"I longed for this to take me, I longed for my release, I waited for the calling to leave, leave"

Jag minns inte året, när R.E.M.s skiva "New Adventures in Hi-Fi" kom, bara att jag lyssnade på den dygnet runt, Patti Smith-duetten, men inget gjorde mig gladare än den här låten, "Leave". Jag vet inte om jag någonsin har hört ett bättre gitarr-riff. Sedan blev deras skivor bara tråkigare. Ändå fanns det en tid på 90-talet när de på allvar kunde konkurrera med U2 om att vara världens största band. Hellre dem än Coldplay! I dag läser jag att de lägger av. (T)ack!

Hoppsan?

Till vänster om datorn: en stapel böcker. Till höger: en stapel böcker. Jag lägger ovanpå stapel höger en tunn fransk bok, och stapeln lutar och välter rakt över vinglaset, som spiller sitt innehåll över datorn. Lyckligtvis har jag en mac, som tål detta. Men jag blir lite fundersam: dessa staplar, måste det vara så här? Så ser jag i den högra stapeln, den som välte, att där inkilade mellan Lovecraft och Borges ligger två cd-skivor (Tyler the Creator och Jenny Wilson) - vad har de där att göra? Klart att det välter då! Så väck med dem, så jag kan fortsätta stapla - - -

Om poesi

Lyrikvännens nya nummer (5/11) handlar om tysk poesi, påpassligt nog då temat för bokmässan är det tyskspråkiga. Eller är det Tyskland? (Jag ska inte åka till Göteborg, och det är väl typiskt, att första gången jag har en bok publicerad, då är jag inte där. Men jag har, till skillnad från vad vissa tror, ett liv, utanför boken och böckerna.) I alla fall har i Lyrikvännen Elisabeth Hjorth skrivit en dikt om den norska tragedin 22 juli i år. Redan? Ja, fast Pia Tafdrup reagerade ännu tidigare, då hon i den danska tidningen Politiken 27 juli publicerade dikten "Syv kjoler for synligheden", som också gick att läsa i DN någon dag senare. Hur är då Elisabeth Hjorths dikt? Ja, det är en lite tunnare klädedräkt, men som det kunde heta: "Efter Utöya är det barbariskt att skriva poesi." De bästa dikterna om Utöya skrevs innan Utöya, och den som vill förstå får läsa dem i stället. Jaha. Det här skulle ha handlat om något helt annat, men det får bli en annan gång.

Ruter Ess

(Gösta Oswald kallade henne "Ruter Dam" i sin roman Rondo, men om jag ser svensk litteratur som en kortlek, blir Rut Hillarp "Ruter Ess". Lyrikvännen hade ett fint temanummer om Hillarp 2008, men annars är hon sorgligt bortglömd. Aase Berg har skrivit flera fina texter om henne, bland annat ett par stycken i samlingen Uggla, och den här i Expressen (2006), där hon ifrågasätter varför ingen man skriver om henne. Jag har skrivit några saker på gamla bernur, om Blodförmörkelse, En eld är havet, och Nattens språk. På torsdag blir det två texter om de nya böcker som publiceras då, och i dag följande text i Jönköpings-Posten.)

Av den svenska litteraturhistoriens doldisar och särlingar innehar Rut Hillarp (1914-2003) en given position. Hon är poeten som med obönhörlig konsekvens skildrade upphettade känslor, men också prosaförfattaren som har skrivit några av 1900-talets mest omistliga svenska romaner.

Förgäves söker jag efter hennes namn när jag ögnar igenom antologier och samlingsverk över den svenska litteraturhistorien, men ursinnig eller bara besviken tvingas jag ständigt konstatera att det till största delen är tråkmånsarna som samlas där, medan Hillarp förpassas till en ruta i marginalen.

En poäng som Birgitta Holm gör i sin nya biografi, Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni, är att hon utförde en liknande poetisk karriär som Ragnar Thoursie, som också gav ut ett fåtal diktsamlingar och sedan tystnade i decennier. Men medan Thoursie, en förebild till Tomas Tranströmer, hyllades som en svensk Rimbaud, en modernistisk galjonsfigur, har Hillarps insatser förminskats.

