att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 sep. 2011

Grand mal, Linda Boström Knausgård

På 90-talet läste jag en diktsamling av Linda Boström. Hon hette inte Knausgård då. Den hette Gör mig mottaglig för såret. Jag minns inte vad jag tyckte (jag har slängt alla mina dagböcker): jag läste inte alla svenska diktsamlingar som gavs ut under 90-talet, men jag läste alla som hade ordet ”sår” i titeln. Nu, ganska många år senare, blir Linda Boström Knausgård intervjuad på helsidor i DN, även om det är med tvivelaktiga metoder (analyserat av Ida och Jenny, och även kommenterat av Petter).

Hennes bok heter Grand mal (Modernista), och är en novellsamling, även om själva begreppet novell utmanas av det korta formatet, där tjugo noveller ryms inom knappa hundra sidor. Närheten till Hjalmar Söderbergs Historietter ligger nära till hands, men här dominerar ett helt annat temperament.

Boström Knausgård skriver med frenesi och fantasi, med förtvivlan fullt synbar i formuleringarna. Första novellen utgör något av ett manifest för samlingen, där hon bjuder in läsaren till familjen, barnen och mannen – han ”känner du ju. Honom vet du allt om” – och hon ber oss att lämna dem i fred, och gör inledningen till ett markerat avsked. Här får ingen komma med en biografisk tolkning, säger hon, och givetvis apteras då misstänksamheten, en aning att hon väl ändå inte kan få styra och ställa så här över min reaktion. Är det inte jag som läsare som har sista ordet?

För samtidigt uppvisar många av novellerna en önskan att förankra skeendet i det igenkännbara, i något bestående, då man får intrycket att tillvaron vacklar under karaktärerna. I en senare novell skriver hon också mer eller mindre uttalat ett ”detta har hänt”.

Det finns något klart oresonligt över hur Boström Knausgård skriver, och jag gillar det verkligen, hur hon verkar ha gått rätt in i eller igenom alla stilistiska barriärer för att hamna här, i det kompromisslösa. Känslor är omöjliga att styra, de kan inte dämpas: ”Min verkliga vilja besöker mig så sällan att när den väl visar sig gör jag allt som står i min makt. Allt”, som det står i ”Våreld”. Känslorna rasar ut, och det ska de göra: besinningslöst, hämningslöst.

Det är oberäkneligt skrivet, med våldet som ett alltid fullt tänkbart alternativ. Allra bäst gillar jag den mystiska novellen som inleds med en tågresa i en tyst vagn, där en idiot snart börjar snacka i sin mobiltelefon: en situation som det är lätt att relatera till, för vad man än gör blir det fel. ”Osett landskap” heter den, och jag tycker faktiskt att det är de något längre novellerna som fungerar allra bäst, även i ”Babyalarmet”, en rätt dråplig historia om ett par på en balkong och en maskin som är lite vajsing, med följden att en besynnerlig skräckhistoria tar vid.

Hon är lika bra på att förmedla lyckan, närvaron i nuet, i situationen. Ur några av de senare novellerna i samlingen strålar ljus, klart och distinkt, och hoppingivande. Det är en bok som förhåller sig till Mare Kandres prosa ungefär som First Aid Kits version av ”When I Grow Up” förhåller sig till Fever Rays original.

Jag är som sagt full av beundran för det utpräglat starka språket, som uppmuntrar okonventionella liknelser och nyfunna analogier. Det är oförutsägbart och vackert på ett ovanligt sätt, en strålande prosadebut. Om Söderberg skrev sina historietter utifrån en avmätt, balanserad kontroll över situationen, tillåter sig Boström Knausgård att tappa all besinning när hon skriver sina: det är nervigt, tvivlande, ryckigt och otyglat. Hennes bok är ibland så stark att det är påfrestande att läsa den i ett svep, att man behöver återhämta sig efter några av urladdningarna. Sårbarheten är intakt, trasigheten bevarad.

(Författarfoto Arvida Byström, Modernista.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar