Sorgen

Om jag tvingades reducera hela den svenska litteraturhistorien till fem namn skulle Birgitta Trotzig vara ett av dem: nu läser jag på DN:s hemsida att hon har dött. Det är en författare som inte kan beskrivas, bara läsas. Hennes böcker har alltid varit ett slags klenoder, som efter avslutad läsning fortsatt att dallra inom mig. När jag i slutet av mars i år talade med Ulrika Nielsen i Göteborg höll hon just på att läsa dubbelvolymen Ett landskap/Jaget och världen, och vi var rörande överens om vilken ovanlig bok (ovanliga böcker) det var, och är, böcker som inte längre skrivs. Det är också böcker som tvingar fram en helt ny slags läsning. Det finns många av hennes böcker som obetingat kan rekommenderas, kanske allra mest Sveket, eller Sjukdomen, men det går väl att börja nästan var som helst, bara du börjar - och fortsätter. Hon debuterade 1951 med Ur de älskandes liv, en bok med noveller där två av dem hade ordet "Idyll" som underrubrik - senare skulle hon komma att skriva böcker som ofta visar antitesen till idyllen. På baksidan står: "Vad som frapperar i denna unga författarinnas på en gång skygga och sensuella diktkonst är hennes högt uppdrivna känslighet för flyktiga, halvt undermedvetna själsliga processer, en hypersensibilitet som med sinnesanalogiernas hjälp uttrycksfullt registrerar det vaknande kvinnopsykets ömtåligaste vibrationer." (Är det konstigt att man längtar bort, till äldre tider, någon gång - - - ) Men jag är också tacksam för hennes entusiastiska författarporträtt, bland annat av Tsvetajeva. För cirka tio år sedan såg jag henne på bokmässan i Göteborg, vid ett av Svenska Akademiens föredrag, om Thorild. Hon hade sällskap av Kjell Espmark. Jag vågade inte säga något till henne: vad skulle jag säga? Birgitta Trotzig föddes 11 september 1929, och dog alltså i går, 14 maj 2011.

(Bild från Modernista.)

Den eviga återkomsten

[Jag roar mig med att läsa IB-uppsatser från den runda jordens fyra inbillade hörn, exotiska platser som Kuala Lumpur och hålor i svenska obygden. Därför, bland annat, dessa oldies but goodies, som det heter; mina första aforitscher från maj 2006.]

4

K. – Kommer du ihåg vad han sa, den där vampyren vi mötte för några år sedan, när han drack läsk, blodapelsin-smak?

k. – Ja, med sin transylvaniska brytning: ”I drink anything that moves.”

K. – Har du förresten hört att James Bond har kommit ut ur garderoben?

Förr i tiden fanns det något som hette ”nervöst sammanbrott”, som en förklaring till exempelvis våldsverkare. Men nu heter det alltid något annat. Det där begreppet har försvunnit. Nu finns orsaken alltid utanför individen; det finns alltid någon att skylla på.

Varför skulle du känna på det här ordet utan temperatur –

Väckarklocka Vaggvisa

som som

söver väcker

- We all know what a tag question is, don´t we?
- Yes.
- Well, Beckett is quite a funny author, is he?

Vem bryr mig om sig?

Ett längre avstånd mellan ’sanning’ och ’lögn’ än mellan ’rättvisa’ och ’orättvisa’.

(Rättvisan är orättvis.

Ja.

Inget att lita på.

Nej.)

Tankar måste sorteras i fragment: fraktioner / aforitscher, eller aforietzscher. De blir nödvändigtvis tolkningar / bearbetningar av ett råstoff. Fragment: utan samband, liksom tankarna, ofullständiga –

Vidare hela tiden, utan att bli färdiga, inga förklaringar –

Meningarna rör sig mot den gräsliga fruktade punkten: det finns ett inre motstånd mot att tänka tanken klart, löpa linan ut / gå planken ud, som det heter på danska. Meningen får inte bli färdig, det blir aposeos.

Inget samband mellan olika tankar: som reklaminslag – lingonsylt sekunden före trafiksäkerhetsverkets apell mot rattfyllans följder. Allt sjunker i ett träsk av något svart … ja, mina egna … tankar …

En fråga: hur kan det komma sig att politiker samtidigt kan vara skickliga lögnare och usla skådespelare?

Walter Benjamins åsikt att pratet beseglar språkets undergång i dumhet. (Jag läste, andra gången, hans sista ord som ’stumhet’. Så djävla dumt.)

I tidningen idag liknades en persons minne vid ett läskpapper. Själv föreställer jag mig det som ett stort flugpapper som hänger ned från taket i ett ödsligt loft och fångar dumskallade intet ont anande flygfän, eller en gisten båt som försöker hålla sig flytande i en stor sörjig pöl, eller … ja, vad det tredje var, det har jag glömt.

Och hör sen!

I går fick jag ett brev från talboks- och punktskriftbiblioteket. Min bok om VW ska bli inläst som talbok. Det betyder att personer som har läshandikapp kan låna den hos sitt bibliotek. Enligt § 17 i upphovsrättslagen kan de också köpa talboken.

Education in reverse

[Ännu ett inlägg från maj 2006. I brist på - tid, i brist på - (all)tid. Ha överseende, och om inte - - - ]

3

K. - Tycker du inte att han förevisar en irriterande arrogans?
k. - Jo, men den är inte irriterande: det blir den först när den är helt befriad från intelligens. Något värre än inkompetent arrogans kan jag inte tänka mig. Hellre en upplyst despot än en klantig humanist.
K. - Ordet 'humanist' äcklar mig.

Ofta sägs det att tankar ska komma lika naturligt som löven på träden, annars ska de inte komma alls (naturen är ett språk - kan du inte läsa?); helst ska det ske utan ansträngning, och i värsta fall ska spåren sopas undan, avlägsnas. Själv förordar jag texter som dryper av fukt, svett, så att man kan vrida ur det skrivna som en disktrasa, eller som den blodiga piskan som användes i filmen The Proposition för att ge den stackars svagsinte brodern 100 rapp.

Manual i att reagera på elakheter. All hämnd måste ske anonymt. Inte anfall, utan försvar är bästa försvar.

En gång (på 90-talet) kallades jag 'intellektuell'. Jag glömmer nog aldrig kallsvetten som beskyllningen framkallade. Jag som inte vet någonting om huvudets göromål.

Daniel Sjölin - så uppenbart frisörklippt numera - intervjuade Linda Skugge i sitt tv-program babel i tisdags. Två gånger nämnde han Sylvia Plath. Jag lyssnade med spända öron: första gången 'Pläth' - amerikanskt, men med kort vokal, inte det bräkiga 'Pläääth' - och andra gången 'Plath' - brittiskt, med respekt för hennes tyska ursprung (fadern Otto). Linda S bekände att hon hellre läste om Plath än hennes dikter, för de var så "svårtillgängliga". Men det är bara i språket de är svåra: tankemässigt är hon enkel och uppenbar, skrämmande tydlig. Men ordförrådet är groteskt svårt.

Varför biter du på naglarna? Är det av nervositet, eller är du bara disträ? (Kanske en vana: du vill återgå till den där neurotiske tjugoåringen som du var för så många naglar sedan.)

För voyeuren räcker det med skuggan. Objektet abstraheras: det är fantasi och inbillningskraft i sin allra renaste form.

Som barn tiggde jag ofta om att få stryk. Smärta tyckte om mig, sökte upp mig, höll mig i handen i smyg under bänklocket i klassrummet. All min klagan var koketterande: jag var stolt i hemlighet över blåmärkena, och ville aldrig lägga is på bulorna för att de skulle minska i volym. Jag sökte upp äldre lekkamrater, slashasande tjyvrökare som likgiltigt trakasserade mig på skoltoaletterna.

Balans: du grämer dig alltid över det du inte har gjort och åstadkommit, snarare än över det du i verkligheten har gjort.

Rise and reverberate

[Jag återpublicerar, i brist på annat, mina första steg, som var mer trevande än trevliga. Den här bloggsidan håller på att plocka bort inlägg; det här försvann nyligen.]

2

K. - En del dörrar är så symboliska att de är mer symbol än dörr.
k. - Det där säger du bara för att just den där dörren råkar vara låst.
När jag var 5 år läste jag Kattresan, och njöt både av den stabiliserande texten och Ivar Arosenius nonchalant vackra teckningar (som jag aldrig varken då eller nu skulle drömma om att kalla "naivistiska"). Katten sprack, och genom springan vällde alfabetet in - jag var redo.

Vaknar från en klaustrofobisk mardröm, lungorna arbetar inte på full kapacitet (Hypokondrikern viskar: - Det är astma), ett tryck över bröstet, som om någon legat ovanpå mig. Men det är bara reproduktionen av Füselis "Maran" som har ramlat ned från väggen, och hamnat på mitt bröst.

Allt är replik; allt är självförsvar. Ibland känns det som att hela tillvaron finns till enbart som en förevändning för att du ska få snyfta lite.

Hedningen och prästen i ett samtal, modererat av ihopbrytaren.

Dialog: du frågar, du svarar. Jag frågar, jag svarar.

O, himmelska trötthet -

Spåren av det hymniska i språket: hur kroppen tänjs ut - du blir ett hav, din säng en kust, dina tårar lägger du ut som små stenar att plaska på när du går i land - men du vaknar inte upp från den här drömmen.

Håll käften, det är så mörkt.

Ju mer det pratas, desto mer pratas det. Och tystnaden föder också sina egna tystnader.

Rochesters förtrollade vampyr Bertha: så förgiftat färgrikt blodfullt vacker, och alltid i alla sammanhang hellre en galning på vinden än en i källaren.

Bara för att jag minns sjuåringen som hade magsjuka och kräktes i sängen behöver det inte betyda att jag tycker att det finns en analogi mellan minnen och uppkastningar: att produktionen av minnen kan liknas vid spyor. (Inte heller att minnen ofta är otuggade, och att endast vissa partier kan identifieras och spåras till ett autentiskt ursprung.)

Komplimanger: ju grövre och oriktigare, desto bättre. (Vad som helst förutom sanningen!)

Om den sublima kaxigheten - fräckheten, engelskans 'effrontery' - mixas med ödmjukhet: då laddas självkänslan.

Stockholm Rosé, Sophia Wolf Lösnitz

Tillhör du dem som tycker att det skrivs alldeles för få romaner om utelivet i Stockholm? Eller är du bara en som går igång på shopping, och blir ”alldeles varm i själen” av att äga en viss handväska? Då har du åtskilligt att hämta i debutanten Sophia Wolf Lösnitz roman Stockholm Rosé (Bonniers).

Hon debuterar med berättelsen om Desdemonas / ”Destinys” livskris när sambon Ludwig efter tre år bestämmer sig för att fly utomlands med en tonårig dykinstruktör. Själv är Destiny 26 år, beskriver sig själv som att ”hela min person är inställd på snoozeläge”, och tröstar sig med kompisarna, dricker champagne och rosévin.

Destiny och kompisarna är professionella dagdrivare, och så där mer eller mindre omedvetet roliga i sina försök att hålla omvärlden och allt allvarligt borta. De är alla överdrivna karikatyrer, och man kan önska att författaren hade varit lite mer återhållsam i karakteriseringen; likaså önskar man att hon inte hade överskattat värdet av sin berättelse, och hållit den inom ett något mindre omfångsrikt format än 412 sidor.

Nu kretsar den lite långsökta intrigen kring Destinys längtan efter pojkvännens återkomst, en ny man som hon träffar, och kompisarnas kärlekskäbbel. De spelar blåsta, men verkar mest vara blasé.

I stället för att raljera över deras inbillade neuroser och i-landsbekymmer roas jag av det snuskigt snygga gängets cyniska syn på tillvaron, deras underhållande skämt (de skulle kunna springa tjejmilen i högklackat). Wolf Lösnitz har ett bra öra för hur repliker ska låta, vilket kan bero på att hennes figurer i sig redan är parodiska, att de ändå bara imiterar en viss roll. Men stilistiskt är det nästan häpnadsväckande uselt skrivet stundtals, med en överdos klichéer.

Jag kan ha överseende med en författare som så uppenbart har svårt för språket, så länge historien i sig är tillräckligt intressant. Men jag har ändå lite svårt för missförstånd, som att ”förbehållslöst” skrivs som ”förbehållningslöst”, att uttrycket ”till brädden” blir ”till bredden”, liksom att semikolonet används felaktigt, eller att de infernaliska anglicismerna inte ens blir rätt (”looser”, ”homewife” – hon nämner ändå serien ”Desperate Housewifes”).

Sophia Wolf Lösnitz debut skildrar samma miljöer och är ungefär lika dålig som Per Hagmans debut Cigarett var när den kom i början av 90-talet. Sedan dess har Hagman utvecklats till en stor samtidsskildrare: huruvida Wolf Lösnitz – som är uppväxt på samma västgötaslätt som Hagman – kommer ända dit i framtiden kan jag inte spekulera om, men ”Stockholm Rosé” visar att hon har tillräckligt med energi för att komma en bra bit på vägen.

(En något kortare version i Jönköpings-Posten 13/5 2011. Copyright/fotograf: Niclas Brunzell / Söderberg Agentur.)

"Kostymen"?

Det var en dröm, det är det alltid. Jag rörde mig bland folk som jag kände, hörde hur de yttrade: "Gör dig av med honom", och förstod att det var mig de pratade om. "Vad skönt att du har gjort dig av med kostymen", sa någon till slut. Betyder det att jag kallas "kostymen"? Det är bara knäppt. Inte ens i drömmen får jag sista ordet. När jag försökte invända blängde de bara på mig, som om jag existerade - - -

Den svåra början, och den ännu svårare fortsättningen - - -

[Det är idag fem år sedan jag skrev följande första inlägg på bloggen bernur. Inte var det meningen att det skulle bli så här! Förlåt.]

aforitscher

K. — Hur kan det vara en stig där ingen gått förut?
k. — Var bor du?
K. — Under trätobron.
k. — Var ligger den?
K. — Jönköping.
k. — Vem är det?
K. — Det förflutnas kjol.

*

Kafkas benådade överskott ­— är det vad som härjar i mig?

*

Han gör tomheten tommare. Så återstår frågan: vem?

*

När mörkret är fullbordat, då öppnar författaren sina ögon; den riktiga författaren, som bor i sömnlösheten. — — — Mörkrets ortografi — — — — Varde mörker. — — — … Miltons mörker … — — — Mörkret är en välsignelse för de som inte blivit välsignade. (”Life remains a blessing even though you cannot bless.”) — — —

*

Lies that are spread
Above your head
By the people
Who wish you dead.

*

Subjekt: objektet, vars handling består i är dömt att betrakta sig själv. Objektet talar: subjekt, avgör själv om du ska lyssna. Det heter ’lyssna’, när det borde heta att ’bli lyssnad’. Det har inte med lydnad att göra. Inte olydnad heller. En högre grad av — äsch.

*

OKASTADE TEXTER. — — — le corps morcelé — — — DE INSTÄNGDA TEXTERNA.

*

K. — Varför är natten så olycklig?
k. — Och så vacker?

Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh

För en viss generation – för enkelhetens skull kan vi kalla dem ”äldre” – står vampyrer för något barnsligt och omoget. Ja, skräck överhuvudtaget: det ska alltid behandlas på vederbörligt avstånd, med hjälp av en stör. Det finns ingen ände på deras försök att förlöjliga exempelvis vampyrer som något man växer ifrån.

Dessa människor kommer inte att bry sig om Katarina Harrison Lindberghs bok Vampyrernas historia (Norstedts). Andra bland oss kanske suckar lite luttrat: ännu en bok? 2009 kom tre böcker om denna gestalt som är så svår att avpollettera: Anna Höglunds avhandling, Nils Ahnlands bok om vampyrer i bok och film, samt Anders Kaliffs tendentiöst skrivna bok om Draculas rötter. Och nu alltså ytterligare ett försök, som något säger mig inte lär bli det sista i genren.

När vampyrerna numera lika gärna huserar i reklam för solglasögon eller i barnprogram, kan tyckas att inte mycket finns kvar av dess skrämseleffekt. Är det den sista flämtningen vi upplever nu? Att det som dödar vampyrer mest effektivt varken är silverkors eller vigvatten eller solstrålar eller träpålar, utan överdriven mediaexponering.

Varifrån kom de? Svårt att veta, upplyser Harrison Lindbergh. Kanske Indien, men lika gärna Egypten. Eller Grekland. Eller någon annan stans. Den första delen handlar om hur vampyren har existerat i folktron, och här visar hon gedigna historiska kunskaper, och analyserar och problematiserar tidigare forskning på ett förtjänstfullt sätt: de mest bisarra förklaringarna ger hon inte mycket för. Jag har inget att anmärka på – men så är jag inte heller historiker. Det är dock ett redan genomplöjt område, och åtskilligt handlar om att återupprepa tidigare verks slutsatser.

Den andra delen, som handlar om vampyrer i litteratur och film, är mer av refererande karaktär. Att Coleridge nämns är självklart, tråkigt nog då med ”The Rime of the Ancient Mariner”, och inte den mer självklara vampyrdikten ”Christabel”, som skulle bli en så viktig förlaga till Sheridan Le Fanus briljanta novell ”Carmilla”, som Harrison Lindbergh ägnar desto mer utrymme åt. Men inget klår utrymmet som reserveras för Bram Stokers Dracula, det givna centrumet i alla översiktsverk om vampyrer.

