Madonna, Maria G Francke

Madonna är en artist med begränsad talang. Hon tömde den till sista droppen redan innan 80-talet var över med sin bästa skiva ”Like a Prayer”, och har sedan dess arbetat på sin begåvnings reservtank. Ända sedan början har hon varit en våt dröm för cultural studies-forskning, en öppen måltavla för diverse tvärvetenskapliga popkulturella teorier. Däremot inte så värst mycket i Sverige, men för att råda bot på detta har nu journalisten Maria G Francke skrivit boken Madonna, utgiven på Historiska Media.

Men det är en bok som inte har mycket att tillföra, utan den samlar allmängodset i en behändig form – det enda nya är väl att min misstanke att mitt exemplar av just ”Like a Prayer”-LP:n var defekt visar sig vara en del av marknadsföring, att Madonna genomdrev att den skulle lukta patchouli (man frågar sig varför, men svar ges inte i den här boken).

Boken är tematiskt skriven, där alla beståndsdelarna i det som utgör Madonnas persona – film, musik, sex, religion, dans, etc – betas av pedagogiskt och tydligt. Francke är tydlig med att visa att Madonna är kameleontisk till sitt uttryckssätt, men också att hon alltid varit tvåa på bollen, när det handlat om att anamma trender. Tyvärr är boken hagiografiskt skriven, av ett fan som ibland borde ha osäkrat den kritiska bössan lite oftare. Då skulle det ha blivit mindre av reklamprodukt.

Då kunde den också vara mindre slarvig skriven, med lösa trådar och ofärdiga tankar, liksom en hel del klichébråte. Så här beskrivs samarbetet med den franske producenten Mirwais i början av 2000-talet: ”När de spelade in tillsammans satt de och rökte franska cigaretter och hade svart basker på huvudet, nåja, baskern kanske bara bildligt talat, men i alla fall. Det var en speciell stämning, mycket resonemang om världsläget. De var emot Irakkriget, var emot allt.”

Anglicismerna i texten ger också indikationer att här har klippts och klistrat. Så det är ett gediget arbete, som faktiskt sammanfattar Madonnas karriär rätt bra – men någon intressant diskussion förs förstås inte. Analysen är svamlig och inkonsekvent, och framförd på ett talspråkligt sätt. Francke överskattar dessutom hur intresserad jag är av personliga anekdoter om hennes egna förhållande till Madonna, hur många gånger hon har sett vissa klipp på youtube, eller den märkliga listan med 37 favoritlåtar, som famöst nog innehåller drygt en tredjedel producerad under det 2000-tal som i stort varit en kräftgång för artisten, medan hon försummar att ha med uppenbara 80-talsmästerverk som ”Live to Tell” och ”Into the Groove”.

Ett långt resonemang om Madonnas brister som skådespelerska tillför inte heller mycket. Jag börjar fundera på om det kan bero på att hon varit så usel på att välja sina roller, och fick hon bara material att bita i skulle hon briljera. Tänk en påkostad version av Gösta Berlings saga, regisserad av Lukas Moodysson, David Cronenberg eller Michael Haneke, med Madonna i rollen som Majorskan på Ekeby: jag skulle bli skiträdd för henne!

Madonna fotograferad av Steven Meisel 1984.

För några år sedan såg det ut som att Madonna skulle bli den allra sista stora popstjärnan – i synnerhet efter att på MTV-galan för snart tio år sedan dödskysst sina prinsessor Britney Spears och Christina Aguilera, med resultatet att bådas karriärer avstannade. Lady Gaga har möjligen potential att bli lika stor, men trots att mycket av denna dams påhitt är imitationer har hon också kapacitet att sjunga hotpantsen av Madonna. Risken är dock att Gaga inte klarar av att hushålla med sina hyss, och att en abdikerande Madonna betyder slutet för en viss era av pophistorien.

När det känns att det håller på ta slut, Stig Larsson

Stig Larssons nya bok är en ovanlig självbiografi, som är öppenhjärtig och omedelbar. Även om den är ojämnt skriven är den nästan oavbrutet fascinerande att läsa.

