Det engelska uttrycket ”the test of time” må vara en kliché, men nog är det användbart ibland, vad det nu kan heta på svenska (”genom tiderna”? – lamt). Hur ska då nyutkommen poesi bedömas, om inte med en jämförelse med det som, hm, ”klarat tidens prövningar” (också lamt)?
Eller för att göra det enklare för sig: nyutgiven poesi kan jämföras med den som visat sig ”ha bestående värde” (något mindre lamt). Då fungerar de olika utgivningarna i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek som ett lackmuspapper. Nu är turen kommen till Bertil Malmberg, en poet som jag ska erkänna bara läst sporadiskt genom åren, då han ofta är representerad i olika poesiantologier. Men jag tänker på honom då och då, varje gång jag lyssnar på Thåströms ”Nere på maskinisten” från 2012: ”Bertil Malmberg skriver på en dikt om / att han ångrar minst hälften av allt han skrev / Sen viskar han i primadonnans öra att / han vet var blixtarna ska slå ner”.
Det kanske han visste, även om diktsamlingen Med Cyklopöga från 1950 inte riktigt kan ge klarhet i saken. Några år innan hade han fått en stroke, något som ju också drabbade Tomas Tranströmer, en poet som Malmberg i vissa fall är besläktad med, inte minst genom att ha varit en folklig poet som hade många läsare. Det här är också en poet som länge skrev bunden vers, men övergav det mot slutet av det vildsinta 40-talet. Sebastian Johans långa förord påpekar att Malmberg själv benämnde det ”hallucinationsrealism”, men det är långt ifrån lika experimentellt som Erik Lindegren som ju utgjorde måltavla för en av den svenska poesihistoriens många (ugh!) ”obegriplighetsdebatter”.
Förvisso finns det något formupplösande i hur Malmberg skriver sina dikter i den här samlingen. Gemensamt med Tranströmer finns en dragning åt en viss typ av avancerade men självklara metaforer, och likväl som Tranströmers beroende av Lindegrens bildspråk är outrett går det att se Malmbergs sena poesi – han dog 1958 – som repliker på Lindegrens djärva bilder. Alkoholismen och pessimismen var länge Malmberg följeslagare, med en tid på mentalsjukhus som följd. Det är passande med en diktsamling som tar med Homeros Cyklop en sommar som denna, även om kopplingen till Odysseus är ganska svag.
Redan tidigt förekommer brasklappar och reservationer om skaparvånda, men det finns också en udd i hur Malmberg tar sig an skrivandet: ”Otydligheten / utfyller ärligt fragmentet, men gissningen ljuger. […] Vad du förnummit som hastighets nåd i spridda bilders / gåtfulla brustenhet må ej lämpas och bindas / samman i lögnernas ordning med vittrande murbruk!” Dikterna är långt ifrån alltid lättillgängliga eller ”enkla” i den mening man brukar prata om poesi (typ Göran Greider). Jag tycker mycket om en svit på fem insektsdikter, under den putslustiga rubriken ”Krypande krälande flygande”. Där finns ekon av den Macbeth som klagade inför sin hustru att hans huvud var fullt av skorpioner.
Visst gillar jag också två kärlekssånger, en slags diptyk, där Malmberg med osedvanlig precision fångar det som är flyktigt och beständigt i kärleksupplevelsen, i rader som kan få en att tänka på Rilke:
Som kycklingen vilar i ägget
så vilar förlusten
i besittandet.
Fruktansvärd är lyckan
för vår tanke.
– Intet mer förskräckande!
Ljuvare intet!
Klokskap och dårskap går samman i dikter om sjukdom, och belägenhet görs till angelägenhet. Det religiösa tvivlet är starkt, men det är också uppenbart att Malmberg var en människa som tvivlade på allt: ”Gud / är cyklopernas cyklop”. Visst går det att bli nostalgisk över hur betydelsefull poesin var så där vid drygt 75 år sedan. Kanske inte i första hand för att upplagorna var marginellt större, men att de betydde mer för offentligheten. Nu är det nästan något skamligt för en etablerade medieperson att erkänna att hen läser poesi.
Här skriver så Malmberg om stora och små sorgeämnen och livsbesvikelser. 40-talets kulturella livsleda ger sig till känna: ”fria / inom gränsernas rymlighet”. Dikterna är fulla av sådana beska sentenser – den ovan hämtar jag från en dikt som heter ”Oubliett”. Namnet betyder en fängelsehåla där man lämnade de fångar som man ville glömma bort. Ett hemskt öde för en poet, men det som var profetiskt 1950 har blivit dagens sanning nu – vore det inte för kulturgärningen som Nirstedt/Litteratur utför med sitt poesibibliotek förstås, där Malmberg är den tredje att representera just årtalet 1950, efter Rut Hillarp och harald fors. Så kan man hoppas att han får nya läsare nu med den här boken, för det förtjänar han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.