att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 juli 2011

"As my day is done now / The dark covers me and I cannot run now "


När jag såg den gula löpsedeln som förkunnade Kurt Cobains död, en tidig aprilmorgon 1994, var det som att bli slagen i magen. På ett sätt - så förutsägbart. Det finns en sjuk klubb med döda rockstjärnor döda vid 27 års ålder, en klubb som också innehåller Jim Morrison, Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix. Och nu Amy Winehouse. Jag får ett sms när jag sitter i bilen från Norrbyskärsfärjan, med ett makalöst åskoväder, vars blixtar senare slår ned i huset när jag sitter hos min bror och dricker Jura: jag har aldrig varit med om ett blixtnedslag tidigare - det är både förskräckligt skrämmande och vackert. På telefonens skärm läser jag: "Amy Winehouse är död synd men kanske väntat". Men det spelar ingen roll hur förberedd man tycker sig vara, det är ändå (mer än) en chock när det händer, och slår till med större kraft än blixten.

För vad är det som är så stort med Amy Winehouse, förutom hennes insatser som låtskrivare, att hon har gjort detta knippe av låtar som aldrig kommer att nötas ut? Det har med rösten att göra, en röst som du antingen förälskar dig i, fattar vad som har investerats i hur hon fraserar och låter orden laddas med substans, eller så fylls du av cynism och frossar i det trasiga. Hon var verkligen en trasig människa, ja - och detsamma kan sägas om den faktiskt fem år äldre Pete Doherty, att det är en människa som drivs av en stark förälskelse i döden, som det heter hos Eugene O´Neill. Hon skulle inte skriva sina låtar på det här sättet om hon vore en hel människa, men framför allt skulle hon inte sjunga så här om hon vore hel: och jag menar att hon, precis som Leonard Cohen inte hade något val, hon var född med denna gyllene röst ("Tower of Song").

Amy Winehouse är mer än en rockstjärna. Det går en svart linje från Billie Holiday till Nina Simone: en linje som stupar hos Amy Winehouse. Resten är tystnad. Det är inte för mycket att kalla det för geni. Nick Cave återkommer till det gång efter gång i intervjuboken som jag nyss läste: musik har en förmåga att ändra sinnesstämningen hos dig, på ett sätt som böcker inte klarar av. Det räcker med tre minuter, så förändras du. Att höra "Back to Black" är en fysisk upplevelse: 2000-talet har inte skapat viktigare musik än den låten.

Det sorgliga är också hur hela den här genialiska talangen slarvades bort. Om det finns en drogromantik inom rockmusiken borde Amy Winehouse fungera avskräckande, genom att visa hur något så vackert kan bli så fult, så ovärdigt och smutsigt. Hennes röst förädlar dessa låtar - "Back to Black", ja, men också "You Know I´m No Good", "Rehab", "Love is a Losing Game", etc. Ja, det är ett slöseri på många plan: personligt och professionellt, där hon i så ung ålder inte förmådde mer än två skivor.

En död av det här slaget får sin rättmätiga betydelse först i efterhand. Nu kan jag bara tänka på det djävliga på det personliga planet, för hennes familj och vänner. Skivorna finns kvar, outplånliga intryck på vad människan förmår i sina mest benådade stunder - något som kan fungera inspirerande för alla, som uppmaningar att vi borde röra oss i den här riktningen, uppåt, vidare, framåt, i en fortsättningsrörelse. Medan nätet nu på sitt förutsägbara vis fylls av hatiska hjärtlösa inlägg om drogmissbruket och ätstörningarna och raljanta kommentarer om obetydlig musik, kan vi bara slå oss till ro med stilla konstateranden om att musiken har sorg i dag, 23 juli 2011, att den aldrig mer kommer att hämta sig. Även om jag aldrig mer i mitt liv kommer att höra en låt som är lika betydelsefull och omedelbart drabbande som "Back to Black" behöver jag inte dö som en besviken människa.

Och jag har skrivit om Amy Winehouse tidigare, bland annat detta, och videon till "Back to Black" är också så fruktansvärt sorgligt vacker.

13 kommentarer:

  1. För djävligt!
    Var tar alla de vackra rösterna vägen, de känsliga...?
    Jag skulle inkludera Nick Drake och Sandy Denny i din "lista" - som ju inte är en lista. Ibland verkar det bara handla om tur/otur vilka som överlever i den där världen. Bob Dylan, typ. Eller Cohen, eller tja, Nick Cave och Joni Mitchell. Och - underligt nog - Neil Young.

