att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 juli 2011

Pappren mellan fingrarna, Peter Waterhouse

Plötsligt bara händer det … Ja, alltså att något av de stora svenska förlagen ger ut översatt samtida poesi. Wahltströms & Widstrand inledde 2009 en serie ”Internationell poesi”, och nu i vår utkom den tredje volymen, Peter Waterhouses Pappren mellan fingrarna, i Aris Fioretos stilsäkra och konsekvent utförda översättning.

Waterhouse föddes i Tyskland (Berlin) av föräldrar från England och Tyskland, med österrikiskt-tjeckiskt påbrå. Han är delvis uppvuxen i England, bor nu i Wien. Det är en bakgrund som erinrar om Fioretos egen, och översättaren skriver i efterord om tvåspråkighetens förtjänster – kanske en av de största tillgångarna för en poet. Men en poet befinner sig alltid i exil (”Jag är en främling i detta land”), i en opålitlig värld.

Det finns en dubbelhet närvarande i allt Waterhouse tar sig an, som om hans poesi är dubbelexponerad, i mellanrummet mellan stad och landsbygd, och mellan ett talspråkligt och ett skriftspråkligt idiom. Språket får liv, med objekt som alltid bär på andra objekts egenskaper. En sol, ett bord, ett träd: de är alltid något annat, ”också”. Ordet ”men” blir Waterhouses nyckelord i de tidiga samlingarna, som granskar tillvaron, vetenskapligt, nyfiket, förtjust. Som ett barn: ”God dag språket” utbrister han senare i en nyskrivnare dikt. Vad heter döden? – ”herr Ingen”.

Det kan också handla om ordens olydnad mot språket: en vägran att fixeras vid en bestämd betydelse, som om konnotationer är viktigare än definitioner. Att ha flera identiteter, en samhörighet med olika kulturer, innebär också en övning i att hantera konflikter, och vikten att vårda kompromisser. Det som är neutralt i en miljö är en provokation i en annan; du behöver inte ens korsa nationsgränser för att uppleva detta, då det som kan sägas i Västerbotten inför uppskattade åhörare kan upplevas som ytterst kontroversiellt när det sägs i Småland. Hos Waterhouse visas detta i en implicit diskussion kring hur ”ja” och ”nej” blir godtyckliga begrepp.

För den vars identitet är mångfaldig är rastlösheten också ständigt närvarande, illustrerat här i resor, ett sökande efter nya platser. Medan Waterhouses dikter från 1980-talet var relativt mångordiga, blir han senare mer elliptisk, med en-, två- och tre-radingar, för att i de senare dikterna återgå till ett längre format, där han också experimenterar sig fram med olika språk, inte olikt Joyces lekfullt skrivna Finnegans Wake: en översättares mardröm.

I dikter från E 71 rör han sig i en postapokalyptisk europeisk värld, med utplåningen vid sin sida: det är dikter om språkets födelse, om hur språket och världen föds simultant där, i elegiska iakttagelser av journalistisk karaktär, med de förtvivlades repliker – bittra, anklagande, sorgsna, be(d)rövade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar