Mödrar och män, Wera von Essen, Polaris

 

Med minimal stil står det ”noveller” på omslaget till Wera von Essens nya bok Mödrar och män. Rimligen tror förlaget att ordet ”noveller” skrämmer bort potentiella läsare. Efter att ha skrivit två tjocka autofiktiva böcker och två tunnare romaner i gränslandet mellan essä och fiktion, ger sig von Essen nu i kast med novellformen. Åtta noveller rymmer boken, med en tematik kring riskbeteende i kärlekens namn.

Titelns ovana sammanställning ger en hint om innehållet. von Essen skriver en okonventionell litteratur, eller om den bara ska kallas ”osvensk”. Som bekant tillbringar hon en stor del av tiden i Brasilien, något som karaktärerna i flertalet av novellerna också gör, för att undkomma landet som hon lånar Katarina Frostensons ord för att benämna ”den trånga stöveln”. Hon skriver med hög insats: det här är noveller som hela tiden vågar ta risker, vågar utmana, vågar närma sig ämnen som touchar det andliga och sublima. Att det är ett knivigt jobb att skriva noveller har inte avskräckt von Essen.

”Sucidrisk”. Typiskt citat: ”Jag har aldrig varit på en plats där världen inte stör varje tanke.” En kvinna på behandlingshem. Varför lever vi om vi ändå bara mår dåligt när vi finns? Kvinnans blogginlägg varvas med journalanteckningar, fiktiva och autentiska. Fast, vänta nu, Wera von Essen har ju tidigare skrivit autofiktivt, så är nu det här självbiografiskt stoff? Frågar jag inte, för jag är ingen orutinerad eller sensationslysten läsare.

”Ronan”. Typiskt citat: ”Det är begäret men aldrig könet.” En hökaktig mamma stalkar sin dotters blogg och kommenterar elakheter anonymt. Det här är en novell med ett annat temperament än den förra, men de hakar i varandra, något som sker genom hela boken – novellerna samverkar med varandra. von Essen ser till att du får hålla dig på tårna hela tiden.

”Hannas lovsång”. Typiskt citat: ”Det man ber om får man på något sätt, på något plan, kanske som en tystnad eller en tomhet, och det är lika mycket av ett svar.” En mamma skriver till sitt ofödda barn. Som en förberedelse för det liv som väntar. Barnet behöver förbereda sig på det liv som väntar.

”D”. Typiskt citat: ”Om det är något mödrar kan, ja då är det att blunda för verkligheten”. Pandemin har lamslagit befolkningen och gjort mänsklig kontakt livsfarlig. Huvudpersonen Karl är en gnällig, egoistisk konstnär. Som fjortonåring groomades han av en äldre man, en av pappans vänner, som han nu konfronterar med all bitterhet en människa kan uppbåda, både den befogade och den orättmätiga. Här gör von Essen en originell sak: replikerna saknar punkt när de avslutas – det är höjden av realism, för i verkligheten vet vi ju inte heller när någon så att säga har talat till punkt

”Kärlek i Brasilien”. Typiskt citat: ”Vi står på gatan och du har en riktning och jag har dig.” Antingen är kärleken våldsam eller likgiltig, och i den här novellen skildrar von Essen hur svårt det är att förena två motstridiga människor, där den ena är en fotomodellsnygg författare. Överlag saknas inte författare i novellernas dramatis personae.

”Aishas tystnad”. Typiskt citat: ”Man kan aldrig förstå när man är mitt i något.” En kvinna har konverterat till islam, bär niqab, och bytt namn från Sara till Aisha. En katastrof har inträffat, och hon hamnar i förhör med myndigheterna. Det är en novell om lockelsen i något annat, om det så är något enkelt som att för en tid slippa mäns blickar på en.

”Att vara flicka och ha egen inlandshäst”. Typiskt citat: ”Jag såg en trollkvinna där en gång, med gult långt hår.” En tolvårig tjej med vådligt livlig fantasi hälsar på ett par och ger sig ut på ridfärder med en man som hon åtrår. Det hotfulla närmar sig, men framför allt imponerar von Essens förmåga att helt skriva utifrån barnets nyfikna perspektiv, med en begränsad uppfattning av situationer som uppstår.

”Mödrar och män”. Typiskt citat: ”Hur ska man ta sig till ljuset om man hela tiden fastnar i detaljerna?” Här knyts samlingen ihop, med närheten till skadligt beteende. En lovande gymnasieelev med författardrömmar tvingas bli medberoende till mammans alkoholism, ett sätt att kontrollera ”draken”, som blir ett samlingsnamn för det destruktiva hos mamman.

*

Nyligen lyssnade – försökte – jag på Joakim Bergs nya soloskiva, men kunde inte tänka på något annat än att alla låtarna går i midtempo och verkar ha skrivits i någon slags sömngångaraktig och mekanisk loop. Jag äter upp mitt Madeleine Gustafsson-diplom om det går att leda i bevis att han har skapat denna skiva utan hjälp av AI. Så här kommer nog framtidens musik att låta: själlös, intetsägande, torftig, och djävligt obrukbar för den som lyssnar.

Vad har då det här med Wera von Essens noveller att göra? Jo, hon står för motsatsen. Hennes skrivande beaktar det som är originellt och besynnerligt. Hennes noveller är excentriska, men inte sökta. Det här är hennes femte bok, och jag kan inte säga att jag förstår alla hennes estetiska vägval (Svar till D tyckte jag var en tråkig bok), men hon är en av de mest spännande svenska samtidsförfattarna just nu – just för att hon gör något eget, inte upprepar tidigare använda formler och mallar. I min utopi är det så här framtiden ser ut: konstnärer som medvetet bestrider AI (förvånar det mig att den tråkige entreprenören Björn Ulvaeus på ett seminarium nyligen sa att han hade använt AI för att skriva låtar om det hade funnits när han var ung?) och går i motsatt riktning – mot det egensinniga och icke-generiska, mot den skönhet som bara finns i det oberäkneliga, spontana och intuitiva.

Det är något som sker när jag läser Wera von Essen, något som jag har haft anledning att återkomma till i hennes ojämna författarskap. Det bara isar till – något jag ser som ett kvalitetsmärke. Att jag får korn på sanningar om människan – mig själv och andra – genom läsningen, tack vare den instinkt som ger kognitiva insikter och psykologiska klarhet, en slags känslans förnuft. Somliga av oss har vistats nära dessa psykosliknande tillstånd von Essen kan skriva om med sådan hyperrationell skärpa. Då blir det här en litteratur som ger ord åt det ordlösa; hon vårdar det emfatiska kanske som är litteraturens essens (eller borde vara det).