Kapitalet, Therese Bohman, Norstedts

  

Under de sexton år som har gått sedan Therese Bohman 2010 debuterade med den rysligt spännande Den drunknade har hon etablerat sig som en av sin generations mest stilsäkra romanförfattare. Det här har hon gjort i sex romaner som var och en gjort sitt distinkta intryck, samtidigt som de liknar länkarna i en kedja – en kedja som, inbillar jag mig, rasslar betänkligt olycksbådande i ett mörkt rum. Det är en prosa som i viss mån delar drag med romaner av Carina Rydberg och Christine Falkenland, även om jag är medveten om att Hjalmar Söderberg varit kritikernas go to-referens för att beskriva stilen.

Liksom i ett par av de tidigare romanerna utspelar sig Kapitalet i ett lätt igenkännbart Stockholm – Södermalm, närmare bestämt. På en medveten förskola med kultur som inriktning jobbar Emma, dit influencern och bloggaren Alice lämnar sin lilla dotter Stella. Det görs tydligt att här går barnen till de välbeställda föräldrarna. Emma ser med storögd fascination på, och blir kvickt indragen i Alices tjuskraft. Det hela eskalerar när hon blir stående barnvakt i hemmet som Alice delar med en man – som mestadels finns i periferin – och får en egen nyckel till lägenhet.

Relationen mellan Emma och Stella är fint återgiven, och länge det som håller mitt läsintresse uppe. Kanske är jag bara för ointresserad av den ytliga värld som Alice representerar? Emma blir länge en gåtfull person, med en halvknackig relation till sin mamma och en väninna som hon träffar sporadiskt. Det är förvisso lätt att förstå varför hon lockas av Alices perfekta värld, där allt har guldkant och ingen stress existerar. Givetvis genomskådar hon allt detta, men som Lacan skulle ha sagt är det illusionen vi vill bli lurade av, och vi går in i illusionen med vidöppna ögon. Så här uppfattar Emma Alices lägenhet:

Det finns inte en pryl i hela lägenheten som ser ut att bara ha råkat hamna där och det är något tilltalande med det, det laddar allting med mening, även om meningen inte är djupare än att det ska se snyggt ut.

Om man bortser från att det hade varit klädsamt med ett semikolon för att separera upprepningen av ”det” är det en upplysande beskrivning, och som förväntat excellerar Bohman i sådana detaljerade och kusligt precisa vardagsiakttagelser, som de fettfläckar som vanpryder tapeten i Emmas flickrum, som lämningar efter de affischer som hängde där i tonåren. Det är befriande att läsa en roman som på allvar diskuterar skönheten och dess pris – tomheten: ”Märkligt nog är det de som förenklat sig själva allra mest som verkar uppfattas som de intressanta personerna, för ingen har tid med sådant som inte är tydligt.”

Som få andra samtidsförfattare tar Therese Bohman in samtiden i sina romaner. Förskolan skildras med viss raljant tonfall – självklart är deras granola hemgjord! Först stör jag mig en smula på att Alice bloggar – görs sånt fortfarande? – men hon har förstås också ett välbesökt instagramkonto där de betalda samarbetena radar upp sig. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om den här romanen är för lång eller för kort: eventuellt hade själva intrigen fungerat bättre i en något längre novell, eller så kunde det ha utvecklats till något mer ominöst med Emmas på gränsen till sjukliga besatthet av Alice, men det hade krävts ett större sidnummer på romanen.

Många kallade Bohmans förra roman Kammargatan för en ”mellanbok”, ett trivsamt berättat kammarspel. Den hade dock vassare kanter än Kapitalet, som jag inte blir riktigt klok på. Det finns inslag av thrillern här, liksom i flera av hennes tidigare romaner, men det spåret tas inte riktigt till vara, trots att alla förutsättningar till något illavarslande finns. Jag ska inte förneka att upplösningen är spännande, men det blir också något av ett västgötaklimax.