Vad sägs om en fransk dekadent roman från slutet av 1800-talet? Som vanligt är det pålitliga förlaget Alastor Press som har hittat ett av dessa svårmodigt skimrande fynd. Författaren är Pierre Louÿs, och titeln är Aphrodite. Den kom i original 1896, och redan 1899 kom den i svensk översättning signerad ”E.T.” [sic!], och 1906 kom Ernst Lundquists översättning, som nu ges ut reviderad och utökad av Hillevi Norburg, som i transparensens namn redovisar för hur tidigare utgåvor saknat vissa partier.
Annars har Louÿs översatts lite då och då, med titlar som Kvinnan och dockan och Rumporna (återutgiven som Mammas tre flickor), samt Kvinnan och sprattelgubben, som Luis Buñuel byggde filmen Begärets dunkla mål (mästerverk!). I Kristoffer Leandoers antologi Slut, med fokus på den här synnerligen fruktbara perioden i fransk litteratur, fanns sju rolldikter av Louÿs, och det är en bra uppvärmning för läsningen av denna besynnerliga roman.
Handlingen, som utspelar sig i antikens Egypten under grekiskt styre, är lätt att sammanfatta. Skulptören Demetrios är levnadstrött, trots att han är drottningen Berenices gunstling. Hon är den mer kända Kleopatras halvsyster. Platsen vimlar av kurtisaner – lyxprostituerade – och den mest behagfulla av dem, Chrysis, ger Demetrios ett uppdrag för att han ska bli hennes: stjäla en kam, en spegel som Sapfo en gång speglat sig i, samt ett pärlhalsband. På köpet tvingas han till mord, men – vad gör man inte i kärlekens – eller åtråns – namn? Chrysis säger svårmodigt till honom: ”Jag begär inte att du skall älska mig. Jag är trött på att vara älskad. Jag vill inte bli älskad. Jag vill bara att du skall hänge dig åt mig.” Hon vet något om den makt som kommer med attraktionen, och det överläge den älskade har gentemot den som älskar.
Konstnären står bortom gott och ont. Eller är det bara frågan om en ny nivå av dagens populariserade ”self-care”? Libertinernas slagord handlade förstås om att sätta den egna njutningen först, till varje pris, och att göra vad man behagade. Samtycke var inte uppfunnet. Här är en av kurtisanerna i åldern mellan tio och elva år. Medan jag läser romanen nås jag av nyheten att den norska bonusprinsen, kronprinsessan Mette-Marits son, dömts till fyra års fängelse. Vissa saker är konstanta, och Louÿs väver samman antiken med sin egen tidsperiod, som inte saknade sina kurtisaner. Inte heller livsledan är någon ny uppfinning – men kanske många av dagens glåmhögar till melankoliker kunde ha nytta av att läsa en så utsökt dyster roman som denna? Här finns en viss förnimmelse att allt är förlorat, förgäves och för sent. ¨
En av de tankar Louÿs prövar är att böcker innehåller en rad som är värd att minnas, men aldrig två, och jämför det med människor: kanske har vi bara en enda sak att säga? På samma sida (156) läser jag en rad, som jag genast utser till denna boks minnesvärda rad: ”Jag känner honom för väl, alltså känner jag honom illa.” Till det moderna hör att man stundtals pläderar för att allt sex inte måste innehålla penetration.
Jag upphör inte att imponeras av Alastor Press arkeologiska utgrävningar. Nog har Norburg fått använda en fin borste för att putsa bort en del språkligt damm, men bevarat ganska mycket av ett arkaiskt stilideal. Men hon väljer just att ersätta begreppet ”hetär” med det mer noggranna ”kurtisan”, som signalerade en folkligare börd. Det är en översättning som har behållit patinan, men också varit lyhörd för ett idiom som blir läsbart även på 2000-talet.
Det här är ett ungdomsverk. När Louÿs var i trettioårsåldern slutade han publicera sig. Däremot lämnade han 400 kg skrifter efter sig vid sin död 55 år gammal. Till den här vrålsnygga utgåvan (signerad Beatrice Bohman och Martin Andersson) – låt dig för en stund hypnotiseras av omslagets färgsättning och typsnitt! – hör Hans-Roland Johnssons omsorgsfulla förord. Louÿs namn förekommer flitigt i litteraturen kring André Gide och Oscar Wilde (som tillägnade sin franska pjäs Salome till honom).
Johnsson jämför honom med markis de Sade och ser honom som en bro mellan författare som Choderlos de Laclos och Georges Bataille, och i förlängningen Michel Houellebecq. Här nämner jag bara en handfull namn – Johnsson nämner fler – och det slår mig: varför är svensk erotisk litteratur så fattig när man jämför den med den franska. Visst, Rut Hillarp skrev några lysande romaner kring 1900-talets mitt, och går vi tillbaka till Louÿs tid hittar vi förstås Ola Hanssons Sensitiva Amorosa. Men nog är det tunnsått annars med svensk litteratur som kan mäta sig med titlar som denna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.