Äntligen satt författaren vid skrivbordet. För Stig Larsson meddelade ju för tolv år sedan att ”Avklädda på ett fält” skulle bli hans sista bok, och han har hållit sitt ord, även om en glipa öppnades förra året med en volym dramatik, delvis nyskriven. Men det har varit en frustrerande väntan på en helt ny bok.

Så har han nu skrivit ”När det känns att det håller på ta slut”, en självbiografi. Fast givetvis reserverar han sig mot den beteckningen, och vill inte heller se det som en fortsättning av de tidigare böckerna, utan som ”någonting annat. Något som inte liknar det som jag redan har gjort.” Det är en depression som utlöser återkomsten till skrivandet, där han på kort tid går igenom moderns dödsfall, en skilsmässa, katten Essets död, samt en egen hjärtinfarkt.

Även om uppsåtet med boken inte är att berätta kan Larsson inte undgå att inkludera ”mina superunderliga men absolut sanna storys!” Mot slutet av 80-talet börjar han metodiskt använda amfetamin för att klara den höga arbetstakten, med 22 böcker på lite drygt 20 år. Hans bok är en lång varningstext, för han är ingen drogliberal: ogarderat och uppriktigt berättar han så småningom, efter otaliga utvikningar och prokrastinationer, om hur drogen bryter ned och förstör.

Det är en text som parerar sorgen med humor, då Larsson som författare ger fan i konsekvenserna. Han har gått andra vägar för att förvärva sig sin klokhet, och med hjälp av amfetaminet, farliga vägar. Att läsa hans nya bok blir också en påminnelse om att hans röst varit saknad, att det är ett sätt att skriva som gått förlorat.

Och även om det fanns självbiografiska inslag i de sista prosaböckerna han skrev på 1900-talet, skriver han här helt öppenhjärtigt om dödsångest, om vänskap på djupet, om framgångar och tillkortakommanden, om ett nästan ofattbart starkt självförtroende, om en självupptagenhet som är lika stor som hans nyfikenhet på andra människor. Han skriver lika bra om andras böcker som om sina egna, och likadant när han gestaltar människor: det finns en exakthet i hur han karakteriserar andra som speglas i hur han skriver om sig själv, med en total brist på distans, i en slags naiv tillit till läsarens förståelse.

Här kan du häpna inför åsikter som andra nog skulle klä i hyckleriets kostym innan de luftades. Men Stig Larsson har alltid stått för den han är. Och hans åsikter är starka, när de ringar in samtidsfenomen från oväntade perspektiv. Hans bidrag till det självbiografiska skrivandet är också fruktbart, då det förhåller sig så prestigelöst gentemot det upplevda.

Det här är en fruktansvärt ojämn bok, som bejakar slarvet och upprepningarna, och blandar pinsamheter med sublima formuleringar. Den enkla förklaringen är ändå att Larsson skriver helt briljant tillräckligt ofta, och att hans nya bok mer känns som en löftesrik början än som det slut titeln hotar med.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2012)

Konungarnas tillbedjan, Lotta Lotass

På medeltidsprosa skriver alternativförfattaren Lotta Lotass sina böcker, den senaste, Konungarnas tillbedjan, inget undantag. Men det är egentligen mer tidlöst än arkaiskt, trots de sällsamma orden som verkar ha hämtats in från förråd där de legat outnyttjade i många årtionden. Ord som ”fordomtima”, ”samkat”, ”varkunnat”, som i sammanhanget ger en sakral, högtidlig tyngd åt det skrivna.

Den här gången berättar hon den bekanta historien om stjärnan som förkunnar födelsen av en större konung än den värdsliga. Därmed om hur en befattning är någonting förgängligt, att bara för att du tror att du är kung ska du inte inbilla dig något: du är – i förhållande till de verkliga förhållandena – ingenting av vikt.

