Göteborg, Pustervik, eller om det är tvärtom, samtal mellan Ulrika Nielsen och mig på textival. Vi börjar trevande, inför den glesa skaran åhörare. Det finns en nervositet som förlamar, och så finns det en som skärper sinnena. Den här hotar, tills vi efter några inledande famlande repliker kommer in på något som måste kallas väsentligheterna. Om paradoxerna i hennes bok, att det är en så negativ text, som inte vill förmedla och kommunicera, som vänder sig bort, samtidigt som den ändå är skriven och utgiven, om pendlingen mellan tilltal och avsaknad av röst, och varför man ska läsa, om det bara leder till, som Ulrika sa, "förvirring och kaos", att man blir en sämre människa. Vad ska vi med alla läsfrämjande åtgärder till? Ett långt samtal, som inte kunde sluta, som inte slutar. Vi åt lunch på Two Little Birds, inredd som ett dockskåp, med den pratglade Malte P. Han sa åtminstone en sak som var väldigt överraskande, som vanligt. Jag ska recensera hans bok till fredag, vi ska båda recensera Murakami till nästa måndag.
Låt oss slippa en devot kompisrecension av sonetterna!
SvaraRaderaMen! Han är ingen kompis, vi har bara råkat träffas. Det är klart att jag skriver oberoende av detta. Dessutom var texten färdig innan jag träffade honom i Gbg, och hade jag tyckt att det varit ett problem hade jag så klart inte skrivit om den.
SvaraRaderaUr s.k. principiell synpunkt är det dock intressant. Men var går då gränsen?
En recension kan per definition inte vara devot, och jag ser det inte som ett framträdande drag i NÅGON av mina texter - tvärtom har jag blivit kritiserad för att vara för lite devot ...