Den lena stenen, Viktor Johansson, Modernista

 

Vad urholkar själen? Rädsla, enligt filmaren Rainer Maria Fassbinder. Regnet, enligt Viktor Johansson. Så skriver han i den sista dikten i sin nya diktsamling Den lena stenen – den första på 16 år. I en annan dikt uppehåller sig diktjaget vid sin brist på publik – en pendang till Frödings ”Farväl till min bristande popularitet”, kanske – och det må stämma att Johansson verkar i för opublika konstnärliga uttryck. Efter sina första diktsamlingar (den första, Kapslar, vann Borås Tidnings debutantpris) har han skrivit några knepiga romaner och experimentella filmer.

Det ska förstås sägas att också det här är en knepig bok, men vad vore poesin om den inte bejakade sina knepiga egenskaper? Poesin tillåter sig gärna vara dunkel och mångtydig, som ett korrektiv till Tegnérs infama lögn att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. I sexton kapitel kopplas barndomsminnen samman med nutida sjukhusanamneser, och samtiden tillåts blöda in i form av krigen och katastroferna.

I ett avsnitt av den makabra tv-serien ”Hannibal” säger en av de galna mördarna som serien ger så frikostigt utrymme åt, medan han opererar på ett lokalbedövat offer att det är förunderligt hur många organ man kan plocka ut ur en människas kropp och ändå hålla den vid liv. Här opereras organ ut ur diktjagets kropp och de liknas vid stenar: svarta, vita, lena …

I barndomen upptäcks språket, och de många tillfällena till häpnad som det medför. Som att det är svårt att tänka på leksakerna transformers utan att tänka på Tranströmer – det korta steget mellan de två hade nog roat Tranströmer själv. Eller att filmjölk förstås måste innehålla film – men vad var då bihanget ”jölk”? Sedan blir världen förstås avförtrollad, men poeter kan – och ska! – jobba hårt för att återförtrolla den från det rigida, rationella och materialistiska.

Och Johansson utför ett viktigt arbete med sina fantasifulla, lekfulla och gränslösa dikter som slösar med associationer. Det handlar också om vuxenblivandet, där det är mediciner som håller oss vid liv. En av de starkaste dikterna berör den panik som kan uppstå även hos oss som uppnått myndig ålder, att trycket vi lever under är som att ha en boaorm om halsen:

Jag, jag kunde inte riktigt förstå

vad jag skulle ta mig till

när jag själv kände det där vansinniga påslaget.

Slog en fin gammal stol till kaffeved.

Skrek och grät på bakgården,

en svans av glas och ved där jag drog fram.

Det var min chans.

Sedan fick ormen tillbaka sin styrka,

virades åter kring min hals.

Johansson skriver en strängt rannsakande poesi som väcker frågor av obekvämt – ibland rentav obehagligt – slag. Är det så här våra liv ska se ut och arta sig? Och om vi söker oss till religionen och identifikation med Gud tvingas vi inse tillkortakommandet: ”Ärligt talat kan jag inte åstadkomma / någonting vettigt alls på sju dagar.” Sverige reduceras till ett land av engångsflaggor. Det är dikter som inte lägger sig till rätta: de söker nya utvägar och öppnar för obekanta riktningar. Hemliga förbindelser upprätthållas. Allt är som det ska vara, med andra ord.