att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 juli 2011

CV, Peo Rask

En av livets fina inkonsekvenser dikterade att Morrissey under hela 80-talet hatade premiärministern Margaret Thatcher därför att hon förde Storbritannien in i hög arbetslöshet, medan han själv i låt efter låt sjöng om hur förkastligt det var att arbeta. Sällan har diskrepansen mellan konstnärens frihetskrav och löneslaveriet varit mer påtaglig, om man undantar Ebba Gröns mästerverk ”Vad ska du bli?”

Författare och arbetsförmedling trivs inte ihop: det vet vi, eftersom Marcus Birro har berättat om sina fasansfulla möten med förmedlare under 90-talet. Och Peo Rask har skrivit en liten pamflett, CV, utgiven på Black Island Books, om sina erfarenheter av ”jobbcoacher”, och om det är munter läsning eller inte beror helt på hur man ser det. Lyckligtvis har jag begränsad erfarenhet av Arbetsförmedlingen – jag har haft dussintals jobb, men alltid skaffat dem utan deras hjälp.

Här gås det i cirklar, när poeten får veta att han ska skriva ”ett CV” – det heter ”en CV”, invänder han, och därifrån kan det bara gå snett. Det illustreras med små insiktsfulla inblickar i ett möte mellan två divergerande världar: poetens skepsis och missnöje ställs mot jobbcoachernas glättiga positivism, där en tumme alltid lyfts uppåt i en klämkäck metaforisk gest.

Den som är någorlunda känslig för språknyanser irriteras på jobbcoachernas anglicismer – kanske mer än på den byråkrati som de representerar. Poeten är en planlös individ som konfronteras med det hårdnackaste av motstånd, och Rask utnyttjar de komiska ögonblickens momentana lindring, som när han tar hämnd på sina kombattanter med en svensk (värmländsk) remix av The Cures ”A Forest”, och visar att den handlar om att söka jobb. I övrigt består boken mest av exemplifieringar av hur man stångar sig blodig mot idiotiernas utposter, och några vackra scener av kamp, där Rask arbetar för att behålla sin värdighet när han ställs inför förmedlingens förnedringstjänster.

Poeter ska vara bråkiga, så länge det är konstruktivt (Rask har i det avseendet mer att komma med än Birros självcentrerade gnäll), och vara som den lille pojken i sagan om Kejsarens nya kläder. Rask vägrar anpassa sig: han går inte på bluffen, och som Daniel Tosh brukar säga, för det är vi honom tacksam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar