Bloggar och blommor, Carl Balle

Min första tanke, när jag fick e-post från kulturkollektviet Vi värdelösa, kan enkelt sammanfattas i ett emfatiskt nej. Nej, jag ville verkligen inte läsa en diktsamling av någon som heter Carl Balle.

På det som brukar heta omvägar fick jag ändå boken Bloggar och blommor. Mannen bakom det jag uppfattar som en pseudonym är född 1986, har bott i England och Göteborg, och har alltså med handens fem fingrar på fem månader skrivit en diktsamling om internet, om bloggar, twitter och facebook.

Men det var väl på tiden, kan tyckas. Enligt pressmaterialet står poeten för en ”nyenkelhet”, vilket för mig bara åstadkommer frågor och farhågor: så brukar eufemismer stavas. Att svära trohetsed mot ett låghetsideal är sällan en hållbar metod i längden. Så går det, vill jag ideligen säga, när plattheter och plattityder och banala observationer tampas med tafatta rim och klichéer (vill du läsa om hur ”snorkallt” det är rekommenderar jag boken).

Mitt i boken finns en tack-lista, där vi också får veta att dikterna har tagit mellan tio minuter och en timme att skriva. Vad nu en sådan upplysning har för syfte. Att göra sig dum över kändisbloggar – som har lästs i ”forskningssyfte” – är rätt tröttsamt, åtminstone när det görs på ett sätt som är så politiskt korrekt att jag inte har sett maken sedan jag läste Ronnie Sandahls bok. En dikt om det egna könsorganet finns också här – ett partytrick som Jim Morrison lanserade – men trots att namnet förpliktar vågar CeBe inte skriva annat än ”snopp”.

Det jobbiga med den här boken är att det bara finns en nivå: det är som att läsa Marcus Birro, eller lyssna på George W. Bush: antingen är du med mig eller så är du med mig. Här finns en längtan ut, en längtan bort från facebook och google – men hur långt den längtan sträcker sig, om det är till balkongen eller skogen, det får vi inte veta. Det paradoxala i kråksången är också att poeten ivrar för att poesin ska innehålla mer känslor och mindre cerebral verksamhet – tyvärr är det feltänkt, och jag skulle vilja hävda att det också är för mycket tänkt. Hellre mindre hjärnbryderier nästa gång.

(Foto "star5112", flickr.)

Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekman

Kanske jag misstar mig, men är inte Kerstin Ekman en betydligt mer uppsluppen författare nu? Några av hennes senaste böcker har jag i alla fall läst med stort nöje – det gäller både Söderbergsromanen Mordets praktik och essän Herrarna i skogen. Mycket kan sägas om Ekman som romanförfattare – allt har väl sagts, mer än allt ibland – men sällan var hon väl så är rolig förr? Kanske hade jag också tyckt om henne mer om jag inte på 90-talet hade läst så många gånger att hon var ”Sveriges bästa prosaförfattare”, för vad betyder sådana tillmälen egentligen?

Nu har jag läst den nästan skamlöst underhållande uppgörelsen med bokbranschen, romanen som går under namnet Grand final i skojarbranschen, och den är skriven med ett smittande gott humör. Men Ekman lyckas parera det goda humöret med sälta och bett i iakttagelserna – annars är risken att det blir ”fjompigt” (en favoritglosa hos den här författaren).

Som bekant måste den nutida författaren vara säljbar, vara tv-salongsfähig, alltså kunna föra sig i babel, göra ett gott intryck på läsarna. Det fattade Barbro Babba Andersson redan på 50-talet, då hon lät den stiliga(re) Lillemor Troj bli hennes mask och språkrör i det offentliga livet. Alltså, Babba skrev böckerna, som Lillemor renskrev och sedan tog åt sig äran av, i full symbios med skaparen. Tills vi hamnar i nutiden, då Babba tar hämnd, genom att avslöja den sanna historien, som vi läser parallellt med Lillemor.

Hon heter alltså Troj i efternamn, och ska väl föreställa en troj[an]sk häst, som härbärgerar Babba, den monstruösare versionen av hur en författare ska se ut. För Babba är okontrollerad, ohämmad, och inser redan som ung att hon behöver vara en annan för att nå framgång. Hon är naturbegåvningen i behov av ett läshuvud. Tack vare Lillemors redigering blir hennes flödande prosa kristalliserad, koncentrerad – framgångsrik. Babba är en Caliban i mörkret, Lillemor en Ariel i ljuset.

