Zonen, Catharina Thörn, Glänta

 

När jag gluggar på baksidan till den senaste skriften i Gläntas serie ”Hardcore” är det mycket som lockar med de nyckelord som listas: ”Stalker … bomben … besattheten … gränsupplevelserna … Louise Bourgeois … begäret … psykoanalysen … sorgen …” Och flera till. Boken är skriven av Catharina Thörn, professor i kulturstudier vid Göteborgs universitet, och heter kort och gott Zonen. Men innan jag börjar skriva om den vill jag berätta om en film jag såg häromdagen. Hav tålamod: det finns en poäng.

Liksom många andra skräckfilmer är Curry Barkers Obsession både bra och dålig. Dess premiss är busenkel: en blyg yngling får tag på en önskeleksak och hans önskning är att bästa vännen ska bli kär i honom. Det blir hon – med råge, och hur var det Oscar Wilde sa? ”When the gods wish to punish us, they answer our prayers.” Hon blir mer än måttlöst förälskad, fullständigt besatt och då raseras alla gränser. Hon blir besatt. I den kusligaste scenen ligger hon vaken på natten och ber ynglingen att döda henne, och säger att hon – den demon som älskar honom – nu sover, men att hon inte kan leva i symbios med galningen.

I Tarkovskijs film Stalker – en film som bara är bra – kan också alla ens önskningar uppfyllas. Det sker i ett ställe som heter zonen, dit en vägvisare – en stalker – tar en författare och en professor. Filmen finns obegripligt nog tillgänglig på youtube, och som en kommentator skrev: ”Tre män promenerar i gräset i tre timmar. Bästa. Filmen. Nånsin.” Det är somliga dagar svårt att inte hålla med. Det är minst sagt en film att bli besatt av.

En som sett filmen fler gånger än det rimligen är hälsosamt är då Catharina Thörn, och hon låter referat av filmen ledsaga henne genom en vindlande essä på nio kapitel kring psykoanalys, tolkning, och drömmar. Inledningen är inte det mest lyckade sättet att väcka intresse, med den ofta tillämpade tekniken som vi kan kalla ”nu ska jag berätta om min favoritfilm och om första gången jag såg den och alla gånger jag har sett om den”.

I ärlighetens namn lyckas hon så småningom förklara vad det är som gör Stalker till en så speciell film, eller kanske mer korrekt en speciell upplevelse, som en slags allians mellan det estetiska och det psykologiska. Tarkovskijs filmer gör liknande saker som Stanley Kubricks, och i viss mån Lars von Triers: skapar förundran och väcker ens girighet att se om dem, gång på gång. Detsamma äger sin riktighet i kanske ännu högre utsträckning för David Lynchs filmer, och när jag nu äntligen ser om Stalker kan jag inte sluta tänka på den blinkande taklampan på baren där de tre männen träffas innan de reser till zonen – blinkande taklampor var ju Lynchs signum i Twin Peaks, och vad är väl den seriens ”Black Lodge” om inte – en (svart, ondske-alstrande) zon? Det slår mig också att två andra filmer som kom 1979 har beröringspunkter med Stalker: Coppolas Apocalypse Now och Scotts Alien. Den dags jag ombeds kurera en filmfestival ska de här tre filmerna visas som en triple feature.

Och Tarkovskijs zon blir för Thörn en bild för vad konsten förmår. När hon också tillämpar sin metod på Louise Bourgeois konst blir det stundtals lite väl högtravande: ”Hennes skulpturer och efterlämnade anteckningar är ett kraftfält jag inte kan värja mig emot.” Det tillkommer också diskussioner kring psykoanalysens etik – där förstås en viss Sigmund Freud pockar på uppmärksamheten – och Theodore Adornos drömjournaler. Det privata finns också med när en bror till Thörn hastigt dör när hon är ung.

Vad boken också gör är att knyta ihop olika tidsbegrepp. Tarkovskijs film handlar om tid, ja, och det är måhända en slump att kärnkraftsolyckan i Tjernobyl kastar sin anakronistiska skugga över en film som Stalker, som hade premiär sju år innan olyckan. I själva verket är konsthistorien full av sådana händelser: en pjäs som Sofokles Antigone går ju att applicera på andra världskriget (Brechts och Anouilhs versioner), den italienska 68-rörelsen (Cavanis film I cannibali), den västtyska terrorismen från RAF (Fassbinders film Deutschland im Herbst), apartheid i Sydafrika (Fugard, Kani & Ntshonas pjäs The Island) Bushs Irak-krig (Seamus Heaneys nyöversättning), islamismen (Kamile Shamsis roman Vår älskade), försvunna barn i Mexiko (Sara Uribis essä Antígona Gonzáles), för att nämna några exempel.

Men ja, det är intressant när Thörn går i gång på psykoanalysen, och diskuterar hur trauman gör stor skadeverkan på ens tidsuppfattning. Jag kan vara lika intresserad av psykoanalysen som av religion, och det finns ju uppenbara likheter. Båda kan både läka och såra oss i det djupaste av vår själ. Thörn talar om vårt behov av ritualer, och båda infrias ju av dessa discipliner. Ska man tro allt man hört om psykoanalysens status i allmänhet (och förhållandet till Freud i synnerhet) i Göteborg är det inget vattentätt skott till religionen där. Men vikten av uppmärksamhet, som Thörn kopplar till psykoanalysen – och konsten – har förstås den starkt religiöst präglade Simone Weil som upphovsperson.

Enligt Thörn – och här är jag helt enig – har stor konst något oåtkomligt över sig. Det hjälper inte att se en film som Stalker ett tjugotal gånger, lika lite som jag har till fullo greppat de romaner jag har läst flest gånger, som Jane Eyre, Levande vatten, Vågorna, Doktor Glas. Och psykoanalysen handlar inte alls om att du ska – ugh! – ”lära känna dig själv”, och den har det gemensamt med konsten, att den inte hjälper oss. Konsten är ingen livboj, och livet blir inte bättre av konsten – men du får ett rikare och intressantare liv.

Problemet med Thörns metafor zonen är att den är så vidöppen för ens tolkningar att den kan betyda precis vad som helst. Här får förstås Tarkovskijs skylla sig själv. Var och en skapar sina egna bilder, och då kan det inte undvika att bli en smula självuppfyllande.