Vem är Sveriges flitigaste författare? Anna Nygren, kanske. Sedan debuten – debuterna – med Hunger och Pistasche – har hon gett ut ett svåröverskådligt antal böcker på många olika förlag. Det är böcker i olika genrer, där ungdomsböcker, poesi och prosa samsas, men där det sammanhållande har varit en queert autistisk estetik. Hon är också verksam som konstnär, och undervisar därtill på Valand i Göteborg, främst med fokus på att skriva dramatik.
Och här är hennes hittills tredje bok i år (efter blush/river/fox och Agnes album; det kommer en fjärde (Hoppas du blir fisk) inom kort). Logen är en enaktare som uruppfördes i november 2025 på Dramalabbet, och i korthet handlar om den kvinnliga rockstjärnan Nicky, vagt tecknad med Stevie Nicks som förebild. Eller? Nygren själv är gäckande i förordet, och menar att Stevie Nicks absolut varit en förebild – men ändå inte. Vad som stämmer är att flera av låtcitaten är hämtade från Fleetwood Mac och Nicks soloskivor, även om Nickys band i pjäsen heter Greengrass Bagels. Incest och droger kopplade samman och slet isär Fleetwood Mac.
Pjäsen tillkom under en vistelse i Umeå och studier på Norrlandsoperan. Umeå är ju omvittnat fruktbar mark för konstnärligt arbete. Nygren har använt Monika Fagerholm som en annan inspirationskälla, romanen Vem dödade Bambi? Fast också schlagerdängan ”Det börjar verka kärlek, banne mej”: säg inte att Nygren är något annat än en eklektisk författare. Som motröst finns en karaktär som heter ”Stanleys vålnad” och som bara kanske är på riktigt, och mer troligt en röst från ett dåligt samvete. Är inte spöken alltid en manifestation av våra dåliga samvete, och visar sig först när de har något otalt med oss (här talar jag av egen erfarenhet)?
Men Nicky är en generisk rockstjärna. Det går att se spår av henne också hos andra artister som bara lever upp i strålkastarljuset på scenen: Madonna, Bob Dylan, Morrissey, Mick Jagger, Nick Cave, Thåström. Det är en häxkonst som Nygren tillämpar, och ibland kan hon få språket att glittra: ”jag står här i sången, jag står här i ljuset, era ögons ljus.” Och då kan hon skapa en ljuvlig juxtaposition mellan Stevie Nicks – ”Where is the reason? / Don’t blame it on me / Blame it on my wild heart” – och Clarice Lispectors romantitel Nära det vilda hjärtat.
Men jag tror så här: antingen gillar du det här eller så har du bara andra estetiska ideal. En författare som Isabella Nilsson kan inte heller appellera till alla läsare, och jag inbillar mig att Nilsson och Nygren har en läsekrets som i stort sett är identisk (åtminstone borde den vara det). Logen är en bok som visar vad en så begåvad författare som Nygren mäktar med när hon ges fria tyglar. Då blir det en melodram, en genre som getts oförtjänt låg status.
Och hur ska händelseförloppet förstås? Som en terapisession på divanen? Eller bara en meditation över vad som finns på riktigt och vad som inbillas, och hur tunn den där gränsen mellan dem är: ”Drömmen, är den en berättelse eller motsatsen till en berättelse.” Det är en rimlig fråga. Citaten från Fleetwood Mac och Stevie Nicks fungerar ypperligt som inskott. Sara Stridsberg gjorde något liknande med låttexter från Courtney Loves band Hole i Drömfakulteten, men var illmarig nog att översätta dem till svenska (ingen svensk kritiker uppfattade referenserna den gången - ryktet säger att flera av dem fortfarande svävar i ovisshet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.