Det är en parabel. Kanske passande med sagoformen om du ska berätta om kungar. Men det är symboler som inte reduceras till sina fasta positioner. Inte heller är språket reducerat, utan det förs fram i förgrunden, och är aldrig tillkämpat. Språket är också präglat av en ny ordföljd, bildar ett slags nytt språk, en parallellsvenska.

Språket är mäktigt med sina kadenser, där ljud- och synintryck samsas underbart, där texten också matar fram en vithet som motsvaras av den måttfulla, närmast sterila omslagsformgivningen. Men språket är framför allt precist i sitt uttryck: ”Ljud som då ett grovt tyg rivs i stycken, som då tunga stenblock rullas av varsamma händer över hårda hällar, som då stormen driver vågorna framför sig, driver skrap och bråte över sträva klippor, kastar klapperstenar nedför branter, som då elden slukar hö och halm och fäller stockar, bjälkar, som då skäran skördar det gyllene vetet.” Så här ser det ut, och så här låter det, genom i stort sett hela boken: beskrivningar, bilder och ljud.

Samt då karaktärerna, kungarna som går framför stjärnan, varslet och tecknet, det bebådande löftet. De befinner sig i en uråldrig rytm som pulserar inne i texten, en rytm som uttrycker att ett nytt rike väntar: en bättre värld än den här.

Ofta tidigare när jag har läst Lotass har jag tänkt mig texten dels som poesi, dels som ett musikstycke. Sant är att här finns inte mycket av narrativa element, och att det musikaliska samsas med filosofi, teologi, poesi – ja, som ett försök att nå idealet i Goethes allkonstverk. Som författare arbetar hon också som arkeologen som plockar upp gamla ord och ställer dem mot de nya.

Men jag läser Konungarnas tillbedjan som en text om förändring, om det nya som ska komma. Kungen är härjad, uttjänt, men också mer mänsklig än den pappfigur vi har i vårt rike: han vacklar mellan att vara stark och svag. Och vi undersåtar, hur ska vi någonsin veta om också stjärnan inte bara är sken? Vad är hoppet, om inte en längtan efter en existens som är mer verklig än den nuvarande.

Det intryck som återstår är skönheten. Skönheten i optimismen som bärs fram av förändringsdriften, men också skönheten i orden som används för att berätta: stramt och ändå med en ofattbar rymd omkring sig lever orden sitt organiska liv i texten. Skönheten övervakar och överlever alla katastrofer.

Lotass är en romantisk författare. Vi kan ju begära att litteratur ska ställa de där viktiga och väsentliga frågorna: den här boken avhandlar hur vi lever våra liv. Hennes bok kan bara antyda att vi har något annat, något som skulle lätta tyngden och skingra mörkret och mildra sorgen. Det ljusa tonläget uppfattar jag som optimistiskt, som att det finns en mening i att fortsätta leta, att inte ge upp.

Hennes romantik går på djupet, nuddar inte bara vid ämnen som vi lärt oss uppfatta som romantiska. Hon skriver gränsöverskridande prosa och blir de oanade perspektivens uttydare. Hon skriver mot ett vidare, mot ett större, i böcker som vägrar solidarisera sig med ängsligheten hos sina kolleger.

Svensk litteratur har ju annars ett gigantiskt bekräftelsebehov, där författarnas frivilliga jakt efter kompromissen är beklämmande: det är mer pragmatism än estetik. Att då komma till en text som inte söker andras igenkänning och förståelse, där du inte vet vad den håller på med, bara kan ana – det är frustrerande, kan vara irriterande. Den standardiserade svenska romanen blir mer och mer urvattnad, medan Lotass ger sina romaner mer och mer substans. Mot slutet ljusnar ändå det mörker som lagt sig över texten, och då blir det avslutande stycket – ”Epifania” – i sig en illustration till den stjärna som texten berättat om: ljuset, alltså stjärnan, kommer också till läsaren till sist.

Mando Diaos Fröding

Om du vill veta vad jag tycker om Mando Diaos Fröding-tolkningar? Jag skickar dig till - Rymden.