    SvaraRadera
  2. Nä, jag tänkte inte på Nick Drake (25?), men visst. Ja, det är fattigare utan en röst som Amy Winehouse: det räcker med att lyssna på Rix Megapol en halvtimme hos frisören för att inse vidden av vilken förlust det är.
    Vår trubadur i går spelade en Bob Dylan-låt bland de övriga obligatoriska örhängena, och jag tror att en imaginär rymdmänniska skulle ha förstått vad skillnaden var, jämfört med det andra som spelades, även med trubadurens rätt begränsade röst.
    För det hör ju också till saken, att Amy Winehouse skrev bra låtar.

    SvaraRadera
  3. Fint och värdigt skrivet

    SvaraRadera
  4. Tack! Jag tycker det är bedrövligt att så stora tidningar som Svd och DN låter det gå flera dagar utan att det står något annat än korta sensationslystna notiser och sensationslystna bildspel, åtminstone på nätet (jag har inte sett papperstidningarna här i provinsen). Jag säger inte att det är Elvis som har dött, hon gjorde bara två skivor, men när hon har gjort något som blivit så oerhört betydelsefullt, kan man tycka att det förtjänar mer. Kurt Cobain hade också en kort karriär, men det han skapade gjorde intryck.
    Det är också så att det är mycket mer värdefullt att göra något som betyder MYCKET för färre människor än något som betyder LITE SISÅDÄR för fler människor: det finns gott om artister som säljer många skivor till lyssnare som inte bryr sig ett skvatt om musiken efter ett tag.

    SvaraRadera
  5. Tack!
    Lena Kjersén Edman

    SvaraRadera
  6. Du gör helt rätt i att dra in namn som Simone och Holiday i det här sammanhanget. Trots att det kan vara svårt att hålla balansen när en person just har gått bort så ung, så brädar Amy Winehouse tvivelsutan de allra flesta, och det inte blott i hennes egen samtid.

    SvaraRadera
  7. Bra skrivet som vanligt! Till och med en inbiten, insnöad, person som jag uppskattade A W.

    SvaraRadera
  8. Mm, jag tror som sagt att det är först om några år vi kommer att fatta vad vi har gått miste om, vilka oskrivna låtar som fanns kvar. Det intressanta är också hur hon kunde göra något helt eget av det uttjatade retrotjafset, hela tiden fylla låtarna med nya toner och varierade influenser, som om hon rörde sig i alla kretsar, doppade sina genialiska låtskrivarfingrar i alla musikaliska vatten, och hämtade upp bara de mest glittrande dropparna.

    Martin, du vet, det är ett minimalt steg från Back in Black till Back to Black ... kanske!

    SvaraRadera
  9. Exakt, endast en preposition skiljer dem åt. Storverk, onekligen.

    SvaraRadera
  10. Russel Brand har skrivit en fin text om sin relation till Amy Winehouse (mest på avstånd)och om den gemensamma nämnaren beroendet. www.russelbrand.com

    SvaraRadera
  11. Det är klart att hon förstörde sin talang, men vad som gör mig spyfärdig är det ursinniga moraliserande och dvärgaktiga hat som hon mötte, framför allt i USA, ända sedan "Back to Balck" kom ut. Många over there hade inte en aning om att hon hade varit könd redan innan, och förstod inte att hon kom från jazz snarare än pop - och hon beskrevs ogenerat som en hopplöst nerdrogad och motbjudande person långt innan hon faktiskt skrevs in på en avgiftningsklinik (ironiskt nog samtisigt med at hon nominerades för flera Grmmies). Det finns en tung last av sexism här och insulär ovilja mot att en vit engelska sjunger blues och soul bättre än hemmadöttrarna och dessutom uppträder lika rockigt som Charlie Sheen.

    SvaraRadera
  12. "Back to Balck" - sitter på ett bibliotek med knackiga burkar, ursäkta stavfelen.

    Även Bill Wyman i Slate (inte Stones-basisten utan en journalist) skriver fint om hennes musikaliska egenart.

    SvaraRadera
  13. Mm, jag har läst några fina texter om Amy Winehouse. Jag kan också rekommendera en i Guardian, som betondade hur texterna utgick från en specifik kvinnlig erfarenhet. Förmodligen kan man dra många slutsatser utifrån hur hon har behandlats av media, även i England, och jämföra med pressens dyrkan av manliga rockgenier som knarkar (Keith Richards m fl).
    Hon har också gjort makalösa versioner av några jazz-standards, bl a "Someone to watch over me" ...
    Jo, jag läste Russell Brand, det var ovanligt sansat skrivet av honom ...

    SvaraRadera