Som om vi hade råd att undvara en så lysande författare. Hennes poesi är skriven med känslorna blottade, med en nästan skrämmande intensitet, på ett exalterat tonfall. På 1980-talet återvände hon med dikter som utifrån antika myter låter ord samspela med bild med suggestiva dubbelexponerade fotografier.

Jag hävdar ändå att det är som prosaförfattare hennes särart gör sig mest påmind; det är i sina totalt fyra prosaböcker hon visar att det inte finns några ursäkter till att hon nobbats av litteraturvetarna. Det är sant att hon skriver en extrem prosa, men det är en prosa som söker sig mot kontaktytor med verkligheten, i realistiska kärleksromaner som ter sig förbluffande för den som matats med ordinära svenska kärleksromaner, som alltid verkar vara skrivna av representanter för Socialstyrelsen.

Några av de viktigaste inslagen som saknas i den svenska samtidsromanen – fantasi, energi, lekfullhet – finns i övermått i romaner som verkar vara skrivna utifrån en intim samvaro med en litteraturens mest förtjusande hemlighetsförråd. Det är också romaner som är tidlösa, som fortfarande äger sin giltighet, som vägrar stelna i konventioner, klichéer och tidsanda.

Att läsa Hillarps lyriska romaner är att utsätta sig för en av den svenska litteraturens starkaste röster: om Edith Södergran hade skrivit romaner kunde resultatet ha blivit något liknande som dessa förbehållslöst hållna alster. Hillarps kärleksmytologi är konsekvent genomförd, och hon uppfinner odygdiga möten mellan realismen och symbolismen, mellan verklighetens hårda klang och berättarjagets sköra sköra drömmar. Här om någonsin finns det fog för begreppet suveränitet.

När Atlantis förlag nu passar på att ge ut både Birgitta Holms medkännande biografi och ett digert urval av Hillarps fascinerande dagböcker – ett dagboksskrivande som delvis verkar ha utförts i tävlan mot Anaïs Nins legendariska serie dagböcker – kunde man hoppas att det är inledningen på en upprättelse av ett förbisett författarskap, att det ska följas av återutgivning av böckerna, som smidigt skulle rymmas i två volymer (Svenska Akademien ger ut en serie svenska klassiker).

Riktig litteratur förmår överskrida gränser: geografiska, tematiska, kronologiska. För mig är Rut Hillarps prosa alltid närvarande i nuet, en ständigt pågående dialog med mig som läsare, och jag återvänder frekvent till hennes böcker i tacksamhet över hennes insikter, hennes makalöst hänförande skrift. Det här är litteratur som har kraft att förändra något större och mer bestående än samhällen: den skakar människan ned på molekylär nivå.

The boatman´s call

Från "Boatman´s Call"-inspelningarna, den outgivna låten "Wake Up, My Lover". 1997. Jag menar - - -

Alefen, Jorge Luis Borges

Katt med Borges.

Nu. Och då. Nu och då: det är Borges dubbla element, så som allt alltid hos Borges är dubbelt, att alla ord bär på en dubbelhet, bär på en mörk (eller ljus) skugga, att all magi bottnar i vetenskap, och vice versa, liksom att han är den svåraste av författare samtidigt som han är en enkel äventyrsförfattare med en elvaårings världssyn. Han är tidlös, en åldring i äppelknyckarbyxor som spefullt norpar solens gyllene äpplen och månens silvriga, som det heter i Yeats-dikten ("The Song of Wandering Aengus", vars berömda rad också utgör titeln till en novellsamling av Ray Bradbury, ett annat åldrigt barn - en annanbarnslig åldring).