Avslutande delen handlar om de wannabe-vampyrer som egentligen hör till psykiatrin, samt om de tre kändisarna som utgjort förebild för flera författare, men som troligen aldrig var intresserade att bokstavligen dricka blod, nämligen Vlad Țepeş (Dracula), Erzsébet Báthory och Gilles de Rais. Här visar sig väl nackdelen med upplägget om tre delar, att det blir för mycket som ska tryckas in, och sista delen känns också pliktskyldigt skriven: men jag gillar hennes analys av varför de nutida vampyrerna har blivit så harmlösa – de ska helt enkelt tilltala en bredare publik, och har blivit mainstream-vampyrer.

Harrison Lindberghs stil är rätt opersonlig – man frestas nästan att kalla den anemisk, och kan önska lite mer blod. Jag betvivlar inte kunskaperna, men saknar alltså mer engagemang, mer djärvhet i språket.

En slutsats att dra efter läsningen blir väl att vampyrer inte finns, ”egentligen”, men att fansen beter sig som sådana, i sin omåttliga törst efter blod, må vara i fiktiv form. Det är lätt att med rationella svar hävda omöjligheten i vampyrernas existens: då skulle mänskligheten ha varit utrotad för länge sedan, om bara en liten del av alla berättelser hade sann förlaga, med smittade vampyrer som nattligen sökte upp nya offer. Alltså kan även de mest räddhågsna fridfullt sova vidare utan att hänga upp vitlöksklyftor runt sänggaveln.

I folktron har vampyrer också samsats med varulvar och ghouler. Min förhoppning är att vampyrernas popularitet inte ersätts av varulvarna, vilket kunde befaras för några år sedan, och inte heller av de trista zombiesarna, utan av ghouler, som torde vara ett fint substitut om vampyrerna bestämmer sig för att vila i några årtionden. Ghoulerna, som gärna börjar tugga sina offer i ansiktet, är i alla fall tillräckligt fula och skräckinjagande för att vara något man gärna skickar på alla dem som avfärdar skräck som nonsens: in your face, liksom!

(Bilderna: reklam för Ray-Ban, med vampyren Edward, illustration ur Coleridges dikt "Christabel", samt en ghoul.)

Mig lurar du inte!

Nä, det spelar ingen roll hur många svordomar hon använder på sin nya skiva ("Satan i gatan"), Veronica Maggio, hur många gånger hon än sjunger om fyllor eller sex eller hotell som brinner: hon låter alltid lika sval och lobotomerad, som hon inte kunde bry sig mindre. Men hon skriver texterna själv, har jag förstått. Och det handlar, kittlande nog, om en annan (Stockholms-)kändis. Jaha? Jag vet inte vem det är, bara att hon sjunger utan inlevelse, och som vanligt är recensenterna helt överrumplat entusiastiska. (Med ett enda undantag.) Det låter trevligt? Musik för Tilde de Paula-människor. Jag kan inte lyssna på en artist som inte kan förmedla någon känsla med sin röst eller med sitt kroppsspråk, utan låter som om hon gör en inläsning av dagstidningen för de synskadade. Ännu mer enastående överord har skänkts Lykke Lis nya skiva, "Wounded Rhymes". Jo, det här är ändå en artist som verkar ha ett uns personlighet. Men skivan är smärtsamt utslätad, med undantag för den helvackra "Sadness Is a Blessing". (Undantaget bland recensenterna är underbara Mattias Alkberg i Norrbottens-Kuriren.) Jag utgöt mitt missnöje för kollegernas döva öron idag, och utlovade en spotifylista med tjugo kvinnliga artister, vars kängsnören Veronica Maggio och Lykke Li kan få knyta. Den skapades i all hast, och jag har säkert glömt någon. Men poängen är ändå att den som sjunger måste mena vad hon sjunger, annars kan hon väl låta någon annan sjunga. Inte handlar det heller om att det är en poäng i sig att själv skriva sina låtar, om uttrycket saknas. Elvis behövde inte använda sina egna ord, och Dave Gahan är oändligt mycket mer trovärdig när Martin Gore ger honom orden än när han själv skriver texterna. Och hör här bara hur Diamanda Galás sjunger gamla "Interlude": jag tror fan hon sjunger brallorna av Morrissey här. Veronica Maggio, kan du inte lyssna på det här, och sedan bestämma dig för om du ska hålla käften eller lära dig något? Om det är för långt att gå, en annan cover, Anna von Hausswolffs version av ingentings "Medan vi sov". Hon tror på det hon sjunger, och får mig att tänka på det Eric Fylkesson sa om uppläsningar: publiken vill inte se en poet i nakenkostymen - de vill se en naken poet.

(Bilder: en av miljarder bilder på Veronica Maggios enda ansiktsuttryck, samt Anna von Hausswolff när hon tar sig själv på allvar.)