Författare vill vara två – dels den introverta gruvjobbaren och den extroverta exhibitionisten. Det är väl önskedrömmen, att låta ”någon annan” ta över det som är jobbigt. Lillemor är en villig lakej, trivs i strålkastarljuset. Och Babba? Ja, hon vakar över sin adept, smått avundsjuk, misstänker man över hon som sväljer kändisdrogen i stora klunkar, men lojal. Fram till avslöjandet, ja, då Babba mer och mer antar formen av en Svengali.

Att vara författare och att skriva böcker, det är två olika saker. Så långt är jag och Ekman överens. Den som framträder officiellt är ändå någon annan än den som utför det skrivande arbetet. Men ändå är det lite otippat att Ekman skriver den här romanen, som verkar vara influerad mer av Chuck Palahniuks Fight Club än av Eyvind Johnson. Länge hoppas jag nästan på att hon ska göra en Palahniuk, låta Babba bli Lillemors Tyler Durden.

Jag nöjer mig med fina raljerande omdömen över den imbecilla 60-talsandan, som är huvudfokus för Ekmans berättelse, med tokigheter både utifrån ideologisk och estetisk horisont. Troj/Anderssons historia lägger sig nära Ekmans egen, med debuten förlagd ett år senare, och inledningsvis en serie deckare innan de mer respektingivande böckerna skrivs.

Med sympati följer vi den stackars Lillemors vånda när hon läser berättelsen om sitt eget liv i skuggan av den begåvade men anonyma författaren. Till hälften är det en parodi över självutlämnande böcker, men också något mer: Ekman skriver listigt och uppfinningsrikt, och litar på läsaren. Det är en oro investerad i berättelsen, som gnager, och finalen är finurligt spännande.

Tidsmaskinen

Tack vare en tidsmaskin fick jag resa vart jag ville i tiden. Jag valde 1938, och lyssnade på Orson Welles radiodramatisering av Joseph Conrads "Heart of Darkness", som sändes en vecka efter det förmodligen mest berömda radioprogrammet någonsin, hans version av "The War of the Worlds", som enligt sägen fick åtskilliga amerikaner att fly sina hem, då de hade lyssnat på radion om en äkta attack från rymdvarelser. Från mitt besök kan jag varken bekräfta eller dementera dessa rykten. Welles var vid inspelningen bara 23 år, och han spelar både Marlow och Kurtz. Det är en ganska hårt redigerad pjäs, cirka 36 minuter lång endast, och en av märkligheterna är väl att Kurtz skippar den bestämda artikeln vid sitt berömda credo, och nöjer sig med "Horror! Horror!" Typiskt genier att lägga sig i där det inte behövs. Den som vill kan roa sig med att botanisera bland The Mercury Theatres inspelningar, och kanske föredra "Dracula", eller någon klassiker av Dickens eller varför inte Chestertons "The Man Who Was Thursday". Tyvärr verkar "Jane Eyre"-inspelningen, som sändes 18 september 1938, ha gått förlorad.

(Högerklicka för att ladda ned, dubbelklicka för att lyssna. Annars, besök hemsidan.)

så som

ditt starka hjärta

om det så stannade

gick det stilla i natten

bortvänd som ett alltid

opysslad och bortbytt

så som

i min hand ett aldrig

för osäkerhetens skull

bara rädslan lever kvar nu

i skräckkällaren

så som

vinden utgallrad tvärs

genom flortunt ljus

så som

paniken i skrikhalsen

dunkla ljuden i isnätterna

så som

djurlätena jagade stillhetens skrymslen

över tristessens vaxduksfyrkanter

övernattad och hjärtbultad

in i nattens vatten

så som

bubblor sjunker in i väntan

Tunisian girl, Lina Ben Mhenni

Den arabiska våren, ja. Medan svenska bloggar blivit synonymt med unga tjejers mode- och fikavanor (samt kändisars behov av att visa upp sina barn), finns det som bekant länder där bloggare prioriterar andra saker.

Som i Tunisien, där bloggen ”tunisian girl” var delaktig i händelseutvecklingen. I hög grad. I dag, fjortonde januari, är det exakt ett år sedan diktatorn Ben Ali flydde från Tunisien i ett privatplan, till Saudiarabien, där han bidar sin tid och gömmer sig från fängelsestraff, eventuellt med dödlig utgång.

