att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 sep. 2011

Rika flickor, Silke Scheuermann

Är det förnedrande att kalla en medelålders kvinna för tjej? Senast häromveckan blev jag kallad ”den där killen” på en affär, skulle jag opponera mot det? I sin novellsamling Rika flickor (Weyler) ger den tyska författaren Silke Scheuermann epitetet ”flicka” till kvinnor i olika åldrar, bland dem en mamma med en sextonårig dotter som tatuerar sig och en pensionsmässig kvinna. Men man blir inte tant – man föds till det, och kanske detsamma gäller för begreppet flicka, att det är for life.

Rika flickor är en novellsamling, översatt av Lena Hammargren, och åtskilligt har sagts om novellboomen, om det idealiska med novellformatet; likväl är det inget som händer på riktigt, tycker jag, och jag befarar att gemene läsare inte kommer att anse sig vilja fördjupa sin läsning i Scheuermanns finurligheter. Vilket är synd, då det är så fint skrivet, skruvat och intelligent, och då det har så mycket att ge oss – kanske i synnerhet författare in spe, som att döma av den svenska utgivningen helst bör satsa på de mest igenkännbara knepen. Scheuermann trivs bäst med tvivlet som sällskap, och lanserar inga bestämda lösningar.

Annars tvekar hon inte att sätta problem under debatt, enligt Georg Brandes gamla och hållbara devis. Men till skillnad från så många svenska författare undviker hon att låta verkligheten få bestämma för mycket i sina samhällsinriktade böcker. Här saknas entydiga tolkningar och generaliseringar. Scheuermann bevarar gåtfullheten, då hon gestaltar och ger sin syn på verkligheten en konstnärlig inramning. Ett skimmer av det oförklarade.

De sju novellerna är tematiskt sammanhållna, med kärleken som lod och riktpunkt. Det handlar om frustration, om det gnagande missnöjet. Det kan bli bättre: en fras som ligger som en aning hos karaktärerna, de sju flickorna. Det borde kunna bli bättre. Kanske. Eller inte. Desperata och åsidosatta människor, i utkanten av det lyckade livet, gränsvarelser, med missnöjet gnagande: ”hon skulle gärna också ha haft en rad trevliga, ordnade minnen, men hon kunde inte ens hitta sin skugga i vattnet”.

Här finns utrymme för en skarp realism, för igenkännbara situationer, som tillåter din närvaro. Här har du varit förr: du känner igen de där odrägliga människorna – med sina ”trevliga, ordnade minnen” – blivit uttråkad av dem, och identifierar dig lätt med Scheuermanns knepiga flickor, som låter sig bli bortkollrade av tirader från experter på långa utläggningar. Här är missnöjet kroniskt, eller hotar att bli det.

Om kärleken, om att vara utvald, eller att åtminstone känna det så, inbilla sig det. Distans och närhet är lika viktiga ingredienser. Med omild humor berättar Scheuermann, med precist tålamod, om människor som vill bli bekräftade, som snyftar efter någon form av uppmärksamhet. Bekräftas på sina egna villkor. De utnyttjas och förnedras, men upptäcker det, och finner sig. Kanske. Eller inte. De är segrare och förlorare i lika hög utsträckning. ”Ryggen är bred som en stängd dörr”, som hon skriver med sitt påhittiga bildspråk, med liknelser som övergår till att bli bokstavliga. Hon placerar mönster, planterar upprepningar, skapar drömska stämningar, väcker oroande tankar.

Skickligt investerar Scheuermann sin oro i texterna, får dem att bli såriga oroshärdar. Något är fel, så mycket fattar man, att något dåligt kommer att hända. Kanske. Eller inte. De ser sig själva objektifierade. I novellerna blir kärleken en ritual, med karaktärerna styrda av författarens dansanta prosa, som överbrygger avstånd, tack vare Scheuermanns lojalitet med människorna hon skriver om, och hennes förmåga att syna verkligheten ur olika vinklar, där de tillåts bida sin tid. Strax ges de hämmade personerna frigörande krafter också, där de tassar fram mot förlösningens ögonblick.

Utan att göra några eftergifter åt det förenklade skapar Silke Scheuermann en trovärdig bild av nutidsmänniskans nödvändiga och onödiga jakt efter sammanhang. Hennes figurer är lite smånaiva och -löjliga, men det är väl så vi (nog) är, om någon annan skulle beskriva oss, även om vi i våra egna ögon må vara nog så smarta och coola. Det här är verkligheten: så här jobbiga och besvärliga är vi. Årets bokmässa i Göteborg har Tyskland som tema, men det behövs inga jippon eller några krystade anledningar att läsa en så skärpt författare som Silke Scheuermann, som med den dovt oroande Timmen mellan hund och varg visade vilken viktig författare hon är.

(Författarfoto Paul Müller, Weyler förlag.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar