att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 juli 2011

In Rough Country. Essays and Reviews, Joyce Carol Oates

Horace Engdahl lackade ur på journalister som frågade varför inte de breda amerikanska författarna fick Nobelpriset, typ Philip Roth och Joyce Carol Oates – han kallade det för ”okunskap”, och menade att amerikanarna var för provinsiella. Men det är ett strukturellt problem, att många förväxlar uppmärksamhet med kvalitet, och tar för givet att det enda som räknas är det som omtalas och omskrivs mest. (Jag lackar också ur, när de två skivor jag har lyssnat mest på i år, Lia Ices ”Grown Unknown” och Dirty Beaches ”Badlands”, inte har recenserats av någon svensk tidning.)

Oates är en makalöst begåvad författare, och lika makalöst produktiv: hon verkar i många genrer, utöver de romaner som väl flest läsare förknippar henne med (det är dramer, noveller, dikter, essäer, recensioner, och på senare år några markanta steg in mot självbiografins territorium). Är hon inskränkt? Ja, kan tyckas, när man tar del av hennes senaste samling icke-fiktion, In Rough Country. Essays and Reviews. När hon skriver om andra författare håller hon sig gärna till amerikanska, och i någon mån brittiska författare – Nietzsche är nästan hennes enda icke-engelskspråkiga val av referens.

Hon väljer också helst sina generationskamrater, med något undantag (som Susanna Moores, vars kufiska In the Cut hon skriver om). Men det inskränkta visar sig mest i hur hon behandlar dessa författare, hur hon annekterar dem, gör dem till sina. Hon väljer helst ut författarskap som på något sätt har ett släktskap med hennes egna – det är mörka, våldsamma berättelser med sexuella över- och undertoner, på något plan gotiska författare.

Hon kan minsann vara generös som kritiker: en beskrivning av hennes tillvägagångssätt handlar om att hon är en välvillig läsare, som i det längsta drar sig för att ange negativa omdömen. Att hon ändå läser med kritiskt sinnelag är ett bevis för hennes skicklighet som kritiker. Det finns annars hos speciellt amerikanska litteraturvetare att uttala sig tvärsäkert, att fälla omdömen med en auktoritet som man inte gärna ifrågasätter: Oates kommer inte heller undan detta, utan är ganska ivrig på att ställa saker tillrätta, visa vilken position i kanon en viss författare ska ha (som att placera Carson McCullers under Flannery O´Connor, vilket mest ter sig som hårklyverier, vilket inte hindrar henne från att säga bra saker om O´Connor, som hon placerar i rätt sammanhang, med poeterna John Donne och Gerald Manley Hopkins).

Titelns hårda landskap ska utläsas dubbelt – dels som den ogästvänliga terräng som finns hos vissa av författarna här, som Annie Proulx och Cormac McCarthy (som har fått den längsta texten: en suverän läsning av honom som författare), och dels som den hårda mark under hennes fötter när maken Raymond dog häromåret.

Oates klarar av att vara privat i sina essäer och recensioner, och tar ställning, väcker intressanta frågor, som när hon skriver om en roman av Bernard Malamud, och diskuterar om litteratur ska ägna sig åt att berätta eller återge – alltså, om det är bekännelsen eller påhittet som är litteraturens väsen. Hon skriver också bra om Annie Leibovitz fotografier, om vem som har rätten att vara intim (den som sätter saker i ett sammanhang, som förbereder betraktaren / läsaren, som tar kommandot över sin historia, kan tillåta sig detta). Annars riskerar hon att bli relativt begränsad i sina liknelser och jämförelser, där hon skriver om idel kritikerfavoriter.

Att hon också är fixerad vid det anglosaxiska stör mig, i mer eller mindre uttalade förutsättningar att det är den litteraturen som räknas, att det är underförstått och självklart att det handlar om mästerskap. Ja, att hon gör litteraturen till idrott, där krafter ska mätas. Konstigt nog kan hon i andra sammanhang rannsaka den amerikanska idén, och kritisera den – på ett politiskt plan, vilket ter sig som det mest ofarliga och mest okontroversiella en intellektuell kan göra i USA, åtminstone under Bush-eran.

Är Joyce Carol Oates en bra läsare? Ja, det är gott om exempel på kloka slutsatser, finfina analyser, samtidigt som en del av recensionerna, de flesta publicerade i New York Review of Books, visar att långa recensioner ofta är en god grogrund för långa referat och långa citat. Vad jag saknar är ändå att hon kunde blicka över Atlanten: jag förnekar inte att det skrivs mycket spännande litteratur i USA, men onekligen har de senaste tjugo årens mest spännande utveckling skett på andra orter. Därför hade det varit intressant att höra en amerikansk kommentar till författarskap som Cartarescu, Bolano, Murakami, Jelinek – samtliga författare som delar tematik med just Oates.

(Foto på JCO av Juliet van Otteren, illustration av JCO 24 sept 1975, katten Cherie stör JCO i arbetet med kommande romanen Carthage, bild från 4 juni 2011.)

2 kommentarer:

  1. It's actually very complex in this full of activity life to listen news on Television, thus I just use web for that reason, and take the most recent information. But this music is very different, it has produced you relax. We will all live in stressful period right now, and music may help relieve stress.

    Also visit my blog post; Music For Tv

    SvaraRadera
  2. Fastidious replіes in return of this matter with rеal
    arguments anԁ explaining eνеrything on the topic of that.


    Here іѕ my blog роst similar website

    SvaraRadera