Boken Tunisian girl, som nu utges av det aktiva förlaget sekwa, i Alexandra Dumas översättning, är väl närmast att likna vid en pamflett som på ett förträffligt sätt sammanfattar Lina Ben Mhennis insatser. För hon bloggar i eget namn.

Medan gammelmedia hycklade var det de mer anarkistiskt inriktade bloggarna, twittrarna och facebook-användarna som berättade om den verklighet som var allt annat än förljugen och tillrättalagd, och sanktionerad av myndigheterna. Jämför för all del med den västerländska kolonialismen, där lögnen härskade, ända tills personer utanför dess maktstrukturer opponerade sig. Och gemensamt för bloggarna är just förmågan att hålla sig utanför, och förbli där. Att Lina Ben Mhenni med sitt politiska intresse inte snärjs av de politiska partierna beror kanske på att hon där sett för mycket av kompromisser, för mycket av opportunism och pragmatism.

I det sakligt skrivna förordet sätter journalisten Yasmine El Rafie historien i rätt sammanhang. Hon berättar om diktaturernas välkomnande av godtrogna turister, som blundar för missförhållandena, bara de får fint sand under sina fötter när de ska bada i det behagligt tempererade vattnet.

Tunisian girl är en bok som jag – möjligen i min enfald – hoppas ska läsas av de unga i Sverige. Här finns gott om välbehövlig entusiasm som kan inspirera. Kanske det ibland blir lite väl entusiastiskt, att man önskar att en viss behärskning kunde få råda någon gång, att stilen visar eftergift åt en oklädsam hurtighet. Å andra sidan: den behärskningen hade i så fall hindrat henne i det aktiva utförandet av motståndshandlingarna. Ordet ”dumdristig” ligger inte långt borta, och i det här sammanhanget är det ett av de finaste orden vi har.

Lina Ben Mhenni skriver nästan evangeliskt om bloggar, men hon kan också dra slutsatser, analysera och hitta paralleller. Diktaturer vilar som bekant på två sanningar, där den ena av dem är officiell och går under namnet ”lögn”, medan den andra är underjordisk. Skillnaden nu är internets öppenhet, att ett motstånd kan mobiliseras och aktiveras snabbt och effektivt. Med Shelleys ord från dikten ”The Mask of Anarchy”, skriven långt före internet:

”'And these words shall then become

Like Oppression's thundered doom
Ringing through each heart and brain,
Heard again - again - again -

'Rise like Lions after slumber
In unvanquishable number -
Shake your chains to earth like dew
Which in sleep had fallen on you -
Ye are many - they are few.'”

Det är en fin historia som berättas av Ben Mhenni, hur den blyga tjejen utvecklas och stärks av

gemenskapen. Hennes mod och vilja imponerar, även om hon riskerar att bli en aning för

politiskt korrekt (när hon berättar att medan andra barn matades med eländiga såpor och
fotbollsmatcher fick hon en grundlig politisk utbildning i första hand av sina föräldrar).

Modebloggar i Sverige. Ja, och så jag då – den så kallade ”litteraturbloggen”, vad är det att
vara stolt över – egentligen? I förhållande till den här boken känns det som att vad jag behöver
nu är en karta till närmsta skamvrå. Enda trösten är väl att jag inte lär bli ensam där. Låt mig
bara slippa stå bland alla som orkar bry sig om stockholmsslussen.

Lord Byron

I dag låg Svd Kultur ovanför den vanliga morgontidningen (DN). Det var då konstigt, tyckte jag, tills jag såg understreckaren, Josefin Holmström om Lord Byron. Helt i sin ordning, alltså, att makterna står på min sida. Hon har skrivit en fin text om Byron. Det hon säger är väl inte så värst originellt - ja, det han skrev handlade om kroppen, om hans komplex, om hans behov att bekräfta sig. Hon förenklar en del, som att Virginia Woolf skulle ha varit så avståndstagande - ja, men hon återkom ofta till Byrons poesi, och var ständigt ambivalent - ibland positiv, ibland kritisk, som alltid: hon skrev ofta om Shelley också, lika ambivalent, där den enda slutsatsen är att hon var fascinerad av deras språk och deras anspråk, att hon lät sig berikas av deras poesi. Som introduktion till Byron är det ändå en fin text, där hon också påpekar det starka bandet mellan den romantiske poeten och Charlotte Brontës Rochester - när jag har påpekat den likheten har det inte alltid fallit i god jord, men skam den som ger sig. Faktum är att Rochester kunde ha parafraserat Charlottes syrra, och säga: - I am Lord Byron!

