"As my day is done now / The dark covers me and I cannot run now "

När jag såg den gula löpsedeln som förkunnade Kurt Cobains död, en tidig aprilmorgon 1994, var det som att bli slagen i magen. På ett sätt - så förutsägbart. Det finns en sjuk klubb med döda rockstjärnor döda vid 27 års ålder, en klubb som också innehåller Jim Morrison, Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix. Och nu Amy Winehouse. Jag får ett sms när jag sitter i bilen från Norrbyskärsfärjan, med ett makalöst åskoväder, vars blixtar senare slår ned i huset när jag sitter hos min bror och dricker Jura: jag har aldrig varit med om ett blixtnedslag tidigare - det är både förskräckligt skrämmande och vackert. På telefonens skärm läser jag: "Amy Winehouse är död synd men kanske väntat". Men det spelar ingen roll hur förberedd man tycker sig vara, det är ändå (mer än) en chock när det händer, och slår till med större kraft än blixten.

För vad är det som är så stort med Amy Winehouse, förutom hennes insatser som låtskrivare, att hon har gjort detta knippe av låtar som aldrig kommer att nötas ut? Det har med rösten att göra, en röst som du antingen förälskar dig i, fattar vad som har investerats i hur hon fraserar och låter orden laddas med substans, eller så fylls du av cynism och frossar i det trasiga. Hon var verkligen en trasig människa, ja - och detsamma kan sägas om den faktiskt fem år äldre Pete Doherty, att det är en människa som drivs av en stark förälskelse i döden, som det heter hos Eugene O´Neill. Hon skulle inte skriva sina låtar på det här sättet om hon vore en hel människa, men framför allt skulle hon inte sjunga så här om hon vore hel: och jag menar att hon, precis som Leonard Cohen inte hade något val, hon var född med denna gyllene röst ("Tower of Song").

Amy Winehouse är mer än en rockstjärna. Det går en svart linje från Billie Holiday till Nina Simone: en linje som stupar hos Amy Winehouse. Resten är tystnad. Det är inte för mycket att kalla det för geni. Nick Cave återkommer till det gång efter gång i intervjuboken som jag nyss läste: musik har en förmåga att ändra sinnesstämningen hos dig, på ett sätt som böcker inte klarar av. Det räcker med tre minuter, så förändras du. Att höra "Back to Black" är en fysisk upplevelse: 2000-talet har inte skapat viktigare musik än den låten.

Det sorgliga är också hur hela den här genialiska talangen slarvades bort. Om det finns en drogromantik inom rockmusiken borde Amy Winehouse fungera avskräckande, genom att visa hur något så vackert kan bli så fult, så ovärdigt och smutsigt. Hennes röst förädlar dessa låtar - "Back to Black", ja, men också "You Know I´m No Good", "Rehab", "Love is a Losing Game", etc. Ja, det är ett slöseri på många plan: personligt och professionellt, där hon i så ung ålder inte förmådde mer än två skivor.

En död av det här slaget får sin rättmätiga betydelse först i efterhand. Nu kan jag bara tänka på det djävliga på det personliga planet, för hennes familj och vänner. Skivorna finns kvar, outplånliga intryck på vad människan förmår i sina mest benådade stunder - något som kan fungera inspirerande för alla, som uppmaningar att vi borde röra oss i den här riktningen, uppåt, vidare, framåt, i en fortsättningsrörelse. Medan nätet nu på sitt förutsägbara vis fylls av hatiska hjärtlösa inlägg om drogmissbruket och ätstörningarna och raljanta kommentarer om obetydlig musik, kan vi bara slå oss till ro med stilla konstateranden om att musiken har sorg i dag, 23 juli 2011, att den aldrig mer kommer att hämta sig. Även om jag aldrig mer i mitt liv kommer att höra en låt som är lika betydelsefull och omedelbart drabbande som "Back to Black" behöver jag inte dö som en besviken människa.

Och jag har skrivit om Amy Winehouse tidigare, bland annat detta, och videon till "Back to Black" är också så fruktansvärt sorgligt vacker.