Cover-albumet. En musikalisk berättelse, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

Utan empirisk bevisföring: visst var coverskivorna en vanligare företeelse förr? Jag minns hur många av de artister som jag följde under 80-talet valde att göra coverskivor kanske i syfte att få inspiration till att förnya sin musik – åtminstone tänker jag att Nick Cave and the Bad Seeds ”Kicking Against the Pricks” och Siouxsie & the Banshees ”Through the Looking Glass” hade den funktionen (båda skulle ju strax därpå göra några av sina bästa album).

Men i många fall fungerar coverversioner ungefär som liveskivor eller remixer: man lyssnar på dem en gång – i pur nyfikenhet – och sedan går man vidare, tycker att det där var väl ”trevligt” att lyssna på, men hellre går jag till originalet, även om undantag finns, som Johnny Cashs Nine Inch Nails-cover ”Hurt”, och förstås Cat Powers många lyckade försök att göra något nytt av även uttjatade låtar.

Finlandssvenska Sven-Erik Klinkmann har i flera böcker ägnat sig åt att analysera populärkultur, och har skrivit fint om 60-talets musikscen. Han är en nestor med en gedigen bildning och kombinerar det med ett fans genuina förmåga till hänryckning. Nu har han skrivit en bok som tar ett grepp om artister som mer konsekvent gör covers: Cover-albumet. En musikalisk berättelse skildrar tolv cover-album genom historien, i kronologisk mening från Ray Charles till Bruce Springsteen. Även om man som jag inte är helt begeistrad i fenomenet coverlåtar är det en högtidsstund. Även kalenderbitaren har mycket att inhämta här!

Ämnet är ganska försummat i forskningen kring pop- och rockmusik, där det förstås har högre status att ägna sig åt artisters originalinspelningar. Många hitlåtar är covers – ibland på ett incestuöst sätt, som när norska a-ha gjorde en cover på sin egen ”Take On Me” när första versionen floppade (förklarligt när man hör hur illa producerad den är i jämförelse med den senare hit-versionen), eller när alla hårdrocksband på 80-talet – Lex Whitesnake – spelade in sina egna gamla låtar på nytt för att ge dem ett ”häftigare sound”.

Här finns mycket att lära. Det glädjer mig att Klinkmann till skillnad från 99% av alla svenska popskribenter vet att bandnamn får sin engelska bestämda artikel med gemen bokstav, således the Beatles och the Cure, inte – ugh! – The Beatles och The Cure. En petitess, men någon måste bry sig om sådant i dessa korrekturläsarnas oförlovade land. Det Klinkmann ägnar sig åt är en slags populärkulturell arkeologi. Analyserna är initierade och ofta intressanta, och valet av artister är inte helt förutsägbart. Här finns förstås the Band och Beach Boys, men vad sägs om att hälften av artisterna är kvinnliga? Det hör onekligen inte till vanligheterna i böcker av det här slaget, men det är tillfredsställande att se namnen Roberta Flack, Laura Nyro, Bette Midler, k.d. lang och Cher. Fast, visst hade jag gärna läst Klinkmanns analys av Cat Powers två coverskivor, eller hennes senaste album, där hon återskapar Bob Dylans famösa konsert 1966 i Manchester, där en röst i publiken skrek ”Judas!” när han pluggade in elgitarren. Allt var inte bättre förr – men … roligare?

Kapitlen avslutar Klinkmann med två frågor, som rudimentärt besvaras: ”Vad ville artisten uppnå med sin coverskiva? Vad uppnådde artisten?” Det ges också utrymme för lite rolig kuriosa vid sidan av – som att innan Bette Midler slog igenom uppträdde med Barry Manilow som pianist. Eller att hon då spelade på ett badhus för homosexuella, och som frekventerades av Mick Jagger, Andy Warhol och Alfred Hitchcock med flera. Eller att k.d. langs cover-album ”Drag” från 1977 var en temaskiva där alla låtar handlade om rökning.

Det ges också utrymme åt fyndiga beskrivningar av vad som gör Brian Wilson till en så intressant artist: ”På ett sätt påminner hans grepp om musiken om det som gjort Walt Disneys värld så stark och viktig för många: fantasins möjligheter till flykt, i betydelsen att fly den grå vardagen och flyga ut på imaginära vingar”. Impopulär åsikt, men kanske det är svårt att se Beach Boys som ett the Beatles för mer sofistikerade popfans?

Lika mycket gillar jag kapitlet om Chers ABBA-skiva, där Chers röst liknas vid ”Medusans förstenande blick” (med viss hjälp av autotune). Cher i all ära, men vad sägs om Portisheads helt magiska cover på en av de låtar Cher gör på sin ABBA-skiva, alltså ”SOS”? De gjorde den i anslutning till att den brittiska Labour-parlamentarikern Jo Cox mördades 16 juni 2016, alltså för tio år sedan i dag: det är en version som i ett slag kan få mig att helt ändra uppfattning om värdet och nödvändigheten av coverversioner.