Medealand och andra pjäser, Sara Stridsberg, Bonniers

Det hör inte till vanligheterna att samtida dramatik utges i bokform. Så är inte heller Sara Stridsbergs dramatik något som hör till vanligheterna, utan djärva och angelägna debattprojektiler som sätter fokus på brännande samhällsfrågor.

Med tre uppmärksammade romaner har Sara Stridsberg under 2000-talet etablerat sig som en av våra mest talangfulla författare. Medealand och andra pjäser samlar hennes hittills tre pjäser, och visar att den frenesi som är så kännbar i hennes romaner inte går förlorad när hon skriver dramatik. Kanske de omtumlande romanerna har fungerat som draghjälp, men när jag läser pjäserna som text framgår det tydligt att de klarar sig gott på egna ben.

Boken inleds med hennes mest kända pjäs, Medealand, som spelades på Dramaten i Ingela Olssons regi 2009, med Noomi Rapace som den nutida Medea, en kvinna som ”står på botten av sitt krossade hjärta […] med blodiga skärvor upp till midjan.”

En maktlös kvinna i främmande land, övergiven och bortkollrad av samhällets okänsliga byråkrati. Hon är också en personifierad destruktivitet med självskadebeteende. Stridsberg frigör sig från Euripides original, och gör något mer av sin pjäs än en djärv omtolkning.

Valerie Solanas ska bli president i Amerika handlar om den stridbara feministen som bland annat sköt Andy Warhol, och som också var huvudperson i Stridsbergs roman Drömfakulteten, belönad med Nordiska rådets litteraturpris. Stridsbergs Solanas är en kaxig konstnär, en hjälte i misären – någon som det kunde ha gått annorlunda för, men här ligger för döden, i dialog med inbillade och verkliga motståndare.

I år sätter Dramaten upp bokens tredje pjäs, Dissekering av ett snöfall, som handlar om Drottning Kristina, som här heter ”Konungaflickan”. På ett sätt konkluderar hon här tematiken från de två tidigare pjäserna, en vägran att vara kvinna. Det är dock en vagare skriven pjäs, där vi inte ges tillfälle att komma drottningen riktigt nära.

I efterordet skriver Steve Sem Sandberg fint om den frihet som ändå blir kontentan av protagonisternas distinkta nekande. De ges en frihet i själva texten, i en nåd som bara kan förlösas av kärlek. För de tre kvinnorna här är kärleken en utopi, som bara existerar i drömmar och längtan. Orden är förrädiska, och de vet att det bara är handlingen som duger, en handling som uteblir i deras liv.

Teatertekniskt arbetar Stridsberg gärna med drömlogik, där hon låter de döda ta plats på scenen och resonera med huvudpersonerna, ibland som ersättning för den grekiska tragedins kör. Liksom en annan ung dramatiker, Sarah Kane, använder hon underförstått det omtvistade begreppet katharsis, eller rening, som en förklaringsmodell till karaktärernas beteende, som ett svar till frågan vad som är deras ambition och drivkraft.

Med dristighet och fantasi flyttar Sara Stridsberg fram positionerna för vad man får göra med litteratur, och det är till gagn både för svensk framtida teater och för oss läsare, som får ta del av hennes vågade och målmedvetna projekt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/1 2012.)

Som kärlek när den såras

Detta är Torrböle.

Om Anna Wahlgrens dotter har jag inget att säga, som inte har sagts bättre än av exempelvis Jenny Maria i HD, och Sandra Nelson i Expressen. Givetvis finns det ett berättigande med historier som Patrik Sjöbergs: han får andra drabbade att förstå att de inte är ensamma, att de inte ska skuldbelägga sig själva. Och givetvis ska barn ha rätt till bättre föräldrar än fundamentalistiska haverister som har skådat ljuset i en saliggörande metod. Det finns stolligheter i Anna Wahlgrens bok, och det finns några klokheter också, men att tro att allt som står där fungerar på alla barn är så idiotiskt som det kan bli. Att vara lyhörd, att vara konsekvent men samtidigt villig till kompromisser, det är viktigare än att blint följa en lära. Vad som sedan är sant i just Felicia Feldts historia är inte det viktiga: det är så här hon uppfattar sanningen, och alla som har varit medlem i en familj vet att din version inte är den som har monopol på sanningen.