Nu släpps i Bonniers pocketserie ”Klassiker” Alefen, som stiligt kompletterar den utgåva Fiktioner som släpptes 2007. Man kan lätt förledas tro att det då är en cirkel som sluts – den tidigare utgåvan Biblioteket i Babel (1963) var inte komplett – men hos Borges sluts som bekant inga cirklar, de bara fortsätter cirkla sig, eller sprida sig som ringar på vattnet, när man doppar något där – till exempel en bok. Och nog har cirklarna i vattnet spridit sig sedan Borges dog 1986: hans rykte som litteraturens störste trollkarl har nog aldrig varit mer intakt och grundmurat än nu, 2011.

Till utgåvan av Fiktioner skrev Gabriella Håkansson ett entusiastiskt förord, nu skriver Lotta Lotass, mer behärskat men lika entusiastiskt. Att Svenska Akademiens aderton ledamöter missade att ge Borges Nobelpriset må förbli en skamfläck: i titelnovellen här finns på just det nittonde trappsteget i en källare i centrala Buenos Aires en alef, en centralpunkt som innehåller hela världen, en idé så befängd att bara ett barn kan hitta på det. Belöningen bortom alla belöningar.

Borges är de svindlande tankeexperimentens uttolkare. Han leker fram sina konstiga texter, ger dem hisnande perspektiv utan att man egentligen funderar på mekanismerna bakom. Först och sist är han poet, vilken genrebeteckning man än ger hans texter, om man vill kalla dem noveller, fiktioner, berättelser, historier: det är en poesi som inte enbart visar sig i språket, i det djärva och oväntade bildspråket, utan även i ämnesvalen, och i det konsekventa utformandet av symboler, med alla tigrar, svärd, dubbelgångare, labyrinter …

Enligt Proust var den bästa kärleksromanen en tidtabell, för den tillät läsaren att utnyttja fantasin, i föreställningen om vilka möten den kunde erbjuda, och något liknande åstadkommer Borges med sina texter, som kan förefalla så oansenliga. Det är skrivet i full lojalitet med fantasin, som tillåter dem att veckla ut sig. Hans texter är ibland hårt komprimerade, och kan på några fåtal sidor innehålla stoffet till en hel roman. De öppnar upp sig, visar nya utblickar över det fördolda. Om det någonsin finns fog för att likna litteraturen vid en skattkarta, måste Borges vara arkitekten bakom den.

Här finns även en melankoli i symbios med läsarens melankoli, fint kalibrerad med läsarens egna sinnesstillstånd. Att läsa är ledsamhetens syssla lika mycket som glädjens, något Borges visste och tar till vara: ”Det finns ingen fullständigare njutning än tankens”, säger han till exempel i den långa inledningstexten, ”Den odödlige”.

På (mer än) ett sätt är Borges ett barn som leker gammal och vis, och hans värld är prepubertal och äventyrlig på elvaåringens nivå, även när han åstadkommer viss erotik i någon av texterna, som den om Emma Zunz, som söker upp en råbarkad sjöman, som är svensk eller finne – författaren vet själv inte. Intrigerna i texterna kan också liknas vid deckarens, med pussel, lösningar i olika riktningar. Borges leker med formen, ibland så påhittigt att det kan bli enerverande långsökt. Dubbelgångarmotivet visar sig i identitetsbyten som hela tiden hotar att ta över karaktärens personlighet, att den du är är det minst pålitliga av allt, i en slags invertering av Vonneguts berömda utsaga, att vi måste vara noga med vem vi föreställer oss som – hos Borges spelar det ingen roll, du blir ändå alltid utbytt, och han är inte ens säker på vem som är Borges och vem som är ”Borges”. Han framkallar labyrinter enbart för nöjet att gå vilse i dem, att tappa bort sig. Verklighet och inbillning byter plats: ”Sanningen kan inte bryta igenom ett slutet sinne”, som det heter i titelnovellen.

En av de modigare texterna är ”Deutsches Requiem”, som redan 1949 skildrar en nazists inre. Här finns också de rader av Borges som jag alltid har hållit som hans mest kuriöst vackra: ”Må himlen finnas, trots att vår plats är i helvetet”. Han rör sig mot det obekanta, mot det österländska, mot det [A]ndra, och visar att exotismen är mer annorlunda än du hade trott, men också att tillvaron i sig är en chimär, mer fönster än spegel – speglar är sällsynta hos Borges, definitivt i den här samlingen, och annars mest som en påminnelse om det avskyvärda. (I drömmen skrev jag en essä om Borges speglar – om Borges spegel.)

Det finns också en blygsamhet här som kan vara spelad, en del av det tvivel som genskjuter allt han skriver, hur auktoritärt han än uttalar sig, där det också är svårt att avgöra om han parodierar den akademiska skriften eller upprätthåller och värnar om den. Kafka skrev om sig själv att han var ”en början eller ett slut”, och Borges är förstås också detta – också dessa (för allt är dubbelt). Han är föregångaren och efterträdaren i samma författare, en som inrymmer all litteratur och pekar ut en ny litteratur utifrån essensen av allt skrivet. En slutpunkt: ja, och en början, och jag tror att den som vill skriva ett förord till nästa utgåva av Borges berättelser får vara beredd att offra ett öga eller två.

Det är fantastisk litteratur, av ett slag som inte direkt kan återges. Ett intellektuellt äventyr, en utmaning, och utmattning – här börjar och slutar postmodernismen. Tyvärr är omslagen till de två Bonniersutgåvorna allt annat än fantastiska, utan gråmurriga och plottriga. Men det blir den enda skönhetsfläcken, när nu översättningen från 1963 – av Sun Axelsson och Artur Lundkvist, och ytterligare en handfull från Lars Bjurman från 90-talet, kompletteras med några nya av Ingegerd Wiking. En skatt: ett slut eller en början – det är upp till dig.

Somewhere between what you need and what you know

Med anledning av den nya Charlotte Gainsbourg-EP:n "Terrible Angels", med låtar från en kommande skiva med både liveinspelningar och studioditos, där hon samarbetar med Beck och Conor O´Brien från Villagers, hittar jag en fantastiskt fin version av "Heaven Can Wait" från radioshowen KCRW, där man också hör vilken genial enkelhet som finns i den här låten, hur allting hör ihop och får sin förklaring i en avskalad version, där de turas om att sjunga. Sällan har jag hört en så lämpad duett. EP:n innehåller även en fin liveversion av "Just Like a Woman", Dylanlåten som hon tidigare sjungit med Calexico. Jag kan också rekommendera den skiva som heter Live at Sunset Sound, där hon gör en fin version av "Time of the Assassins." Finns för en spottstyver på itunes.

Dödas kärlek, Björn Runeborg

Jag har ett problem med så kallat äldre författare, alltså författare som är födda typ 1937: till att börja med, var ska jag börja? De har oftast skrivit ungefär femtio böcker, och jag har inte riktigt tid att läsa ikapp. Och så finns det redan en bestämd uppfattning om hur deras böcker ska uppfattas, att det är ett färdigt författarskap, där du inte kan ha avvikande uppfattning utan att bli kallad för idiot. Försök läsa exempelvis Kerstin Ekman utan att tänka på att hon är ”en av den svenska romankonstens viktigaste företrädare” …

Och Björn Runeborg, som råkar vara född 1937, har jag inte läst en rad av, vilket jag inte direkt säger med stolthet. Nu har jag läst hans senaste roman Dödas kärlek (Modernista), och är mest av allt förbryllad. Äntligen! får jag lust att utropa.

Romanen inleds med en ovanlig premiss. Dess huvudperson, som heter Ronnie Peterson, säger: ”Jag är inte Ronnie Peterson”. Anledningen är att racerföraren Ronnie Peterson har dött efter att ha kraschat på banan i Monza, Italien, i september 2011. I boken står det 10 september, men jag har ett bestämt minne av att det var den 11 – detta ödesdigra datum. Nu är detta bara en av ett flertal detaljer som jag uppfattar som mer eller mindre uppriktiga fadäser, som verkar vara ett stildrag, för att betona en förskjutning hos verkligheten. Exempelvis byts pronomenet ut i ett replikskifte, där ”du” och ”jag” byter plats. Och vi har en person här som sitter med en kaffekopp framför sig, bara för att några sidor längre fram vara någon som inte dricker kaffe.

