En plats för tillfälligheter. Büchnerpristalet, Ingeborg Bachmann, översättning Linda Östergaard, Ellerströms

 

Som man ropar får man svar. När den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann 1964 tilldelades det prestigefyllda Büchnerpriset förväntas hon hålla ett tal om Büchner, eller sig själv – eller om båda. Ge en originell författare tre alternativ, och hen väljer den fjärde. Talet skulle i stället handla om Berlin och om hur spåren från andra världskriget inte hade sopats undan tillräckligt.

Talet blev en smärre skandal, och har kanske just därför fått en både undanskymd och framskjuten plats i det besynnerliga författarskap som bär namnet Ingeborg Bachmann. Linda Östergaard har sedan 10-talets inledning utfört en heroisk insats som översättare av denna författares dikter, noveller och essäer, och samtidigt med att talet, En plats för tillfälligheter, utkommer sker också en återutgivning av mästerverket Malina, kanske den minst lästa av 1900-talets bästa romaner.

När Bachmann får priset har hon sedan ett år vistats i Berlin, och hon skildrar staden med oresonlig blick. Det blir en översiktlig rundmålning av en stad där misshagliga personer rutinmässigt tas om hand och interneras. Allt särskiljs av den vid tillfället seperarande muren. Bachmann utför en satir över kommersen, vräkigheten och smaklösheten, och visar hur materialismen är kopplad till osunda värderingar. Det får talet att bli märkligt tidlöst, som om ingenting alls har hänt på 62 år – och det har det förstås inte heller, vi är fortsatt fastkedjade vid den ohälsosamma kapitalismen.

Bachmann skriver om det galenskap som kommer utifrån. Det är också en förryckt värld som blir hennes fokus, där kriget kastar sin skändliga skugga. Berlin är en stad i disharmoni. Ständigt upptäcker hon nya manifestationer av det förflutna, där intrycket blir att det godtyckliga och oförutsägbara existerar som ett illa uttänkt försök att minimera och dölja försyndelserna. Så blir Berlin en hemlighetsfull plats, som tack vare de utförliga kommentarerna fungerar som en kulturhistorik, där Bachmann får med currywursten och Kreuzberg och allt däremellan, samt en subtil humor i en ögonblicksbild från Bahnhof Zoo: ”Männen går till akvariet, kvinnorna till aphuset.”

I efterordet nämner Östergaard att talet hölls 17 oktober 1964, och att Bachmann dog på dagen nio år senare, 17 oktober 1973. Det är bara en av de många tillfälligheterna i denna tillfälligheternas författares liv och verk. Östergaard nystar framgångsrikt i de många trådar Bachmann lämnade efter sig. Talets politiska udd är genomgående och konsekvent, och aldrig lika omedelbar som när Bachmann tar upp kollektiva protestaktioner mot muren, som tända ljus i fönstren och att anordna en tyst timme.

Österrike är ett land som alstrat fyra av mina favoritförfattare, men det är också några av de knepigaste representanterna för sitt skrå: förutom Bachmann är det alltså Thomas Bernhard, Marlen Haushofer och Elfriede Jelinek. Det de också har gemensamt är att de har få men desto mer hängivna läsare. Det här är också författare som ger goda förutsättningar för en läsare att smittas av den galenskap som går under namnet ”besatthet”, en egenskap de delar med Clarice Lispector, Virginia Woolf, Marguerite Duras, Sylvia Plath, Edith Södergran.

Linda Östergaard talar också om sin besatthet vid arbetet med att översätta Bachmann. Det är en besatthet som den läsare som invigts till Bachmann gärna sympatiserar med. Utgivningen av dessa böcker blir en påminnelse om hur litteraturhistorien står i ständig omförhandling, och att en litterär kanon alltid är dynamisk och stadd i förändring. Det här är kanske det ovanligaste tacktal som existerar, men det är också en bok som jag hyser vissa förhoppningar till, att det för många oinvigda ska bli en introduktion till ett av de mest fängslande författarskapen som vi har fått ynnesten att läsa på vårt eget svenska språk.