick Nobelpriset fortsatte han skriva romaner, som bara var bleka eller förvirrade försök att upprepa de magiska romaner han skrivit tidigare (Det allra heligaste, Stormen och vreden, Medan jag låg och dog, Absalom, Absalom!, Ljus i augusti). Skillnaden var att nu var kritiken förstående och uppskattande. Därför kan det kvitta vad vi i dag säger om Alan Hollinghursts romaner, eller spekulera i hur många exemplar The Stranger´s Child kommer att sälja 2067. Men det är en försummelse att inte läsa den 2011, bara för att den inte kommunicerar på ett sätt som du har lärt dig är det gångbara för stunden.

2 kommentarer:

  1. Mums, ska bli spännande att lära känna denna roman. Jag tycker det verkar sympatiskt, eller i alla fall fascinerande, att använda litteraturhistoria, biografi och författarteman som berättande inslag.
    Din inledande kommentar om Ian McEwan fick mig att tänka på Haruki Murakami och hans 1Q84 som jag läser nu. Tokhyllad, men en ganska genomskinligt publikfriande bok, fylld av berättartekniska tricks. Kommer man att läsa Murakami om 100 år?

    SvaraRadera
  2. Hm, jag känner mig lite medskyldig om Murakami ... Fast det kan vara en smaksak - jag gillade några av McEwans första böcker, som jag läste omkring 1990, när de började översättas till svenska, sedan tycker jag att han inte har utvecklats, fast jag vet att fansen säger precis tvärtom. Vad gäller Murakami gillar jag hans atmosfär, att han fångar ett slags sömnlöshetstillstånd. Om man kommer att läsa Murakami om 100 år - det är svårt att säga, men med tanke på hur mycket läst han är nu, så är det nog tveksamt. Tänk på Stendhal, som när han var aktiv hade typ 5 läsare ("the happy few", som han blygsamt kallade dem), och hur stor han blev sedan - ja, fast inte i Sverige, kanske - - -

    SvaraRadera