Nathalie – en delikat historia, David Foenkinos

En fransk roman om kärlek utmanar stereotypa föreställningar om kärlek och vänskap. Den gör det på ett lite väl tillrättalagt sätt, även om det finns utrymme för ett och annat igenkännande fniss.

Förlaget Sekwa har specialiserat sig på franska författare som är kvinnor, och har med stor framgång lanserat en litteratur som utmärks av böcker som varit smarta, spännande och mångsidiga. Nu presenteras deras första manlige författare: David Foenkinos roman Nathallie – en delikat historia. Som vanligt är översättningen klanderfri – den här gången utförd av Sofia Strängberg från Jönköping.

Tråkigt nog överger förlaget sin tidigare snygga och enhetliga formgivning, lockade av ett foto från en aktuell filmatisering med Audrey Tautou i huvudrollen som den excentriska Nathalie. Tautou är bra på att spela charmigt vilsen, med adekvat rynka mellan ögonbrynen, och inte mycket mer.

Historien är enkel: hon får jobb på ett svenskt företag i Paris, gifter sig med en vacker man, lever ett trivsamt lyckligt liv, tills han en dag blir överkörd av en bil och dör. Hennes chef börjar stöta på henne, men hon verkar vara helt nöjd med att leva i celibat. Åren går, hon förefaller nöjd.

Tills hon kysser en anställd på företaget, svensken Markus, som är så alldagligt presenterad att alla i omgivningen har svårt att förstå vad hon ser hos honom. En snabb psykologisk slutsats skulle annars handla om att det är en trygghet, att hon inte behöver riskera något med Markus. Hon kan lätt avbryta allt engagemang då hon har sådant överläge, helt enkelt för att han är out of her league. Det stämmer med personligheten hos Nathalie, att hon lever i stand by-läge.

Tyvärr är Foenkinos lite väl intresserad av att verkligen få oss att förstå just hur vacker Nathalie är, och hur intetsägande Markus är. Och schablonbilden om Sverige är inte heller så värst klädsam, när den inte är direkt felaktig – att Sverige har världens högsta självmordsstatistik, till exempel, när sanningen är att den ligger på ett europeiskt genomsnitt, och att den till skillnad från flera andra länder minskar för varje år.

Foenkinos gör lite för mycket av att konstellationen Nathalie-Markus är udda, för i verkligheten är det väl inte så märkvärdigt eller sällsynt, att snygga kvinnor är tillsammans med tråkiga män? Den spänning som inledningen bygger upp, om de ska vara vänner eller bli ett par, upphör så småningom. Man börjar sympatisera med Markus, tycka att han ska strunta i den veliga Nathalie, skaffa sig ett liv på egen hand.

Förtjänsten med boken är dess lågmälda humor. Foenkinos jobbar på med sina vardagsiakttagelser som Fredrik Lindström brukar göra, med en ständig beredskap för mysiga och muntra rön. De lustiga anekdoterna är roande och slående. Här finns också uttryckliga anspelningar till Woody Allen, men fransmannen har en bit kvar till amerikanens neurotiska skratt, som alltid ljuder intill en avgrund.

Här är det alltid trivsamt, städat och belevat – ungefär som Foenkinos låter chefen beskriva den typiske svensken, som konflikträdd, tråkig och lugn. Då säger jag som svensk: fan heller!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2012)

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, Simone de Beauvoir

Varje gång Simone de Beauvoir nämns måste också Jean-Paul Sartre nämnas, men varje gång Jean-Paul Sartre nämns är det fritt fram att inte nämna Simone de Beauvoir. Delvis är det hennes eget fel, för hon tog varje chans att bjuda in Sartres idéer i sina egna texter, och förminskade gärna sig själv och sina egna insatser.

Djärva idéer, blygsam människa: tänk ändå att det oftare är tvärtom! Modernista har nu gett ut en fin bok som samlar nio olika texter av den här franska okonventionella våghalsen till filosof, Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, med en skicklig översättning av Anna Petronella Fredlund, som också har skrivit ett fint efterord. Texterna är från 1944-1959. Det är recensioner, essäer, introduktioner, om kärlek, politik, litteratur, moral.

En av de längre texterna handlar om Sade, som hon läser nästan kusligt närgående och intimt, och kommer med en slutsats som kan tyckas sensationell: Sade är en etiker, en moralist, i kraft av sitt sanningsanspråk. (En lika vågad läsning gjorde Emilia Fogelklou då hon ungefär samtidigt skrev om Georges Bataille.) Delvis ser Beauvoir Sade som någon som väljer grymheten för att den säger något mänskligt, att den skär rakt genom hyckleriet och avslöjar människans grundinstinkt. I det goda samvetets namn döms och straffas, medan Sade väljer fantasins utsvävningar, där han ”vacklar […] oavbrutet och dramatiskt mellan arrogans och dåligt samvete.”

Sade är en författare för människor med fantasi, och då kan sägas att sedan Beauvoir skrev den – för sextio år sedan – har vi fått olika media som berövar oss all fantasi. Ett program som ”Big Brother” skulle knappast ha appellerat Sades sinne för grymhet, men det är bara ett exempel på att tv befinner sig i fiendskap med fantasin, att det är ett ställe där precis allt måste visas och förklaras.

Beauvoir är en tänkare med förmåga att frigöra idéerna, alltså befria dem och presentera dem utan att låsa fast dem vid en trångsynt tolkning. Det är tvetydigheten som är hennes ledstjärna, och även om Fredlund har skrivit ett bra efterord, är det lite besvärlig läsning. För det är med Beauvoir som med en del andra filosofer för mig, att jag förstår dem rätt bra tills jag börjar läsa kommentatorernas texter om dem.

Titelessän om Bardot (”B.B.”) är skriven tio år efter den berömda boken Det andra könet. Här skriver Beauvoir om lolitan som ett delvis androgynt ideal, något som fått andra att föreslå en latent homosexualitet hos pedofilen. Beauvoir skriver ju om personan B.B., inte om människan, men att se henne som en symbolisk ny kvinnoroll känns nu mest förlegat. Det är uppenbart att Beauvoir är ute i ett visst ärende, och här handlar det om att chikanera den franske mannen, liksom den lite naiva förhoppningen att B.B. ska tillåtas ”mogna, men att hon inte förändras”. Nu är väl situationen ännu värre.

Några av de andra texterna är bland annat ett lite märkligt försvarstal för existentialismen. En teori borde inte vara beroende av hur den uppfattas: den borde fungera som religionen, enligt W.H. Audens vackra devis: ”The blessed do not care what angle they are reflected from, having nothing to hide.”

Häromveckan såg jag en ironisk t-shirt i ett modereportage i Svd, där en kille hade t-shirt med trycket ”Deeds not Words”. Men det behövdes ju ord för att (ut)trycka det! Beauvoir menar också att handlingen är det avgörande, något som är både positivt och negativt. Begränsningen finns alltid där: ”En intellektuell som ansluter sig till proletariatet blir inte proletär: han är en intellektuell som anslutit sig till proletariatet.”

Vi är människa endast i anslutning till andra människor, säger Beauvoir. Det är Heideggers ursprungliga idé – men det är kontroversiellt att påpeka det, har jag förstått, för det skulle ta udden av Beauvoirs tänkande. Men hon nämner själv Heidegger, och jag tror inte att hon ”förminskas” av sådant. Det kan fungera tvärtom också.

Vad är då själva poängen med att läsa henne? Hon är svår, ibland irriterande, som gick hon i cirklar kring alla problem. Men hon lyckas också ge större perspektiv. Hon gör dig till en modigare läsare. I den här världen håller vi på att bli dummare och dummare, och visst – vi kan skylla på ”världen”, att den aktivt arbetar på att förslöa oss, men du har också själv ett ansvar att välja bort det idiotiska som du omges av, som ges företräde av makthavare. Den här boken är ett incitament att använda, när dumheten kämpar sig fram till större utrymme och större betydelse, (l)ex OS.

Och att visa engagemang har ersatts av gilla-knappen på facebook. Beauvoir visar att människan bara kan vara ett projekt, att hon bara finns i futurum, som en prototyp. Det må vara Nietzsches idé om den defekta människan, men även här finns en skarp stilist att läsa, där båda verkligen skriver personliga erfarenheter, skamlöst utnyttjar det privata i sitt skrivande, men transcenderar det privata med sin starka stil.

Det viktiga är också att tänka på tvären mot sin tid, att inte enbart följa andras diktat. Det är ett tänkande som utvecklar och förnyar idéer, och därför blir det viktigt, genom att visa att det går att hitta något konstruktivt hos andra, när man bearbetar och gör det till sina egna tankar.

Positivt tänkande handlar i grunden bara om att kommande generationer ska veta att dra lärdom, lära sig att undvika våra tabbar. Vi utvecklas – jo, men vi kan inte låta bli att ana den harmsna min en sådan som Beauvoir skulle ha om hon tilläts besöka vår tid. Hon skulle nog vara djävligt besviken på vår passivitet, vår brist på engagemang, och att vi inte kommit längre. Längre i vad? Vad som helst!

Människan trotsar och avviker också, och därför blir prognoser så opålitliga. Men att finnas till betyder att inte slå sig till ro; även en så illusionslös och pessimistisk författare som Beauvoir har något att ge en nutidsmänniska, genom att visa att vi måste vara mer aktiva i vårt agerande. Blygsamhetstyranner har inget att lära oss, och därför är hon som bäst när hon glömmer bort att hon själv är i underläge, när hon väljer underläget – kanske för att det är därifrån tankarna flyger som starka projektiler. Att läsa hennes texter är ändå bara en början – fortsättningen tar vid när du lägger undan boken: ”Människans goda kan inte ges henne utifrån, det är endast något gott genom det människan engagerar av sig själv.”

Du ska andra gudar hava

Även jag har gillat Hunter S. Thompson, som jag läste under en period av mitt liv, då jag tyckte det var fräscht och fräckt, originellt och modigt. Ja, men det var länge länge sedan, och när man läst tillräckligt många texter av Gonzo-journalistikens farsa blir man intill döden trött på maneren, på de obligatoriska inslagen av självhävdelse blandat med självförakt, och personporträtt som manar fram parodin.

En som inte tröttnat på Thompson är nog Claes Britton, att döma av hans långa text i DN Söndag. Den handlar om mode. Nästa vecka kommer en lika lång text av samma skribent, och den handlar också om mode. Vad som kommer veckan därpå vet jag inte. Kanske blir det mode. Det har skrivits ytterst få texter om mode i svenska tidningar de senaste åren, eller hur!

När skribenter presenteras som att de har "en vass penna" brukar jag bli misstänksam - risken är att den som får höra sådana omdömen om sig själv tillräckligt många gånger börjar tro på det. Då får vi bara dessa självupptagna texter som hela tiden ska bevisa hur vass skribenten är. Det är likadant med svenska komiker, som kan vara roliga ända tills de får sin första hyllning. Sedan blir de en parodi på sig själva, när de hela tiden ska uppfylla andras förväntningar.

Men problemet för Britton - eller, låt säga det mest kritiska problemet - är att han bara har en stilistisk förebild, och det är så klart Hunter S. Thompson. När man läser Britton befarar man att han inte har läst någon annan författare: han är så marinerad i Thompsons stil att man som läsare efter att ha läst texten vill ha receptet, alltså en litteraturförteckning där han listar vilka textingredienser från mästerförfattaren han har kokat ned.

Så här är det nästan jämt med populära svenska författare. John Ajvide Lindqvist har bara en enda favoritförfattare, och det är Stephen King. Därför, att läsa den svenska skräckkungen är bara marginellt annorlunda än att läsa King. Och Jens Lapidus har läst också bara en enda författare, och det är James Ellroy. Här har vi alltså en advokat som stjäl.

Det är trist med dessa karbonkopierade texter. Att låta sig influeras är förmodligen oundvikligt, men jag måste tycka att det är en brist när författaren inte orkar tillgodogöra sig intryck från fler källor. Det var beklämmande att läsa Per Hagmans debutroman Cigarett, då den så uppenbart hade lagats till på Bret Easton Ellis recept. Men Hagman har ändå lyckats skriva sig ut ur den fällan. Ajvide Lindqvist håller fortfarande på att skriva förtäckta Stephen King-böcker, liksom Lapidus skriver vidare på den stil Ellroy byggt upp. 

De gyllene frukterna, Nathalie Sarraute

En sak som jag har lite svårt för är ”den franska nya romanen”, böcker av sådana som Alain Robbe-Grillet. Ja, Nathalie Sarrautes böcker räknas också dit, så det var med viss bävan jag häromåret läste Planetariet, hennes kända bok som Modernista gav ut på nytt, men tyckte att den var bättre än det rykte jag själv hade gett den (oläst).

Nu ger de ut den lite mindre kända De gyllene frukterna, i serien ”En modern klassiker”, där Lorenz von Numers översättning från 60-talet reviderats av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Laura Lindstedt har skrivit ett entusiastiskt förord, som bara aktiverar min misstänksamhet: ”så bra är ingen bok”, tänker jag. Sartre kallade det för ”anti-roman”, läser jag också, och det är en typ av omdöme som känns slentrianmässigt.

Men det är en bok som mal ned mitt motstånd, som mer och mer tar över, och detta utan att jag kan fixera vad det är som är så bra. Det är mestadels korta stycken som återger olika samtal, där det som avhandlas är om De gyllene frukterna är en bra bok. Det låter mest som ett typiskt postmodernistiskt experiment, ett sådant som brukar må bäst på idéstadiet.

Här är diskussionen verkligen i centrum, ungefär som Horace Engdahl i en aforism skissade fram som ett ideal, när konversationens olika röster går in i varandra och man inte längre är uppmärksam på vem som säger vad, att det inte spelar någon roll vem som är sändare och mottagare. Samtidigt har Sarraute verkligen ett genuint temperament, och det kan vara det som räddar boken, som får mig intresserad, att den innehåller en röst som är äkta, aldrig tillgjord.

Att uttrycka åsikter om ett konstverk är något som lätt kan parodieras, och ibland undrar jag om det är ett av Sarrautes syften med den här boken. Det känns lite smått löjeväckande, nästan parodiskt, med den oftast samstämmiga hyllningskören. Det påminner inte så lite om den svenska kritikens konsensus inför vissa fenomen – typ den senaste Batman-filmen. Hon förutspår konjunktursvängningarna, när hon även tar in avvikande röster. Kanske den franska nya romanen är på väg tillbaka nu, i 2000-talet?

Sarraute tillåter sig säga att hennes egen bok är ”den bästa bok som har skrivits på de senaste femton åren”, och det är förmodligen en författares önskedröm att få vara exakt så kaxig. Hon tar makten över språket, för i brist på intrig blir språket här vad hela boken handlar om, och vilken makt som ligger i värderande ord, hur makten över åsikter ligger i ordbehandling och i ordförrådets nyanser.

Samtidigt fungerar diskussionen som ett avdramatiseringsförsök, att Sarraute ser sitt skrivande ur det lekfullaste av perspektiv. En liten släng av hybris bara … Hon gömmer sig också bakom ett nom de plume, för säkerhets skull ett manligt: Bréhier. Berättandet vid vägs ände, kanske. Vi jämför ibland lite slött våra liv med en roman, men då smickrar vi oss själva: mer påminner det väl om en såpopera (i synnerhet ur aspekten att det saknar igenkännbara början och slut), eller kanske numera en dokusåpa – tänk bara alla dessa dokumentationer av måltider, barn och husdjur som så många av oss sysslar med och vidarefordrar på facebook, twitter och bloggar.

Modernistas serie med svarta böcker innehåller nu femton böcker, med Muriel Sparks bidrag från i går. Det är en ypperlig serie, med böcker som man gärna återvänder till. Inte de mest kända 1900-talsböckerna, men definitivt styrda av ett personligt urval, och nästan alltid helt förträffliga.

Jag håller med Lindstedts förord att man nog bör läsa De gyllene frukterna flera gånger. Jag ser en viss likhet med Virginia Woolfs bästa bok, Vågorna: hur rösterna bildar en melodi, hur berättandet liksom tas över av andra discipliner än litteraturens, och hur Sarraute söker sig mot gränserna: ”Jag skulle säga att diktverket genom att samtidigt angripa det outsagda i olika former undgår det strukturerades förstening. Därmed kan det växa fram – och hur! – och bokstavligt talat överväldiga oss.” Nu kan jag ju inte unna mig att överväldigas av fler läsningar i brådrasket, då jag började jobba i måndags, men det kommer fler sommarlov!

Miss Jean Brodies bästa år, Muriel Spark

När det handlar om diskussioner om böcker tror jag det är vanligare att man kniper käft när det börjar gälla böcker man inte har läst, att man helt enkelt nickar instämmande och hoppas slippa få någon fråga på detaljer. Vi lider alla av en släng av Zelig-sjukan, alltså när Woody Allen i filmen med samma namn låter karaktären Leonard Zelig drabbas av kameleontska symtom när han ljuger om att ha läst Moby Dick, och plötsligt förvandlas till litteraturvetare.

Fast jag försöker låta bli att direkt ljuga, även om jag misstänker att jag har gjort det någon gång i en diskussion om Muriel Sparks roman Miss Jean Brodies bästa år, eller snarare The Prime of Miss Jean Brodie, eftersom de som efterfrågat min läsning varit engelsklärare som tillhör en viss generation. Så mycket har jag förstått, att i deras ögon är det oförlåtligt att inte ha läst den här boken.

Enligt Andres Lokkos förord till den här nyutgåvan i Modernistas svarta serie ”Moderna klassiker”, som återanvänder Ingeborg von Rosens översättning från 60-talet, är det en bok man helst inte ska läsa i skolorna, då man bör ha mer erfarenhet från livet, ha fått sig några hårda törnar, för att uppskatta den här berättelsen om lärarinnan Jean Brodie, som är en kvinna ”i sina bästa år”, en fras hon gärna upprepar. Det är ju en försvenskning av att vara ”in her prime”, och att den svenska motsvarigheten annekterats av en viss Karlsson på taket är lite synd.

I den här berättelsen låter Spark 30-talet bilda fond till en mollartad historia om Jean Brodie, en av fiktionens alla karismatiska lärare, som med hjälp av poesi vinner över eleverna på en flickskola. Något som filmen åtskilliga gånger kopierat: Robin Williams i Döda poeters sällskap (Wordsworth och Whitman), Michelle Pfeiffer i Farliga sinnen (Bob Dylan och Dylan Thomas), Eva Green i Cracks (Shelley och Keats). Här är det Tennyson och Robert Burns som är miss Brodies allierade i kampen att skapa ett ”Brodie-gäng” av favoritelever.

Något som inte hindrar att hon förråds av en av sina gunstlingar, när hon dels inleder relationer med andra lärare, samt propagerar för Mussolini och Hitler på lektionerna. Hon försöker inplantera subversiva idéer hos eleverna, där hon raljerande raderar ut ordet ”trygghet” till förmån för de mer käcka begreppen godhet, sanning och skönhet.

Hon är en gränslös figur, som häver gränserna, i försök att tänja elevernas fantasi och uttrycksförmåga. Mot bättre vetande, så klart, när hon paradoxalt nog förespråkar frihet men tvingar in dem i hennes eget synsätt. Att hon vurmar för fascistiska ideal är helt på sin plats.

Spark använder det dubbla perspektivet, då boken är skriven ett par årtionden senare, och tillåter sig med facit i hand upplysa om elevernas framtid efter att ha drillats i miss Brodie-skolan. Det är inga muntra utsikter som står på lut, när Spark med lekfulla gester dominerar över sin påhittade historia.

Vad hon har åstadkommit är då en varning för ytterlighetsmänniskorna, de som erbjuder de subversiva idéernas lockelse. Här blir de en återvändsgränd för alla inblandade. Men det handlar också om anpassning, hur man ska klara sig i en tillvaro där du måste svika eller överge ditt jag, utan att veta om det är tillfälligt eller långvarigt. Därför är det en sorglig historia, om denna lärare som kanaliserar sin energi på eleverna, i total okänslighet inför konsekvenserna.

Väldigt sällan fin, Sami Said

Om det är något det inte råder brist på i den svenska samtidslitteraturen – förutom de självbiografiska skildringarna av det egna livet eller författarens förhållande till sin pappa – så är det väl alla dessa böcker som handlar om identitetssökande. Ytterligare en att lägga till raden är debutanten Sami Saids Väldigt sällan fin (Natur & Kultur).

Som vanligt – vanskligt att reda ut vad som har förankring i författarens egen bakgrund – det vi kan kalla ”upplevelsebaserat” (det lär ju vara så att alla har rätt till sin upplevelse av sanningen). Men huvudpersonen Noha är precis som Sami född i Eritrea och uppväxt i Göteborg, och efter gymnasiet flyttar han till Linköping för att läsa på universitet. Han är noga med att hålla alla andra människor på avstånd, kanske för att förhindra att behöva konfrontera några känslor hos sig själv.

Han är helt avstängd, håller sig undan, och är mest intresserad av att se ned på de andra. Han är en tråkmåns som inte vill ta plats, inte vill märkas. Han definierar sig som ”stillastående”. Men så träffar han först hangaround-killen Fredrik, som vill konvertera till islam och kalla sig ”Abdul-nånting”, och senare Anna, en tjej han träffar på tåget – mötet är karbonkopierat från inledningsscenen i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, där Joel (Jim Carrey) träffar Clementine (Kate Winslet) i Montague. Anna är exakt lika spralligt knasig som Winslets figur.

Tyvärr saknar Said ambitioner med Anna – hon är bara med för att rycka upp Noha är sin självupptagna sörja, och det lyckas väl så där. Han behåller mycket av sin arrogans, och när hans farfar dör följer han pappan och en bror på en resa till Eritrea, där han skriver ett par hundra sidors vykortprosa.

Saids språk är lite besvärligt: knyckigt, stelt. Ibland präglat av anligicismer, ibland av ett kortfattat telegramliknande idiom, och ofta uttrycker det en fobi för subjektet – alltså, dessa subjektslösa meningar, som bara demonstrerar en rädsla för ordet ”jag”. Men så antänds språket när Noha träffar Anna: ”Hennes säng var en grav och mitt lidande när jag låg där friar mig inte från ansvar, trots att det mjuka stack i mig som glödheta nålar.” Dessa ögonblick är dock snabbt avklarade.

Men jag har förstått att språket för andra läsare kan vara underordnat – förra året läste jag bland annat Arkan Asaads debut Stjärnlösa nätter, vars bedrövliga språk ställde sig i vägen för en viktig historia. Så om du tycker att språk inte är en väsentlighet kanske du ska ge dig på den här boken. Behovet av rakt berättade reportage verkar vara omåttligt.

Det är en ensidigt berättad historia, där Said inte bjuder in mig som läsare. Att lyssna på en självupptagen martyr är sällan höjden av lycka. Noha är nog mest rädd för att bli som de andra pellejönsarna i Sverige, medelmåttorna som lattjar bort perioden mellan ungdom och vuxendom, och han slits mellan lojaliteten till familjen, till sig själv, till Fredrik/Abudul-nånting, till Anna, och så vidare.

Det som är bra med boken är att den fördjupar bilden av islam, och humorn, Saids sinne för detaljer. Tyvärr är det lite oredigerat, och intrycken forsar fram. Det är också lite udda balans med halva boken i Linköping och den spirande relationen med Anna och halva boken i Eritrea med fadern, en skildring där inte mycket av intresse händer.

Jag skriver i egen sak

Språkvetaren Lars Melin har på Newsmill skrivit en debattartikel där han raljerar kring några exempel på kultursidornas obegripliga språk, och får som förväntat medhåll från de "verklighetens folk" som Göran Hägglund och vår kulturminister brukar fjäska för.

Visserligen kan jag nog hålla med Melin om att somliga som skriver på kultursidorna gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt. Men - än sen! Det finns betydligt fler som drivs av idealet att vara begriplig, att vara professionell, att se sitt skrivande som en folkbildning.

Att skriva handlar om kommunikation - ja, men det handlar också om ett konstnärligt utövande. Det finns ju ingen konsensus kring begrepp som "god stil", och det vore förödande om alla strävade åt samma håll, hade samma stilistiska förebilder. Vad man kan hitta på kultursidorna är mångfalden, och det är något jag tycker är värt att bevara. Det finns olika metoder att förhålla sig till en läst text, för att ta ett exempel - recensioner. Det är utvecklande om någon går utanför den förväntade mallen.

Att skriva om litteratur är inget självspelande piano. Hur texten ser ut är beroende av olika faktorer. Ibland blir du provocerad av texten, ibland smickrad, ibland bara uttråkad - hur du väljer att förmedla din reaktion kan variera. Att kulturskribenter "skriver sämre" än andra kan jag inte hålla med om: dåligt skrivande tycker jag mig oftare finna i de texter som universiteten producerar, med en rundgång av referenser och teorier som gnuggas fram och nöts in absurdum. Där härskar i stort sett också en likformighet som gör att alla texter ser ut att ha skrivits av en och samma person, och egentligen har de väl också skrivits av samma akademiskt acklimatiserade textproducent.

Hellre då en text som tar både mig och sitt ämne på allvar, som vågar utmana och göra något som inte kan kalkyleras på förhand. Om vi hela tiden fortsätter att minska kraven, kräva allt enklare texter som ska förstås även av den som varken är insatt eller intresserad, då kan vi lika gärna överlåta allt utrymme åt idrott och schlagermusik.

You've got everything now …

En sak som jag har ägnat sommaren åt är att lyssna på ett antal Morrissey-konserter, som kan laddas ned på den här hemsidan. Om jag berättade hur många konserter jag har lyssnat på skulle du förmodligen dra slutsatser om min mentala hälsa.

Det finns – kanske – någon slags mening i att lyssna till oändligt många versioner av ”Meat is Muder”, den gamla Smiths-låten han gärna spelar, kanske lite för ofta för min smak – får jag höra den en gång till storknar jag nog. Det roliga är snarare att leta efter låtar som han spelar mer sällan – som den obegripligt sällan spelade ”The Youngest Was The Most Loved”.

Ljudkvaliteten är rätt ojämn, men det får man väl acceptera. På 80-talet grävde jag fram ett antal bootlegskivor i Garageland Records gula back bakom disken i Umeå (så nog har jag därmed bekostat några gratisnedladdningar nu), och man vänjer sig någorlunda snabbt med risigt ljud. Några konserter sändes som radioprogram och de låter ibland bättre än konventionella live-album. Dessutom har några av de senare konserterna visats på tv, och de kan ses i sin helhet på youtube. Fast där har jag dragit gränsen! (Jag har bara tittat på några stycken av dem.)