Här ser ni Albert Engström kika fram, Verner von Heidenstam posera, och Gustaf Fröding glatt leende. Tillfället lockade fram Mando Diao att göra en imitation på omslaget till skivan "Infruset", där de alltså spelar Fröding.

Skolinspektionen har alltid fel

Skolinspektionens rapport från sina besök i år 7-9 (förr: högstadiet) är klar, och kan läsas här. De sammanfattar själva resultaten som följer:

• Skolorna följer sällan upp läsundervisningen.Praktiskt taget alla skolor i granskningen följer upp undervisningen i svenska. Däremot följer majoriteten av skolorna inte upp läsundervisningen specifikt.
• Provar inte digitala medier.Eleverna får varken möjlighet att utveckla sina kunskaper om olika sociala medier eller sina förmågor att förstå, tolka, analysera och värdera olika digitala källor. I de fall datorer används är det mest till textbearbetning.
• Inga utmaningar.Eleverna utmanas inte i sin läsning utifrån sina intressen och erfarenheter. De är sällan delaktiga i planeringen och känner sällan till målen för undervisningen eller vilka kunskapskrav som gäller för specifik läsning.

Ja, om jag ska uppfatta dem rätt, utifrån vad som bland annat stått i en artikel i Sydsvenskan, menar de alltså att läsundervisningen skulle fungera bättre om eleverna använder digitala medier, eftersom de är vana vid dessa. När läraren kommer dragandes med sina (djävla) dikter, romaner, tidningsartiklar, då tycker ju eleverna att det är tråkigt och obegripligt. Så tolkar jag också deras påbud att eleverna ska arbeta mer "utifrån sina intressen och erfarenheter".

Ja, och de ska vara mer delaktiga, för då blir de bättre läsare? Ursäkta, men med ett sådant lågt förtroende för lärarens kompetens, då är det ju inte konstigt att lärare är så utskällda och misstänkliggjorda. För det kan ju finnas andra bevekelsegrunder än att plåga eleverna när vi väljer texter - till exempel att vi utifrån vår professionalism har bedömt dem som bra undervisningsmaterial.

Jag citerar några godbitar ur den halvdigra luntan:

"Det är en utmaning för skolorna och lärarna idag att ge sig in i den digitala textvärlden i vilken eleverna sedan länge befinner sig. Att tillsammans med eleverna och med utgångspunkt i deras erfarenheter av dessa nya texttyper lyfta det eleverna producerar till en annan nivå, som inte bara används i skolmiljön utan även i den verklighet eleverna befinner sig i på fritiden, skulle både utmana och öka elevernas motivation. [...]
Eleverna får sällan arbeta med texter på internet eller med bloggar. [...]
När det gäller olika medier är det vanligare att skolorna använder exempelvis tv, teater, film och musik än texter hämtade från internet och sociala medier som chattar, bloggar m.m. Internetsidor från elevernas vardag används mycket sällan. [...]
Det är lärarna som väljer vilka texter som används. Detta kan påverka känslan av delaktighet och motivation som i sin tur kan vara avgörande för hur eleven lyckas med läsundervisningen. [...]
Många av de texter som dagens ungdomar möter är digitala. Det är till exempel texter i sociala medier som twitter, bloggar, facebook och på hemsidor, texter som ligger nära eleverna och deras intressen. I granskningen kan inspektörerna konstatera att lärarna sällan låter eleverna arbeta med sådana digitala texter."

Jag sparar det värsta till sist: notera sista meningen i den här passagen:

"Elevernas textrelaterade intressen ses inte som kompetenser i svenskundervisningen. Det eleverna läser på fritiden skiljer sig från vad de läser i skolan. På fritiden läser eleverna ofta digitala och känslomässiga texter medan de i skolan läser klassiska och skriftspråkliga texter."

I skolan läser eleverna alltså skriftspråkliga texter. Om du hör ett avgrundsvrål i natt kan det komma från en lärare i Jönköping.

Herta har alltid rätt

När man tittar en liten bit över kanten, när man i huvudet balanserar på millimetrarna mellan det dunkla och det normala, när man samtidigt betraktar sig själv, då har man hamnat på den yttersta spetsen av normalitet.

