Det är allt, Marguerite Duras

”Det är inte längre olycka du lever av, det är förtvivlan.”

De brukar kalla Marguerite Duras för självupptagen, en narcissist. Ja? Vad annat skulle hon då vara? Olof Lagercrantz skriver i Konsten att läsa och skriva om forna tiders giftskåp, där biblioteken låste in de subversiva författarna för att de skulle undkomma att hamna i de ungas händer – Lagercrantz menar att det inte är en metafor, utan att litteratur kan bli ett gift, som bör intas i varsamma doser.

Jag vet ingen lika beroendeframkallande gift som Duras. Varje sommar återkommer jag till några av hennes böcker, och läser dem på nytt som om de var nya för mig. Ett par dagar innan hon dog i mars 1996 avslutade hon den konstiga dialog med Yann Andréa Steiner, den lilla bok som blev Det är allt, en av klenoderna bland Duras-böckerna, utgiven i Kennet Klemets översättning på ellerströms 2000.

Hon förhåller sig till döden. Hur ska vi förhålla oss till döden? Ska vi rasa mot dess oschangtila uppvaktning, eller acceptera – eller vara bitter eller arg eller ledsen eller försonande, eller ska vi köpslå, eller ska vi vara och göra allt detta? Att förhålla sig till andras död är enkelt, men den egna är knepigare. Hur dör vi? Hur många gånger?

Duras vet att hon aldrig har skrivit färdigt: hennes bok blir en kampskrift mot utplåningen, mot det som manar mot försvinnandet. Hon vet att andra(s) böcker tar vid, och det är outhärdligt, då de inte är hennes egna, bara fortsättningar, ringar på vattnet, hon vill inte vara stenen som sjunker. Hon ser bara sig själv, och sina läsare – de unga, som hon manar fram som i ett trots mot all censur och alla försök att reglera, då vi kan se hennes sardoniska leende när hon kallar sina läsare för just ”Unga läsare. Små elever”. Boken pendlar mellan styrkan och kraftlösheten, dödens långsamma närmande– så långsam att hon hinner bli uttråkad, att dö är som att vänta på bussen, dödstråkigt. Varför tala, när allt är förgängligt ändå?

Döden är ändå bara ett försvinnande. Vad kommer efteråt? Slutet – eller något ännu mer outhärdligt. Alla författare fasar för slutet, och för dem blir döden något ännu värre. Kanske för att de finns kvar, att böckerna lever, som det heter, lever sitt eget liv, fortsätter röra på sig bland läsarna. Men ändå – ingen som lyssnar, ingen som lyssnar på riktigt, det outhärdligaste av allt.

Varför tala? Att bemöda sig, när ingen ändå förstår. Vem förstår? Och – förstår vad? Och är det svårt att dö? Att leva är svårare. Människan är sitt språk, där finns identiteten, i rytmen, i andningarna. Språket: ett fingeravtryck.

Det är allt är en berättelse, ett försök att blidka döden, som Duras menar inte kan nå henne.

Det är (som) döden: varför skulle vi finnas kvar – och var? Det finns ingen plats för oss där, när vi knappt är synliga här. Duras är alltid något annat – hon är någon annanstans. Så jag läser här, och kommer nära, inbillar jag mig, men det är alltid något – att inbilla sig. Nära för stunden. Tills nästa gång, och nästa och nästnästa, alla dessa stunder med Duras. Det är – slut? Nä, det är - - -