Romanens Ronnie Peterson går på gymnsiet i Vänersborg, blir förälskad i en tjej som heter Hedvig Helander. Hennes föräldrar dog i en bilolycka, så att något kopplar henne samman med Ronnie förstår man. Hon kommunicerar med sina föräldrar. Hon lever i dödsriket.

Men det betyder att – hon är död! Och Ronnie! Jag menar: ”Och Ronnie?” Det här är tokigt, absurt, och som sagt, mycket förbryllande. De två kan inte vara tillsammans, för som sagt – Hedvig är ovanlig. Ronnie gör sitt bästa. En moster dör och testamenterar en massa pengar till honom, och de flyttar in i en lägenhet. Men det är inte som du tror, hela tiden. Ronnie och Hedvig och så småningom Maria och så småningom Fabian och så småningom Rosita …

Över texten svävar svindelkänslan. Det är som en musik som spelas fel, avsiktligt. Titeln, Dödas kärlek, ska läsas bokstavligt. Men inte enbart. Och förresten, vad är då ”en bokstavlig läsning”? Runeborg berättar avmätt, nedtonat, nedskruvat. Det är också lite märkligt att denne 73-åring lyckas skildra ett läsår på gymnasiet så här lyhört och vaket, med absolut gehör för tonåringarnas intregritet.

Händelseutvecklingen är ovanlig. Jag har läst ett par ungdomsromaner på sistone, och tyckt att de har varit andefattiga både till språk och innehåll: jag har också förstått att det här är en kontroversiell uppfattning, för man får inte kritisera ungdomsböcker. Men här har Runeborg lyckats skriva en roman som exakt fångar den där konstigheten som ungdomstiden ändå marineras i. Världen är alltid så knäpp och förvirrad när man är ung, och det är nästan kusligt hur väl Ronnies förvirring och osäkerhet är skildrad i den här romanen. Världen är djävligt komplicerad då, och man lever varje andetag i häpnad. Inte enkelt och tillrättalagt: förvirringen har vetorätt, hur mycket du än spekulerar och försöker gissa.

Så det är en knasig bok, ständigt fascinerande. Det bästa är hur Runeborg skildrat Ronnies ovisshet i förälskelsen, och hur den växer sig i romanen, både ovissheten och förälskelsen. Lite sämre fungerar enstaka porträtt i marginalen, som mamman, den parodiskt självupptagna politikern, och bankmannen som förvaltar mosterns arv, en löjeväckande gestalt utan kontur. Visserligen: föräldrar kan vara parodiska, och bankmän kan sakna kontur. Men jag imponeras mer av hur Ronnie är så totalt trovärdig.

(Författarporträtt Martin Runeborg, Modernista.)

Noveller

Så bidrog jag till stadens kuturella övningar i går, när jag läste en novell i det som heter "Lördagsnovellen", på stadsbiblioteket. Jag läste Flannery O´Connors "En hygglig mänska ser man sällan till" ("A Good Man is Hard to Find"). Lite nervös för att ingen skulle komma, men det var i onödan, för det var gott om åhörare, som också verkade uppskatta den här ganska otäcka novellen, som börjar med en gemytlig utflykt och slutar med att en hel familj utplånas, på grund av en tanklös farmor. Det är hemskt, men så är det med O´Connor, skrattet fastnar. Men det är roligt att göra något nytt: som vanligt var det svåraste med det hela att ta på sig det som heter headset, med mikrofonen som klämmer på kinden ...

