Det jag inte sa, Mikael Skogsmo, Staka

 

Någon borde reda ut orsak och verkan, hur det kommer sig att det finns så många psykologer i Göteborg som sysslar med konstnärlig verksamhet. Mikael Skogsmo är född i Eskilstuna men bor i Gamla Masthugget i Göteborg. Han är psykolog, men också konstnär och ”ofrivllig poet” (är vi inte alla i någon mån ofrivilliga poeter?). Tillsammans med Ander Almingfeldt har han publicerat tre böcker under namnet Psykologer goes art. Hans första bok i eget namn heter Det jag inte sa.

Här går steget från psykolog via konsten till poesin. Konstnärer som skriver poesi finns det föregångare till, som Kerro Holmberg och Melanie Kitti. Skogsmos bidrag är en provkarta på konsten, mestadels foton, och dikter som rör sig mellan det traditionella och experimentella. I en av dikterna hävdar diktjaget att han ”har balanserat / på en knivsegg till pekoralet”. Här finns ett exempel på black out poetry, en Ekelöfsk ”Angkät”, lån eller stölder från låttexter. Bokens undertitel är ”bokstäver, stölder, träd” (tre goda ting).

Så finns här en försvenskad version av the Stooges ”I Wanna Be Your Dog”. Det är en minst sagt brokig textsamling. Boken är fyrkantig (som Holmbergs Var är den), och de spontana dikterna går från högt till lågt, där ett självbiografiskt spår kan skönjas, där livsval behandlas, liksom en del sårigheter, och ett tänkt möte med Bruno K. Öijer. På en av boksidorna bildar orden ”ORO” och ”BEKYMMER” ett kors.

Mitt intryck är att det är en ojämn bok. Inte att den är slarvig, men en del hårdare redigering hade kunnat avstyra en del av de mindre genomtänkta infallen. Ibland blir det bara för övertydligt. På ett av fotona syns en vägg med en Banksyliknande avbild av Astrid Lindgren intill raden ”Du kan gå din egen väg”, och det låter som ett Håkan Hellström-citat, som han ooriginellt nog stulit från Fleetwood Mac – så blir det en passande illustration av Skogsmos stöldestetik.

Jag ska inte förneka att flera av bilderna har fint komponerade stilleben – på en av dem kan Freuds Svamlade skrifter skändligt skymtas. Några göteborgska ordvitsar (”Inga narcissister på våra gator”) kan också skönjas i den här samlingen. Tyvärr leder det till ganska ogenomtänkta slutsatser:

MÄNNISKOR

ÄR IDIOTER!

men,

eftersom även jag

tillhör människorna

måste också jag

vara en idiot

jag är tyvärr

eller som tur är

inget undantag.

Lite för ofta anar jag att tankegången hade kunnat komprimeras, som en påminnelse om att ordet dikt kommer av tyskans ”dicht”, att täta. Mer kan jag sympatisera med själva livshållningen, där Skogsmo pläderar för ett motstånd mot det konforma.