I fredags på eftermiddagen tog min semester officiellt slut, då jag börjar jobba på måndag. Vad hittar jag då, om inte att hemsidan för en timme sedan lagt upp nästan samtliga The Smiths spelningar från åren 1983-1985. Jag suckar lite lätt, minns att vad jag hört tidigare har varit av ganska bedrövlig ljudkvalitet, men äsch, det är lättare att börja någonstans än att sluta. Cardiff University 25 september 1984 – wow!

Sken, Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms nya roman innehåller tre berättelser som utforskar det obekanta. De innehåller en suveränt uppbyggd krypande spänning som övertygar och oroar, helt utan billiga skrämseleffekter.

När Magnus Dahlström i fjol återkom som författare var det med högt ställda förväntningar, och romanen Spådom upplevde jag som en av förra årets mest läsvärda böcker. Det var en berättelse som hanterade ovissheten, som väckte tankar som inte slogs till ro.

Sken är en helt naturlig fortsättning. I tre längre berättelser följer vi tre olika kvinnor som på något sätt försöker komma till rätta med en besvärlig situation. En arkeolog arbetar med att gräva efter fornlämningar intill en planerad motorväg, men ifrågasätter de fynd som hittas i marken. En förskollärare har övergivits av sin man, och missköter sitt jobb. Ett vårdbiträde sköter om gamla på ett boende, men belamras av besvärliga rutiner.

Några saker som Dahlström behärskar till fullo är att skapa obehaglig atmosfär, göra karaktärerna till levande figurer av kött och blod, samt skriva trovärdig dialog – han har också varit dramatiker, skrev för drygt tjugo år sedan pjäsen Järnbörd, som väckte debatt om den påstått omoraliska ”skräckel-litteraturen”, ett begrepp myntat av kritikern Kay Glans.

Här är både skräcken och äcklet nedtonat, men det förblir spännande. Speciellt i den mittersta av de tre texterna, om kvinnan på förskolan som ihärdigt påstår att hon är kapabel att arbeta, trots att hennes agerande tyder på motsatsen. Med hjälp av lösryckta repliker förstår vi att hon inte alls är koncentrerad på sitt arbete.

Liksom de tre karaktärerna blir läsaren en teckentydare, som följer i deras fotspår. Vi blir lojala med dem, vill dem väl. Men kan vi lita på dem, och kan vi lita på berättarrösten? Vad som klarnar är hur de tre berättelserna rör sig mot ett slut, även om det inte är lätt att återge vad som händer. I berättelserna finns en förskjutning – en glidning bort från det vanliga, det förväntade.

Här utforskas störningarna, vad som händer när något går fel, men bara visar sig i en diffus aning. Atmosfären förstärks av regnet som suddar ut hela tillvaron i de två första texterna, som övergår i den dimmighet som präglar letargin i äldreboendet i den avslutande texten.

Den här ovissheten kan vara något av det fruktbaraste som finns, i sin kraft av att den stimulerar fram teorier, spekulationer, tankar och misstankar; ja, helt enkelt att fantasin sätts i rörelse, och Dahlström lyckas förhålla sig till det osäkra utan att ge efter för förklaringsmodeller. Hans böcker är inga gåtor som väntar på ett förlösande ”Heureka!” Mer påminner de om dilemman, att de visar vägen mot fortsatt strävan efter något pålitligt eller kanske tillförsikt.

Därför blir han en så viktig författare, och att det är så välkommet att han återvänder till litteraturen: han erbjuder något annat än enkla svar, men fortsätter diskutera tillvarons gåtfulla stunder med en sådan pålitlighet att resultatet blir helgjutet och oavbrutet fascinerande. Sken är stundtals rentav förtrollande bra. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2012) 

Gertrud, Hjalmar Söderberg

När Nina Björk förra månaden skrev i DN om Hjalmar Söderbergs unknakvinnosyn, utifrån hur karaktären Lydia i romanen Den allvarsamma leken betraktade och betraktades, då var hon ute i grumligt vatten. För Söderbergs kvinnor är mer aktiva än passiva, mer av subjekt än objekt, och ligger ofta ett steg före hans män, både intellektuellt och emotionellt. Något Söderbergskännaren Bure Holmbäck demonstrerade i ett par repliker.

Han har också skrivit förordet till Atriums välkomna nyutgåva av Söderbergs fenomenala pjäs Gertrud. På Sight & Sounds nypublicerade lista över de bästa filmerna ligger Dreyers filmatisering från 1964 på plats 42. Holmbäck gör också en välkommen jämförelse med Oscar Wilde, en jämförelse som lite oväntat inte är till irländarens fördel.