Det har förresten handlat mycket om noveller. Den senaste veckan har jag läst noveller av Silke Scheuermann, Linda Boström Knausgård, H.P. Lovecraft och Unni Drougge, och så håller jag på med Borges noveller. Och på skolan läser vi noveller av Inger Edelfeldt. Vi arbetar ungefär på följande sätt: en uppmärksam läsare kan nog se vilken novell det är - - -

Grand mal, Linda Boström Knausgård

På 90-talet läste jag en diktsamling av Linda Boström. Hon hette inte Knausgård då. Den hette Gör mig mottaglig för såret. Jag minns inte vad jag tyckte (jag har slängt alla mina dagböcker): jag läste inte alla svenska diktsamlingar som gavs ut under 90-talet, men jag läste alla som hade ordet ”sår” i titeln. Nu, ganska många år senare, blir Linda Boström Knausgård intervjuad på helsidor i DN, även om det är med tvivelaktiga metoder (analyserat av Ida och Jenny, och även kommenterat av Petter).

Hennes bok heter Grand mal (Modernista), och är en novellsamling, även om själva begreppet novell utmanas av det korta formatet, där tjugo noveller ryms inom knappa hundra sidor. Närheten till Hjalmar Söderbergs Historietter ligger nära till hands, men här dominerar ett helt annat temperament.

Boström Knausgård skriver med frenesi och fantasi, med förtvivlan fullt synbar i formuleringarna. Första novellen utgör något av ett manifest för samlingen, där hon bjuder in läsaren till familjen, barnen och mannen – han ”känner du ju. Honom vet du allt om” – och hon ber oss att lämna dem i fred, och gör inledningen till ett markerat avsked. Här får ingen komma med en biografisk tolkning, säger hon, och givetvis apteras då misstänksamheten, en aning att hon väl ändå inte kan få styra och ställa så här över min reaktion. Är det inte jag som läsare som har sista ordet?

För samtidigt uppvisar många av novellerna en önskan att förankra skeendet i det igenkännbara, i något bestående, då man får intrycket att tillvaron vacklar under karaktärerna. I en senare novell skriver hon också mer eller mindre uttalat ett ”detta har hänt”.

Det finns något klart oresonligt över hur Boström Knausgård skriver, och jag gillar det verkligen, hur hon verkar ha gått rätt in i eller igenom alla stilistiska barriärer för att hamna här, i det kompromisslösa. Känslor är omöjliga att styra, de kan inte dämpas: ”Min verkliga vilja besöker mig så sällan att när den väl visar sig gör jag allt som står i min makt. Allt”, som det står i ”Våreld”. Känslorna rasar ut, och det ska de göra: besinningslöst, hämningslöst.

Det är oberäkneligt skrivet, med våldet som ett alltid fullt tänkbart alternativ. Allra bäst gillar jag den mystiska novellen som inleds med en tågresa i en tyst vagn, där en idiot snart börjar snacka i sin mobiltelefon: en situation som det är lätt att relatera till, för vad man än gör blir det fel. ”Osett landskap” heter den, och jag tycker faktiskt att det är de något längre novellerna som fungerar allra bäst, även i ”Babyalarmet”, en rätt dråplig historia om ett par på en balkong och en maskin som är lite vajsing, med följden att en besynnerlig skräckhistoria tar vid.

Hon är lika bra på att förmedla lyckan, närvaron i nuet, i situationen. Ur några av de senare novellerna i samlingen strålar ljus, klart och distinkt, och hoppingivande. Det är en bok som förhåller sig till Mare Kandres prosa ungefär som First Aid Kits version av ”When I Grow Up” förhåller sig till Fever Rays original.

Jag är som sagt full av beundran för det utpräglat starka språket, som uppmuntrar okonventionella liknelser och nyfunna analogier. Det är oförutsägbart och vackert på ett ovanligt sätt, en strålande prosadebut. Om Söderberg skrev sina historietter utifrån en avmätt, balanserad kontroll över situationen, tillåter sig Boström Knausgård att tappa all besinning när hon skriver sina: det är nervigt, tvivlande, ryckigt och otyglat. Hennes bok är ibland så stark att det är påfrestande att läsa den i ett svep, att man behöver återhämta sig efter några av urladdningarna. Sårbarheten är intakt, trasigheten bevarad.

(Författarfoto Arvida Byström, Modernista.)