Herta Müller, Alltid samma snö och alltid samma farbror (Wahlströms & Widstrand 2012, översättning Karin Löfdahl).

Från Budapest till Berlin, Imre Kertész

Är inte en av litteraturens mest ädla sysslor att öva oss i att uthärda livets djävligheter? Någonting som sträcker sig utöver Aristoteles gamla Katharsis, som inte nöjer sig med enkla kalkyler och billiga jämförelser. Ja, inte heller att få perspektiv på det onda, utan bara få syn på det, lära oss att mäta dess dignitet.

För hur kan jag ens antyda att något i mitt liv ska väga ett uns i rättvisans vågskål, om det hamnar intill Imre Kertész erfarenheter? Som bekant är han känd för två saker: han fick Nobelpriset i litteratur 2002, och han överlevde Auschwitz. Nu har jag läst hans Från Budapest till Berlin. En dagbok (Weyler förlag), som är en dagbok från tiden mars 2001 till oktober 2003, som förutom en flytt mellan de två orter som titeln indikerar alltså inrymmer ett Nobelpris.

Men också våndan inför ålderdomen, sjukdomarna, depressionerna, det ständiga tvivlet. Han kallar sig som överlevare ”ett spöke”. Han irriteras av den trilskande datatekniken som utgör förutsättningen för dagboken, och växlar mellan kverulantiska utfall mot kolleger (kallar Kundera för en medioker romanförfattare, till exempel) och bitter kritik av hemlandets negligerande av honom. Självmordstankar dominerar periodvis, där han chockerande nog frågar sig om han planerar nya litterära verk i det enda syftet att därmed bli någon som inte har hjärta att döda en verksam författare. Han ger sig själv respit.

Då kan hans skrivande bli rejält sorgligt: ”Av hela mitt hjärta önskar jag min undergång. Jag vet inte varför jag har måst knaggla mig fram genom detta långa liv, trots att jag kunde ha blivit dödad långt tidigare, när jag ännu inget visste om äregirighet och kampens fåfänglighet. Allt har varit meningslöst; jag har inte lyckats skapa någonting; mitt livs enda resultat är att jag har fått ta mått på det främlingskap som skiljer mig från mitt liv. Redan som levande var jag död. Nu när den form av tillvaro i vilken jag har hängivit mig åt ett sken av skapande tog slut, har jag verkligen inget mer att leva för.”

Men han funderar också på sin plats i livet: här handlar det mycket om en existentiell känsla av övergivenhet, av att vara ”en annan”, men också om hur han ska skriva utifrån denna position. Inkapslad i dagboken finns romanen Likvidation, som är påbörjad när texten inleds och avslutad först efter tretton års arbete. I gengäld är jag helt övertygad om att Kertész har skapat en litteratur som kommer att leva kvar, när de efemära fixstjärnorna har slocknat. Dagboken ger en unik inblick i skrivarverkstaden.

Hans tvivel verkar vara kroniskt, där varje tanke ges en skuggsida, ungefär som i ett outtalat credo: ”Jag har haft tur. Nej, jag har haft otur.” Så skriver han inte bokstavligt, men jag läser det så: en ambivalensens skyddande hinna omgärdar det han skriver. Han ser sig helt prestigelöst som en fullbordan av kedjan Kafka – Celan - som den som fortsätter ett östeuropeiskt skrivande, där den judiska identiteten är större än den nationella. Jag ger honom tveklöst rätt; för mig var och är hans Nobelpris ett självklart och lyckosamt val: ”det kan gott hända att jag har åstadkommit ett bristfälligt verk, men det står utom allt tvivel att det är mitt: och för mig är detta det enda viktiga.”

Då vill jag invända att det här är en helt strålande bok: Kertész har en precision i sitt uttryck som möts av precisionen i Ervin Rosenbergs fina och gedigna översättning till svenska. Han översatte också den första boken av författaren som jag läste på svenska, något år innan han fick priset, den helt vidunderligt skrivna Kaddish för ett ofött barn, som jag nog fortfarande håller som hans klart bästa, och en av 1900-talets mest ohyggligt övertygande retoriska texter överhuvudtaget.