Söderberg skrev rikhaltig teaterkritik – inledde med en honorerad men aldrig publicerad recension av Fröken Julie, och skulle i stället debutera som kritiker med en recension av antagonisten Ibsens Hedda Gabler – en pjäs som faktiskt kan ses som en prototyp till Gertrud. Även här råder den stora frustrationen, ett missnöje som inte tillåts dämpas eller lindras, utan bara mynnar ut i större och större förtvivlan.

Tre män räcker inte för Gertrud – inte när ingen av dem älskar henne på det sätt hon önskar och eftersträvar, en kärlekslära som inte tillåter några hänsyn eller kompromisser: den villkorslösa kärleken som utplånar alla digressioner. Vad hon får i stället är tönten och pratkvarnen till äkta man, Gustav Kanning, och den arrogante och självupptagne utpressaren Erland Jansson. Det finns litterära förebilder till båda: Kanning har lånat från Ibsens Torvald Helmer och Erland från Söderbergs egen streber Klas Recke, som var stackars Helgas olyckliga förälskelse i Doktor Glas.

Och så Gabriel Lidman, den åldrade författaren som tillfälligt återvänder från sin Italien-exil, för att testa om Gertrud fortfarande är lika attraktiv som hon är i hans minne. Det är hon, men hon kan inte annat än förakta hans coola och cyniska attityd till den eld som hon själv förtärs av.

Söderbergs humor är vass och alltid nära det farliga, det avslöjande. Och det som ska avslöjas är något förfärligt – kanske det var därför han sågs som en så stor fara att det nyinstiftade förbundet för bevarandet av sedlighet skyndade sig att placera hans böcker på sin svarta lista.

För det är en obeveklig pjäs, som uttrycker ganska hårda saker om det som för Gertrud är en fråga om liv och död. Hon vill tillvarata en chans att för sista gången få uppleva en passion, innan det är för sent. Med Morrisseys ord är hon ”so very tired of doing the right thing”. Hon väljer det unga konstnärssnillet Erland Jansson, men han är ju inget att ha. En skrävlare, en tölp, och dessutom lögnare.

Att Gertrud har haft ett fungerande liv på teatern beror nog just på att karaktärerna är så levandegjorda, att det alltid är en upplevelse att följa förloppet, att det fungerar dramatiskt. Som när Kanning träffar sin gamle vän Lidman efter dennes återkomst, och efter att ha lyssnat på en av hans monologer säger ett artigt ”Du är dig lik, gamle Gabriel”, och får en hastig replik till svar: ”Men inte du.”

Söderbergs lojalitet finns hos Gertrud. Hon vill leva i friheten, vara delaktig i livet, det riktiga livet. Ska man kritisera Söderberg för något ur kvinnofrågans aspekt är det väl att kvinnorna har sämre smak än männen i hans verk; det vore lätt att trösta Gertrud med att det torde finnas en bättre karl åt henne än idioterna hon umgås med – men det förutsätter någon som är beredd att investera lika mycket av sitt känsloliv som hon är, och det är där mannens underläge visar sig.

Gertrud är klarsynt när hon i de sista scenerna avväpnar först Erlands och senare Lidmans alla argument. Erlands evinnerliga ”måste”-konvention, hans oförmåga att använda samma språk som hon bemöter hon fräckt och kaxigt:

JANSSON:

Älska, ja – vad är det egentligen? Jag har alltid tyckt att 'älska' är ett underligt ord. Det låter så främmande. Det låter inte som det vore riktig svenska.

GERTRUD:

      [fruset leende]

Kanske har du rätt i det, Erland. Det är nog lite främmande för vårt klimat. Och du talar nog helst – svenska.

Då visar det sig att det är kvinnan som har en själ i Söderbergs verk. Mannen har annat att falla tillbaka på, andra resurser. Det må vara kvinnofientligt, eller ha varit kvinnofientligt då, men det är också mannens dilemma, att inte ha tillträde till den yttersta sanning som Gertrud ändå når. Det är hon som når befrielsen, och det innebär att hon är lika mycket segrare som Julie i Strindbergs pjäs, som förblir en hjältinna inför Jeans feghet och brist på fantasi. Söderbergs manliga figurer har konsten och politiken som alternativ, men de är bara kompensatoriska.

Den här boken, som föregår den vetenskapliga utgåvan som inom kort publiceras på Lind & Co, i de samlade verk som håller på att publiceras, följer originalutgåvan från 1906, och är därför inte lika mildrad som senare versioner. Söderberg gjorde några varsamma putsningar av texten inför dramats senare utgåvor.