Bübins unge, Mare Kandre, Nirstedt/Litteratur

 

De vackraste orden på engelska språket tillhör inte Shakespeare. De tillhör inte ens Shelley. Nej, det är dramatikern Christopher Marlowe – som Anthony Burgess oförtröttligt hävdade hade större talang än sin samtida mer beryktade bard – och orden som Faustus yttrar i det eponyma dramat när han skådar Helena från Troja, känd som världshistoriens vackraste kvinna:

Was this the face that launch’d a thousand ships,

And burnt the topless towers of Illium?

Sweet Helen, make me immortal with a kiss.

Her lips suck forth my soul: see where it flies!

Come, Helen, come, give me my soul again.

Here I will dwell, for heaven is in these lips,

And all is dross, that is not Helena.

Ändå kan jag inte låta bli att undra om Marlowes Faust för ett ögonblick tvekar inför åsynen: ”Was this the face …”? Det vill säga: var hon så vacker egentligen? Och kan inte den här idén tillämpas på somliga konstverk som blir hajpade: att när vi väl tar del av dem infinner sig ett slags tvivel – visst, det är bra, men överorden slösades i onödan?

Jag kan tillstå att jag ibland har lockats att säga mer än nöden kräver för att förmedla hur bra somliga författare är – Clarice Lispector, Samanta Schweblin, Lina Wolff, Sara Stridsberg, samt – förstås – Mare Kandre. När Nirstedt/Litteratur nu ger ut en nyutgåva av Kandres bästa roman Bübins unge har lyckligtvis Stridsberg städslats för att skriva förordet. Få svenska samtida författare kan väl sägas förvalta Kandres bättre än Stridsberg. Därför förvånar det en aning att hon tillstår att hon fram till nu inte ens har läst just denna roman av Kandre.

Men därmed blir denna mindre hovsamma text möjligen en bättre ingång än att någon – jag, till exempel – hade tillåtits fangirla över hur bra Bübins unge är. Då kunde det bli som för Faust: Var detta romanen som skickade tusen svenska författare för att försöka skriva något liknande …? Den läsare som inte läst den här romanen tidigare behöver inte läsa ett förord som förklarar dess storhet. Få författare tål att bli helgonförklarade, och det har väl närmast blivit en kliché att kalla Bübins unge för romanen som går att läsa om hur många gånger som helst (det säkraste kriteriet för en klassiker).

Till denna egenskap hör att den är mer beroende av att skapa stämning än att berätta en historia i vanlig mening. Vad det trots allt handlar om: ett berättarjag bor ute i skogen med modersgestalten Bübin och Onkel. Efter en tid anländer till familjen – utan förvarning – Ungen, som inkräktar och blir föremål för berättarens svartsjuka och olustiga begär. Men ankomsten av Ungen är i linje med romanens tematik kring förändring, utveckling, växande.

Den omgivande naturen är påträngande, klibbig, ogästvänlig, fientlig. Träden hukar sig, stenarna väcks till liv, getingarna ”morrar ursinnigt”. Hela tillvaron täcks av något osunt: ”Det svarta trädet börjar genast tänja sig: upprört, skräckslaget. Jag får en död, sträv smak i munnen, och husen står och slår, det luktar”. Varför ska vi läsa sådant? När Svenska Dagbladets kritiker Erika Vallin nyligen pratade i P3 Klassikern om Virginia Woolfs Mrs Dalloway menade hon att hon inte blivit en bättre människa av att läsa den, men bättre på att vara människa. Jag tror inte att det är många romaner som kan åstadkomma något så storartat, men Woolfs bästa romaner hör förstås dit, liksom Kandres bästa roman.

När och var utspelar sig den här romanen? Det går inte att säga: i något förflutet, ungefär som det är hos Selma Lagerlöf. Det går inte att säga vad den handlar om, vad den betyder: att utsätta sig för den innebär att ”bosätta sig i ett språk”, som Patti Smith så vackert formulerade sin relation till läsning i den nyutkomna Änglars bröd. Kandre skriver:

Man måste värja sig –

Man kan inte värja sig.

Skulle det gå att skriva en roman så här nu? Min erfarenhet efter nio år i Borås Tidnings debutantprisjury får mig att tvivla. Men det kanske stämmer att de riktigt stora författarskapen är återvändsgränder, i strid med Stridsbergs mening i förordet där hon listar nio svenska samtidsförfattare – inklusive sig själv – som skriver i Kandres anda. Det finns ju ett Mare Kandre-pris, och det har gått till flera av mina personliga favoriter. Men ändå: de stora författarna är extremister, vars böcker bildar ett minfält. Beträd dem gärna, men på egen risk. Det här gäller William Faulkner, Virginia Woolf, Clarice Lispector, Marguerite Duras, Birgitta Trotzig. Att läsa dem och bli inspirerad att skriva något liknande låter sig inte göras – inspirationen handlar mer om att liksom Kandre våga göra det ojämförliga, att våga utföra något som på allvar visar att allt är möjligt, att inget får stå i vägen för den konstnärliga visionen, och alla stora konstnärer är visionärer.

Det är förstås orättvist att jämföra en ojämförlig författare. Men om det någonsin funnits anledning att följa hur den amerikanska sydstatsgotiken kunde arta sig i svensk mylla är det här romanen som ger ett svar på det. Mer i Carson McCullers anda än i Flannery O’Connors. Men jag tänker också på en annan svensk författare, vars debutroman råkade komma ut samma år – den ett år äldre Magnus Dahlström. Hans Fyr – också ett mästerverk som borde komma i nyutgåva! – är ett slags tvillingverk till Kandres roman, även om som sagt sådana jämförelser är orättvisa. Vad de har gemensamt – förutom den förundran de väcker – är att båda vägrar göra några eftergifter åt tryggheten: de vägrar avge några förlösande svar.

Självfallet ska en roman som denna finnas tillgänglig för alla som behöver möta ett av svensk litteraturs relativt få moderna mästerverk. Bübins unge utkom senast för tretton år sedan. För några år sedan gav Thoren & Lindskog ut debuten I ett annat land (då fick jag skriva efterordet!), och i Nirstedt/Litteraturs Poesibibliotek har också Bebådelsen återutgivits. Om jag för ett ögonblick tillåts bli girig önskar jag att de vildsint skrivna böckerna från tidigt 90-tal – Deliria, Djävulen och Gud, Quinnan och Dr Dreuf – också kom ut på nytt, allra helst i billiga pocketböcker så att de unga som fortfarande bryr sig om läsning får läsa något som ställer hela tillvaron på spel.