Black Country, Thomas Nydahl

Thomas Nydahl är kulturskribent i vidare mening, med ett stort antal böcker på sitt samvete, där han har skrivit om litteratur och (fado)musik, men också om ett slags stillhettstillstånd som ett alternativ till larmet och stöket från den tramsiga samtiden. Åtminstone för mig var hans essä Den tysta zonen (2001) en ingång, och på senare år har han mer och mer ägnat sig åt politik och reseskildring.

Så också i den bok som han utkommer med i höst, på det egna förlaget Vaka över ensamheten: Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter. Jag citerar hela undertiteln, inte för att den är så utsökt 1600-talsaktig, utan för att den ger en klar bild över bokens innehåll, alltså industrialism, arbetslöshet, rasism.

Nydahl har företagit flera resor till området, senast i våras, och skriver med en ordentlighet som ger skildringen både tyngd och balans. Engels tidiga studie Den arbetande klassens läge i England bildar en utgångspunkt för resonemanget, där förhållandena från 1840-talet i vissa avseenden repeteras med skrämmande precision under 2000-talet. Nydahl poängterar noga att han inte befattar sig med begreppen ras och hudfärg: ärendet handlar om kultur och värderingar, om hur en extrem ideologi som är blodtörstig, hatisk och inskränkande inte kan accepteras. Här tecknas islamismen mer som en politisk än religiös rörelse.

Kontroversiellt nog fortsätter han med den engelska politikern Enoch Powells tal från 1968, där han varnade för de konsekvenser invandringen skulle få i England. Numera tvistas ju om han hade rätt eller fel – han hade lika rätt som han hade fel, verkar konsensus mena. Men det är ju inte oproblematiskt att diskutera den här frågan, vilket Nydahl nog fått erfara ett flertal gånger. Alternativet är dock värre, det vill säga den förlamande tystnaden, dikterad av feghet: ”Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden.” Ja, och jag tröttnar också när det där rasistkortet slängs fram – för då har terroristerna verkligen lyckats, och då blir innebörden i ordet ”terror” verkligen bekräftat, att det handlar om att ta kål på allt motstånd. För när vi hör att 1000 unga kvinnor mördas varje år i Pakistan i något som kallas ”hedersrelaterat” våld – ska vi då inte prata om det? Ett modernt land ska inte behöva acceptera att barbariska sedvänjor importeras: men ord som ”rasism” och ”fascism” betyder ingenting längre när de har tömts på innehåll.

Ofta hör jag argumentet att vår kultur berikas, att det är charmigt med möten mellan olika kulturer – fast det skorrar inte bara politiskt korrekt utan också falskt, lite nedsättande gullande, för det är ett möte fortfarande på våra villkor, ett ytligt möte där vi för stunden låter oss roas. Nydahl lånar en idé från Amartya Sen, mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap, om hur begreppet mångkultur övertas av monokultur i pluralis.

Att följa Nydahls resonemang är delvis deprimerande, delvis skrämmande. Men det är ett resonemang som inte låter sig avfärdas: vore våra svenska politiker läskunniga, skulle det här vara något som rimligen borde tilltala dem, för här beskrivs likheter med vårt svenska samhälle – dels uppenbara paralleller, och dels potentiella oroshärdar. För frustration och bitterhet måste explodera – se bara kravallerna som spreds från Tottenham över England förra sommaren, och tro inte att Sverige ska gå förskonade från liknande upplopp när tillräckligt många unga killar blir tillräckligt uppgivna och desperata. Vi ser tendensen till social utslagning här också, i ett allt mer segregerat samhälle.

