Stig Dagerman hör till den svenska litteraturens väl bevarade hemligheter. Kanske är det för lätt att förbise denna nästan skrämmande begåvade författare, som var klar med sina romaner innan han fyllt 27. Vad som följde därefter var avbrutna projekt, Almqvist-fragmentet Tusen år hos Gud, samt förstås de flitigt förekommande Dagsedlarna, som nu utkommer i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek.
Det krävs möjligen att man stretchar lite på begreppet ”diktsamling”, då dessa dikter skrevs för att publiceras i tidningen Arbetaren, och vars första utgåva utkom samma år som han dog. Dessa tillfällesdikter publicerades mellan 1 augusti 1944 och 5 november 1954 (således utkom den sista dagen efter hans frivilliga död). I ett inkännande förord skriver Erik Lindman Mata om hur aktuella dikterna har förblivit, trots eller tack vare att de tar upp tidsbundna fenomen. En notapparat hade behövt förklara en del namn för yngre läsare, som Snoddas, Haijby och Kejne, men ärligt talat hade dessa noter mest varit i vägen. Googla, säger jag bara.
Beror det märkligt tidlösa på att politiken är statisk? Kanske. Lindman Mata menar att dessa ”dagsedlar är tack vare sin tidsbundenhet högst relevanta för oss även i dag.” Dagerman tar upp krigen, militarismen, vapenindustrin, rasismen, hyckleriet, kändiskulturen, tystnadskulturen, fascismen, censuren, kapitalismen. Med andra ord: samma begrepp som dominerar vår tids samhällsdebatt. En av dagsedlarna kan till exempel stå som prototyp för det som i vår tid kallas clickbait.
Dagermans treenighet består av empati, klokhet och språkkänsla. Det är lätt att föreställa sig dessa utsökt komponerade dikter tillkomna i en spontan skrivakt – att de kommenterar dagsaktuella händelser talar för det – men det är ärligt talat ointressant vilken vånda som låg bakom arbetet när resultaten är så ledigt framställda. Fröding hade utsökt känsla för språket, och Dagerman ägde något liknande. En av dikterna parafraserar Frödings ”En ghasel”, vars ord ”när själv jag krossas, krossas också gallret” speglas i raderna ”[m]en sliter man sönder sitt galler / så sliter man sönder sig själv.”
Han skriver i pacifismens anda, och ibland om brister i sjukvården. I en dagsedel från 1950 skriver han om två mekaniska sköldpaddor som fattat tycke för varandra, och dikten kan läsas som en kommentar till vår tids rädsla för vilka faror som ligger i en alltmer utvecklad AI: ”Poliser, låt utrymma parken / för elektriskt älskande par! […] / Maskinerna älskar varandra. / Det är mera än människor gör.”
En anledning till Dagermans relativa bortglömdhet är kanske hans starka rättspatos, att han blir så påträngande med sin stränga moraliska resning. Han blir en för jobbig påminnelse om våra dåliga livsval, och avslöjar att vi hade kunnat leva annorlunda och bättre, eller åtminstone mer rättvist. Hans lösningar är ofta radikala i sin absurditet, något som ges stark belysning i den allra sista dagsedelns uppmaning till de som klagar på att de fattiga tillåts ha en hund: skjut först hundarna, och sedan alla fattiga, så löses problemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.