Sedan 1998 har Peter K. Steinberg samlat på sig material för att kunna ge ut en bok som samlar Sylvia Plaths prosa. 1998 var också året då Ted Hughes dog, något som fick till följd att det äntligen kunde ges ut mer än endast ett urval av dagböckerna och breven (som Steinberg var en av redaktörerna till). Tack vare detta idoga arbete finns sedan 2024 tegelstenen The Collected Prose of Sylvia Plath, en bok som kan läsas i anslutning till de samlade dikterna (som jag skriver om i morgon).
Det är en bok som samlar texter utifrån fyra kapitel: noveller (fjorton av dem publicerades i antologin Johnny Panic and the Bible of Dreams, samt särtrycket Mary Ventura & det nionde kungariket), essäer, college-artiklar, bokrecensioner, samt två appendix bestående av utkast och inledningen till novellen om Mary Ventura. Den äldsta texten är en julnovell skriven av en åttaårig Sylvia Plath, som visar förståelse för hur semikolonet används men även hur det är att vara förmögen: ”As for the rich I do not know what became of them but I am sure they are very disagreeable to live with.”
Många av ungdomsnoveller är självbiografiska skisser av livet som barnvakt. Det kan sägas att hon är en mer konventionell författare i prosan än i poesin, och att hon sina sista tre år bara skrev en handfull noveller – samma tid som hon revolutionerade poesin. Där finns ändå givna pärlor, som den skickliga melodramen ”I Lied for Love”. Det är nästan svårt att förstå att den är skriven av Plath, eftersom den är så uppsluppen och otyglad, och det hade varit spännande att se vart denna inriktning kunde ha tagit henne om hon fått fortsätta leva.
En annan novell som jag gärna lyfter fram är den något längre ”Stone Boy with Dolphin”, som skildrar första mötet med Ted Hughes. Den historiska bakgrunden är väl etablerad: på en impuls bevistar Plath en release för en litterär tidskrift där Hughes medverkat med några dikter. Hon memorerar en av dem och reciterar den för honom när de träffas: de dansar, kysser varandra och hon biter honom på kinden så blodvite uppstår. Varför gick hon dit trots att hon inte hade lust? Novellens kaxiga svar: ”Worth keeping from is worth going to.”
Hon skrev novellen två år senare, möjligen i eftertankens kranka blekhet. I dagboken skrev hon bland annat: ”Han sa mitt namn, Sylvia, och sköt en leende svart blick rakt in i ögonen på mig och jag skulle vilja pröva min styrka mot hans bara denna enda gång.” Heather Clarks omdöme i den lysande biografin Red Comet om denna novell i relation till dagböckerna: ”The story is much less triumphant than Plath’s journal passage.” Det var också Clarks biografi som gjorde mig nyfiken på att läsa mer av Plaths prosa än det magra urvalet som Hughes hade stått för 1977.
Femton år gammal skrev Plath novellen ”The Attic”, om en ensam tjej under en kall vinters isolering och de dåliga dejter hon upplevt. Det är ett annat återkommande tema: mäns brist på respekt, förståelse, inkännande. Tidigt skriver hon också under starkt inflytande av stream-of-consciousness-tekniken, lustigt nog för första gången i en novell där den kvinnliga protagonisten heter Joyce i förnamn. Men hon experimenterar i generell mening med olika tekniker, söker sitt uttryck. Så kan hon också som sextonåring formulera sitt litterära credo, som hon skulle vara obrottsligt lojal med under hela sin författargärning. Det sker i novellen ”Among the Shadow Throngs”:
”Do you ever have that feeling,” Louise began slowly, ”that you’d like to subject yourself to every sort of situation and then write about it? I’d like to do that … to be someone else for a while, just long enough to know how it felt … to know all the feelings of a cripple, or of someone about to die, and yet be able to come back to myself again and write down my thoughts and emotions. I never want to be trapped in one personality … I want to be everyone, and still myself, too.”
Det finns förbindelser i ämnesval och teknik. Ambitionen är högt inställd på framgång, och det finns något i hennes tävlingsinriktade psyke som är både nödvändigt och osunt – en tävlingsinriktning mot både det konstnärliga, karriärmässiga, och mot kärleksrelationen. Kanske skulle hon ha behövt skruva ned förväntningarna? Nu under 2000-talet har Sylvia Plath blivit ett namn som influencer, en lukrativ industri som omsätter belopp som hon under sin livstid bara kunde drömma om.
Men även för den som skruvar ned sina förväntningar kan livet vara underbart nog. Det man får syn på av sin läsning av Plath i helfigur – dikterna ingår förstås här också, och i någon utsträckning förstås även dagböckerna och breven – är hur bilden av henne måste revideras och omdefinieras. Hon var inte entydigt en miserabel person som skrev om livets miserabla sidor. Det som utmärker många av novellerna – och än mer så i essäerna och artiklarna – är nyfikenheten på livet, på vad som gör livet värt att leva. Det är en truism, men deprimerade människor måste älska livet mycket för att stå ut med det: ”For me, the real issues of our time are the issues of every time – the hurt and wonder of loving; making in all its forms – children, loaves of bread, paintings, buildings; and the conservation of life of all people in all places, the jeopardising of which no abstract doubletalk of ’peace’ or ’imlacable foes’ can excuse.”
I sitt bildspråk favoriserar hon adjektivet ”queer”, långt innan dess nuvarande betydelse. Minns inledningen till romanen The Bell Jar: ”It was a queer, sultry summer …” En av de mest spännande novellerna som vi inte kunnat läsa tidigare är ”Dialogue”, där Marcia och Allsion diskuterar existentiella frågor och språkets fällor: ”Euphemisms, that’s it, too. That’s what I can’t stand either. Why not use the good vile words. Damn. Dung. Hell. God, they sound great. Scrawl them on the sidewalks and fences and shock the ladies and the gentlemen.” Några år senare skulle Plath chockera damer och herrar med sitt explosivt explicita språk i Ariel-dikterna.
Förvisso är det här en ojämn bok som samlar de redigerade texterna med de oredigerade utkasten. Men jag imponeras ofta av hur intelligent Plath skriver. Det är sannerligen inte alltid en tillgång för en författare att vara för smart – det kan göra texten odräglig – men hon balanserar oftast på rätt sida av det pretentiösa. Novellerna saknar ibland dramatiska inslag, och består för mycket av prat med oklart syfte.
Som tonåring vädjar hon om fred i världen – det skrivs 1950, under det kalla kriget: ”Could we not achieve peace by the power of attraction rather than by the power of dread and repulsion.”Det är nedslående att läsa detta i tider av ännu mer uttalade krig och ännu mer uttalat odemokratiska världsledare. I en reflektion efter ett möte med författaren Elizabeth Bowen kan vi ta del av några synnerligen välgrundade skrivråd från den äldre till den yngre, råd som Plath skulle anamma:
Her own work often grows out of her visual impressions, reaches print only after a great deal of rewriting. Miss Bowen counts ”criticism and encouragement” as the two most important aids to the young writer, says she began writing stories after she ”had failed to be a poet”, still prefers the form of the short story to that of the novel.
Något senare skulle Plath själv infria sina egna högt ställda krav: ”I may be poetic, but pragmaticaly so!” Så kan denna bok leda i bevis att hon är en mycket mer mångsidig författare än ryktet gjort gällande. Det visar faran med förenklingar: visst är de behändiga, men de förminskar vad stora författarskap ofta är, och det är ingen överdrift att hävda att Plaths författarskap tillhör de mest levande från hennes period kring 1900-talets mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.