Den etablerade politiken har misslyckats, menar Nydahl i det avslutande kapitlet, kanske det mest skrämmande, med exempel från bland andra EDL (English Defence League) och BNP (British National Party). För så ser tendensen ut, att vilsna (manliga) ungdomar söker sig till extrema lösningar. Men det våld som möts av våld löser ju inga problem, utan skapar bara nya våldsamma(re) problem. Någon fredlig lösning erbjuder visserligen inte den här boken, och jag kan inte själv trolla fram något som skulle rädda oss: för att vi kommer att behöva räddning, det är jag nog tillräckligt pessimistiskt lagd för att tycka.

Dåtid och nutid möts i boken, när Nydahl rör sig fritt mellan 1800-talshistorien kring industrialismen i området West Midlands, som tecknar en nödvändig bakgrund till faktiska förhållanden i samtiden: det må ha blivit en kliché att vi behöver historiekunskaperna för att förstå nutiden, men här illustreras denna tes övertygande.

Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val.

Nydahl är helt klart en av de mest motvalls författare jag känner till. Han har gjort sig fri från alla institutioner, från allt beroende, och skriver med en lätthet som bara kan avundas. Att det är skrivet utanför journalistiska krav tror jag också har varit befriande, att det har skapat förutsättningar för det mer genomtänkta resonemanget. Astrid Nydahls bilder berikar till helhetsupplevelsen – det vill säga att den här boken kan vara en av de viktigaste Nydahl har skrivit, att den är en skarpt formulerad varning.

Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, Lyra Ekström Lindbäck

Jesper Svenbro berättar i en essä i boken Myrstigar om traditionen hos den gamla världen, där relationen mellan läsare och åhörare var strikt reglerad, utifrån ett rituellt mönster, med (hög)läsaren som slaven som passivt underkastar sig den aktiva skriften. Ett klotter från Sicilien flera århundraden före vår tideräkning informerar: ”Den som skriver dessa ord rövknullar den som läser dem”. Författaren är den som med Morrisseys ord (”Spring-Heeled Jim”) ”'ll do, he'll never be 'done to'”.

Något som tas fasta på i debutanten Lyra Ekströms Lindbäcks bok som utges på Modernista (var annars? författaren är 22). Omslaget indikerar: Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, och det är alltså titeln. En uppfordrande titel, som kan associera till forna tiders dagböcker. Här ska läsaren ta sig i akt: en dagbok tillhör det privatas sfär, och börjar du läsa förvandlas du raskt till en voyeur.

Då handlar det om konflikten mellan etik och estetik, för det är ju skrivet och publicerat – duh! Men också mellan närheten och distansen, mellan det äkta och det artificiella. Den gamla vanliga antagonismen. Men paketerad på ett nytt sätt, där Ekström Lindbäck introducerar BDSM-tematik. Åtminstone står det så på baksidan, men om inledningen är lovande med några bitska utfall mot läsaren, mildras tonfallet betydligt, och då står konflikten mellan utskällning och inställsamhet.

Frågan är väl också vad jag gör som läsare när jag blir tilltalad så här av författaren: ”du är en fegis”, typ. Jo, men så är det ju, på sätt och vis: jag hukar bakom litteraturen, kan ibland välja det som är lite så där subversivt och utmanande, men oftast vill jag nog läsa sådant som bekräftar min världsbild. Och så kommer den här boken och klampar in och stör …

Men inte tillräckligt! Nog kan jag uppskatta den spontanitet som finns i själva anslaget, och nog finns här en viss diskussion kring den makt som uppstår när du formulerar dig i skrift; Carina Rydberg har i samband med sin bok Den högsta kasten vittnat om den sällsamma kraften som ligger hos dig när du iakttar din omgivning med en penna i handen, hur människorna börjar krypa ihop i bävan. Men det är ett ömsesidigt beroende, där författaren hur mycket hen än ojar sig över den jobbiga läsekretsen är beroende av den i stort och smått, och allt mer smyger sig ett desperat tonfall in i berättarjagets vädjan, ett allt mer krampaktigt begär att jag ska lyssna, fast då håller rösten på att bli fadd, och desperationen tangerar uppgivenheten innan berättelsen når sitt slut. Hon vill nå den unika läsaren, kanske försöka vara misantropen som hittar undantaget – en tradition som kan följas inom poesin från Sapfos till Julian Casablancas ”Red Light” (”Two can be complete without the rest of the world”).

