Den fångna, Marcel Proust

I del ett av Marcel Prousts långa verk På spaning efter den tid som flytt får berättaren när han är en helt ung pojke se den jämnåriga tjejen Gilberte göra en obscen gest riktad mot honom. Hur ser gesten ut? Frustrerande nog får vi inte se den, men det blir i fortsättningen en emblematisk scen, och en vägledning i hur det stora romanverket ska läsas: ”en vag, oförsynt gest som, om den offentligt riktade sig till en obekant person, enligt mina begrepp om god ton bara kunde ha en betydelse, nämligen uppsåtlig oförskämdhet.”

Verket är en bruksanvisning i tolkning. Berättaren, som i del fem i den svenska utgåvan, Den fångna, bestämmer sig för namnet ”Marcel”, är besatt av att tyda tecken, att förstå vad fraser, gester, mimik, betyder. Han blir en parodi på övertolkningen, en överdrifternas uttolkare. Därför kan man se boken både som en uppmaning till kunskapssökande, och en varning, där mystiken inte får skingras.

Proust själv är trogen stilens överdrift, med meningar som bygger på hur långa bisatser följs av längre bisatser (det är i den här boken den längsta meningen i hela romanverket finns, en vidunderligt vacker mening om en soffa, som sträcker sig över en och en halv sida). Och han förhåller sig till en tematik där skenet föds enbart för att bedra. Lögn och sanning är inga etablerade och bestående värden, utan saker är aldrig vad man tror dem vara. Man kan lika gärna sluta gissa. Proust visste en del om hemligheter och utanförskap, som jude och homosexuell.

Men det stora temat i del fem är förstås svartsjukan: boken är en dyster lovsång till svartsjukan, där berättaren låser in Albertine i sin lägenhet, tilltvingar sig hennes själ, men låter kroppen bevaras i kyskt fridlyst tillstånd. Följaktligen gillar han henne mest när hon sover. Och svartsjukan blir kärlekens grund och essens: den som inte är svartsjuk har ingen fantasi, visar Proust. Två gånger skriver han att man bara älskar det man inte äger. Men i känslornas evolutionslära är vanan segraren, en segrare som uttrycker sig kategoriskt: ”i kärlek är det lättare att avstå från en känsla än från en vana”.

Svartsjukan är en varelse vars tentakler också rör sig på olika tidsplan: ”I kärleken liksom i det dagliga livet är det alltså inte bara framtiden man måste frukta utan även det förflutna, som ofta inte blir verklighet för oss förrän efter framtiden – och då åsyftas inte bara det förflutna som man får reda på i efterhand utan det som man länge burit inom sig och plötsligt en dag får förmågan att tolka.”

Människan är pluralistisk: hela verket handlar om hur Proust undersöker det mångtydiga i vårt väsen, i oändliga nyanseringar av skiktningarna i vår personlighet. Vi består av olika ”jag”, som både samverkar med och motarbetar varandra. Liksom Stendhal, som menade att kärlek är en vacker blomma som plockas vid randen av en avgrund, visste Proust en del om kärlekens smärta och katastrofer: ”all djupare erotisk lycka vilar nämligen på en hotande fara.”

Samtidigt som berättaren är närmast löjlig med sitt tvång att tolka finns det något hjältemodigt i hans syssla. Han blir detektiven som säkrar spår, som vänder på ledtrådar. Allt bär inom sig också sin motsats, eller snarare: så kan man (också) uppfatta det. Meddelanden antar karaktären av anagram: de finns där för att vi ska kasta om dem, söka efter dess rätta (egentliga) betydelse. Berättaren adderar inte bevismaterialet: han multiplicerar det, där halvkvädna visor expanderas till libretton.

Så berättaren blir både löjlig, med sina ständiga överdrifter – han går för långt, bara för att gå ännu längre – och en hjälte, tack vare sin klokhet, sin mentala balans, som ställer allt till rätta, och får honom att nå en annan sorts sanning, genom att röra sig i cirklar runt det väsentliga. Här ersätts uttrycket ”seeing is believing” med det överlägsnare ”imagining is knowing”. Han är också insnärjd i det han ironiserar över – exempelvis homosexualiteten, och beundran för societetslivet, vars hyckleri han tar alla chanser att hyckla: på så sätt är berättaren (”Marcel”) en föregångare till Scott Fitzgeralds och Hagmans protagonister – snarare än en kombination av naivitet och cynism rör det sig om en naiv cynism, sardoniska genomskådanden utförda med den oskuldsfulla blicken intakt.

Minnet är starkare än upplevelsen: så lyder en av berättarens många häpnadsväckande slutsatser. Han uttrycker sig gärna spetsfundigt, i närheten av de paradoxer som Oscar Wilde tyckte om att odla: ”ju befängdare en vana är, desto mer orubblig plägar den vara.” Kunskapen är också, liksom minnet, resultatet av en ofrivillig process: om jag läser Proust rätt, menar han att vi i strikt mening inte kan lära oss något, då det sker av tvång – det måste ske utan ansträngning, och därför blir utantill-inärning aldrig synonymt med kunskap. En av de saker berättaren ironiserar över är läkarnas bristande förmåga (något Proust själv var medveten om, då han var en rutinerad patient – han skulle i det ämnet ha åtskilligt att diskutera med, finge han träffa Virginia Woolf, som skriver så elakt om läkare i bland annat Mrs Dalloway).

I den värld Proust låter berättaren härska över är förändringen det viktigaste inslaget, där människor byter roller och egenskaper, och rör sig uppåt och nedåt i samhällsklasserna, och det opålitliga i tillhörigheten är framträdande. Tack vare denna ostadiga karaktär tror jag att det är grundläggande att läsa Proust för att bli en bättre läsare: liksom Kafka lär oss Proust att tvivla, att hela tiden ifrågasätta; som läsare tvingas du vistas i osäkerhetens rike, där allt måste uppenbaras, tydas, förklaras – en värld av hemligheter. Till det hjältemodiga med berättaren hör att han är medveten om sitt självbedrägeri, att han går in i svartsjukan med öppna sinnen och öppen blick, och att han är så analytisk när han redogör för sina förehavanden.

Så det är en stilens överdrift, där meningarna tvingar fram sitt sävliga lästempo, med nyanseringar och tillägg som visar att verkligheten verkligen är präglad av mångsidighet: ”i det omedvetnas levande och skapande sömn (där de ting som bara snuddat vid en slutgiltigt graveras in och domnade händer griper den rätta nyckeln som de fåfängt har sökt) fortfor jag medan hon talade att leta efter vad hon velat säga med den sats jag endast oklart hade uppfattat.” Det är en tillvaro där varje tecken alstrar sina nya tecken, där innebörder läggs sida vid sida och samverkar för att driva berättaren allt längre in i en svartsjuka som är både ofrivillig och högst önskvärd.