Meryl on the Guillotine

Strax anländer den också till Sverige, den nya filmen om Thatcher, där Meryl Streep spelar det gamla spöket från det mörkaste 80-talet. För ett halvår sedan var jag oerhört sugen att se den, och ännu mer för ett år sedan, men nu känns det inte lika angeläget längre. Att göra henne till en mänsklig varelse upplever jag som ett hån mot alla hennes offer, vilket inte är samma sak som att inte förstå komplexitet eller det intrikata mönster som utgör vår konnotation av det mänskliga. Självklart: hon gillade att dansa, dricka sprit, flirta med sina underlydande, som vi kan läsa i den här uppskattande texten av journalisten Gail Sheehy - men framför allt var hon en livsfarlig fiende mot allt levande: det enda hon bidrog med var hat. Hon var en blodtörstig mördare, som slogs med näbbar och klor mot fantasi och kreativitet och utveckling, en kvarleva från en ond tid och en ond plats. Jag visade nya utgåvan av Newsweek för några kolleger, med Meryl Streeps Thatcher-ansikte på omslaget, och bad dem finna fem fel. - Eeeeeeeeh ...? blev den tvehågsna responsen. - Kom igen, bad jag, jag kan hitta fem miljoner fel! Nu gör Streep henne till en varm person, antar jag, som flitigt utnyttjar charm för att dupera sin omgivning. Ja, det är väl realistiskt? Men det är inte samma sak som att jag vill se det (längre), eller vill bli påmind om det osmakliga i hela hennes verksamhet, som är en skamfläck i mänsklighetens historia.

Du hasar av trygghet, Elin Grelsson

Vanligtvis får vi läsa romaner om figurer som är hyvens, så där präktigt goda att de är omöjliga att tycka om. De handlar alltid rätt, tänker alltid gott om andra, och utför vänliga handlingar i tid och otid.

Därför, bland annat, är det befriande med någon som Sara, i Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet (Modernista). Hon har ett skitjobb, tycker att kollegerna är idioter, och även mannen därhemma är hon förbannad på. Det är hans tofflor som ”hasar av trygghet”, en provocerande trygghet som hon gör allt för att rasera, allt för att slå i bitar.

Tryggheten utmanas, när hon börjar skolka från jobbet, träffa andra män, dricka för mycket – alltså börja bete sig på ett minst sagt normbrytande sätt. Eller är det jag som duperas av vanemässigt tänkande, eller förlagets vilja att läsa in ett feministiskt anspråk? En man tillåts grisa ned sig, liksom? Det konstruerade i att vara kvinna, att formas – så som omslagets geniala illustration, Goktug Gurelliers otäcka fotografi av en uppsvälld gummimask.

Hon trotsar, punkt. Det som först ser ut som en vanlig depression börjar utveckla sig till något värre, något mer subversivt. Hon får sömnsvårigheter, sexsvårigheter, matsvårigheter. Ja, och så dricker hon, på ett fult sätt, gör bort sig. Hon är en av de mest ogulliga karaktärerna jag har läst om på länge.

Grelsson har verkligen lyckats skapa en trovärdig gestalt i Sara, som jag följer med andan i halsen. Observationerna är precisa, och det finns en närvaro i beskrivningarna av till synes obetydliga saker – exempelvis av hur oktobersolen lyser genom ett fönster, eller i en detaljerad och exakt skildring av en berusning: det kan liknas vid hur Stig Larsson gjorde på 80-talet i sina prosaverk, den där förmågan att ställa in skärpan.

Ännu mer imponeras jag av hur skickligt Grelsson har fångat replikföringen hos en viss sorts människor. Den där utnötta och mekaniska jargongen hos indignerade vuxna, uttröttade småbarnsföräldrar, speciellt de där fraserna som används mot barn. Grelssons absoluta gehör för repliker får mig att önska att hon ska skriva för teatern, eller ännu hellre för filmen – där finns mycket att uträtta.

Lite mindre lyckat är det kanske med de frekventa återblickarna till Saras barndom, med uppväxten i en dysfunktionell familj – givetvis som en lättköpt förklaringsmodell till hennes vuxna jag, med ett mönster som bara förenklar. Hennes balansgång mellan självspäkning och bulimiskt frosseri hade klarat sig bättre utan den fernissan.

Ändå tycker jag om den här boken, ganska mycket, på det stora hela. Grelsson visar ambitioner och når kanske inte ända fram, men jag ser att här finns möjligheter till något ytterligare, om hon kan finslipa intrigen så att den svarar upp mot den briljanta replikföringen och gestaltningen.