Ekström Lindbäcks bok handlar om över- och underläge, om balans. I vissa avseenden är den teatralisk, som en lite väl övertydlig iscensättning av en teori – gyttjan är vår grund. Läsaren som masochisten som frivilligt utsätter sig smärta – ja, det ligger onekligen en del i det också. Och några fyndigt tillspetsade formuleringar: ”De mest äkta känslorna framträder alltid genom den högsta nivån av förkonstling”, som kunde ha varit ännu starkare om det inte vore för att Oscar Wilde redan hade sagt dem.

För ett av problemen med litteratur är att den är så himla beroende av annat och andra, att den aldrig tillåts vara lika originell och självständig som den försöker vara. Ett annat problem är att Ekström Lindbäck nog har försökt skriva en elak bok, men att hon är alldeles för snäll för den uppgiften. Det blir inte ens ett rövknull när hon angriper läsaren, bara en pryd antydan:

”Vad tror du egentligen att jag gör med dig? Kör in mina fingrar i din fitta?

    Känn efter. Jag vet bättre ingångshål än så.”

Nina av en slump, Michèle Lesbre

Nina arbetar som frisörlärling. Hon är 18 år, och finns i Michèle Lesbres roman Nina av en slump (Sekwa), översatt av Lotta Riad. Lesbre är en produktiv fransk författare som tidigare representerats på svenska med romanen Den röda soffan, som jag gillade. Det här är en på flera sätt mindre omedelbar roman, men åtminstone lika bra, även om det alltså tar längre tid att falla för den.

I en mindre ort i norra Frankrike utspelar sig under några dagar ett drama, med Ninas mamma på textilfabriken och den onde chefen Delplats planer att lägga ned fabriken. Samtidigt är Nina på jakt efter en födelsedagspresent till mamman, hon ligger med en ryss fast hon egentligen har en annan kille, en vit katt rör sig i zick-zack genom berättelsen, medan katastrofen tar form.

Vi får veta antydningar kring en historia rörande mammans nya killar, där olika otrevliga element rör sig – sura losers, svaga och fega ynklingar. Det är vintrigt, kargt och rått, ogästvänligt och grådaskigt. Lesbres tonfall är spänt och hätskt, där det vintriga bildar en lämplig fond till ödesdramat kring Ninas liv. Hon har fin blick för sin omgivning, som registreras empatiskt i fragmentariska åtbörder, som när hon återger uteliggaren Mickys replik: ”Jag har ingen fast bostad, ingen fast förtvivlan”.

Litteratur har i sina bästa stunder den här förmågan att göra andra människor synliga, att det inte bara handlar om att gestalta storheten hos det egna jaget – Lesbre har skrivit något av en kollektivroman om kvinnors solidaritet, men den sträcker sig längre än så. Då blir det uppfriskande att få en påminnelse om denna kapacitet hos riktig litteratur, att den har större ambitioner än att enbart gå narcissismens ärenden.

Liksom katten löper stilen zick-zack, i en oskön rytm, som är svår att följa – ändå gillar jag den, tycker mer och mer om hur den fogar sig efter sitt allvarliga ämne. Det är en historia som skaver, som inte lägger sig till rätta.

Och Nina bara råkar förstås heta som just den karaktär i Tjechovs pjäs Måsen som vill bli skådespelerska, något hon blir varse när hon lånar pjäsen när hon själv aspirerar på att bli skådespelare. En långsökt tillfällighet – ja, men det är ju livet som alltid ska överträffa de här så kallade tillfälligheterna, och jag har slutat gnälla på författare som går långt i sina försök att få oss att tro på det overkliga, eftersom verkligheten ändå alltid ska vara värst! Ibland lyckas Lesbre skriva utifrån den där dämpat melankoliska och ändå behärskat absurda atmosfär som finns hos Tjechov, och då vibrerar den här lilla romanen av känslor som inte behöver skrivas ut versalt för att beröra.