Brev från Massachusetts, Åsa Ericsdotter, Vendels

 

Ryktet gör gällande att Lukas Moodysson i många år spanade efter alla debutantporträtt i Svensk Bokhandels vår- och höstkataloger, för att se att hans rekordunga debut – 18 år gammal med Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner 1987 – inte skulle slås av någon yngre. Rekordet tangerades väl när Åsa Ericsdotter var lika gammal med sin debut Oskyld 1999. Då var jag färsk gymnasielärare, och häpnade över hur bra någon i samma ålder som mina elever kunde skriva.

Ändå har en gnagande misstanke förföljt mig, att det alltid funnits något oförlöst hos den här författaren – det har aldrig riktigt lyft. Hon skrev för tio år sedan en intressant dystopi, Epidemin, som möjligen var för mycket idéroman och för lite formmässigt utmanande. I en av dikterna i den nya diktsamlingen Brev från Massachusetts beklagar sig diktjaget över journalister ”som aldrig frågar om form / utan om idéer”. Kanske svenska författare i allmänhet får skylla sig själva för dessa frågor, som kunde ha undvikits av mindre idéburna intriger och mer spännande estetiska avvägningar.

Nu bor Ericsdotter sedan en tid i USA, och medan flera av hennes tidigare böcker har varit i den prosalyriska genren skriver hon nu mer renodlad lyrik. Dikterna kretsar kring ett jag och ett du, ibland ersatt av ett hon och ett han, men också grannar, vänner, familjemedlemmar. Diktjaget utför en poetens protest och lyfter barnen från skolan, som en stilla revolt över det konforma som poesin skyr.

Ericsdotter är bra på att teckna porträtt av det som håller på att gå förlorat: ”Det var sommar, jag minns lukten av lack / Ditt halvfärdiga, halvbeboeliga hus / Men vi betyder inget för varann”. Vaga sjukdomssymptom anas, och det hela antar dagbokens form, det som under våren varit föremål för en infekterad debatt om dess brist på litterär kvalitet. Men snälla nån, gör din läxa: en bra bok är en bra bok är en bra bok.

Det finns något skirt över Ericsdotter lyriska röst, även när hon tar i och skildrar brutaliteten i uppbrott och sexuella situationer. Här finns definitivt starka enskildheter när det hårda bildspråket går mot våldsamma konklusioner: ”Solvändan råmade i gallgult”. Det kanske tangerar det sökta (eller bara blir en beskedlig variant av Tranströmers råmande natthimmel från dikten ”Eldklotter”), men det blir också uppslitande och förtroendeingivande.

I den kärleksrelation som skildras är allt besudlat, och kärleksminnena har långa tentakler. Ericsdotter har ibland en utsökt precision i sina iakttagelser – ”Att älska dig var is så tunn att djuren tom omvägar” – men ibland också en viss stillastående rytm. Att ärligheten alltid är skoningslös illustreras i en dikt om ett barn som kommer hem från skolan med en dåligt utförd teckning, och det fiktiva diktjaget bryter med föräldraöverenskommelsen och vägrar ljuga fram meningslöst beröm, utan ”klappade honom på huvudet som en valp / man inte tänker behålla”.

I dikterna eroderar tillvaron, likt minnet hos en dement granne. Här finns många porträtt i miniatyrens form, men jag har svårt att föreställa mig en femårig blivande poet se en påfågel med intrycket att den är ”kleinblå”. Bäst fungerar dikterna när Ericsdotter skriver om åtråns lockbeten och det pris som måste betalas. I en av dikterna säger en manlig älskare att han äter diktjagets kön ”’som en glass’”, och det kallas ”[e]en usel poets metafor”, men är det inte bara en blinkning till det otroligt fantasilösa som sades av en av de manliga deltagarna i årets Gift vid första ögonkastet?