Pikaresken är en eftersatt genre hos samtidens författare, även om det går att hitta drag av den hos författare som Lina Wolff. Desto gladare blir jag av att läsa en så konsekvent pikaresk signerad den argentinska författaren Gabriela Cabezón Cámara. Flickorna i apelsinlunden är en vig, yvig och vildvuxen berättelse med långa trådar bakåt i Latinamerikas historia och med den sanna historien mindre som en grund och mer som ett gungfly för det akrobatiskt skuttande händelsförloppet.
Huvudpersonen är Catalina de Erauso, som levde på riktigt som spansk soldat i kolonialiseringen av Sydamerika under 1600-talet. Hon föddes som kvinna, men klädde ut sig till man – fick rentav dispens av påven att bära manskläder – och efterlämnade en omstridd självbiografi, som varit en inspiration för Cabezón Cámara, även om den så kallade sanningen genomgående minst sagt tar sig olika omvägar. Heidegger skulle ha sagt att vi är utkastade i denna roman. Och det skapar oanade möjligheter för en fantasifull författare.
Catalina har när vi stiftar hans – för, som Woolf skulle ha sagt, hon var nu en han – bekantskap rymt en stundande avrättning. Han sticker ifrån skändligheterna, våldtäkterna och människooffren tillsammans med småtjejerna Michiī och Mitãkuña, som befriats från slavtjänst och nu ställer envetna frågor, hunden Rödpäls, hästen Orkidéblomma och fölet Mjölkvit, samt de två busiga aporna Kiss och Bajs. Catalina må vara oskyldig, men helt ren från skuld är väl ingen människa; liksom Patrick Süskinds protagonist Grenouille i Parfymen kan vi vara både ängel och massmördare. Under tiden skriver han brev till sin faster i den gamla världen
Successivt träder ett människoöde fram i det myller och gytter som Cabezón Cámara har framställt. Men också den täta och stämningsladdade miljön framträder och blir en slags bikaraktär, med en likgiltig men oländig natur: ”Allt djupare blå, men ännu med den orangefärgade strålglans som till och med natten över Misiones djungel alltid lyser av där den ligger genomkorsad av väldiga floder.” Det finns en beundransvärd omsorg om detaljerna i denna sällsynt ambitiösa roman som inte drar sig för att exponera kolonialismens osnyggaste sidor och det religiösa hyckleri som den till stor del byggde på. Kyrkans representanter är väl heller varken bättre eller sämre människor än några andra.
Det konstfulla och det konstlade slår följe i Cabezón Cámaras frodigt fantasifulla skrivande, och jag följer gärna med på denna uppsluppna färd. Det här är en författare som ger oss tillträde till en helt ny upplevelse, och hon visar också hur tänjbar romanbegreppet kan bli. Den är också språkligt innovativ, och här har översättaren Hanna Nordenhök fått slita för att få till de olika stilnivåerna, framför allt i de tidstrogna breven till fastern, på pricksäkert arkaisk svenska med doft av 1600-talets kurialstil.
På ett märkligt sätt skapar detta en oerhörd närvaro, att vi kommer riktigt nära denna Catalina de Erauso. Han visar värdet i att följa sitt öde, att vara trofast det man är ämnad att vara. Genom en queer roman som denna vidgas våra vyer mot det lummiga och otrevliga men ändå djupt mänskliga. Under läsningen kommer jag att tänka på en av senare års bästa romaner, irländska Doireann Ní Ghríofas Ett spöke i strupen, som ju också var ett stycke originell kvinnohistoria, men det kaosnarrativ som jag ser konturerna av får mig också att tänka på Sara Stridsbergs roman om Valerie Solanas, Drömfakulteten, likväl som UKON:s roman om Henrik VIII, Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.