Året började med att jag läste en strålande roman: Eva Baltasars Permafrost. Det verkar sluta med att jag läser en ännu mer strålande roman av samma författare: Boulder. Det är två häpnadsväckande böcker, som jag inte för mitt liv hade velat vara utan.
Denna sensationellt begåvade författare har katalanskt ursprung. Hon skriver en vildsint prosa av ett snitt som utformats av Elizabeth Smart (Vid Grand Central Station där satt jag och grät). Det är obevekligt, där sentenserna landar i tunga kadenser genom boksidan. Liksom den förra, och liksom Smarts roman, är det en tunn roman. Du läser den på en timme, men du bär med dig den efteråt.
Boulder är huvudpersonens smeknamn. Hon är en självlärd storkökskock, van vid korta anställningar, befinner sig mestadels ute på sjön, och hon blir blixtförälskad i Samsa. De flyttar ihop, har sex – massor av sex – och bosätter sig på Island. Allt är finemang – tills Samsa inser att hon vill bli mamma. Boulder själv fasar inför tanken – när hon får höra det är det som att hon druckit arsenik, och liknar det ”att få barn är som att teckna ett livstidsavtal för lidande” (det här är en författare vars kärlek till hyperbolen ät besvarad). Hur ska då hennes aversion mot barn överkommas?
Baltasar skriver med en stillsam aggressivitet. Boulder är en knepig huvudperson: självisk, kåt, oresonlig. Det finns hos henne en ständigt bultande, trängtande nerv. Det sex hon har med Samsa är förbluffande skildrat, påtagligt konkret och skirt eteriskt på samma gång: ”Jag slukar henne som en svärdslukare, noggrant och långsamt […] Mina kyssar är landminor som jag planterar oöverlagt, men medveten om att när jag kommer tillbaka kommer de att explodera, lemlästa kroppar och spränga stora stenar.”
Denna noggrannhet tar Baltasar med sig även när hon skildrar Boulders arbete i köket, i hur lönen korrumperar, likväl som stoltheten i de väl utförda manövrarna. Håller yrkesskickligheten på att gå förlorad? Vi som skriver, skapar och översätter (Ellinor Broman ska förstås ha en eloge för sitt fina arbete med Baltasars kraftfulla prosa) – håller Chat GPT och AI på att utrota glädjen i att själv ha ansvar för vad vi åstadkommer? Botemedlet lyder: bli lika upproriskt egensinnig som Eva Baltasar. Och hon skildrar en förlossning med samma minutiösa detaljrikedom som när hon skriver om sex, och överlag finns en medvetenhet om det kroppsliga. Av någon anledning får den mig att tänka på Francis Bacons och Lucian Freuds målningar, där kropparna blivit så fysiska att man (nästan) kan känna vad de luktar.
Det här är en roman som är rolig, energisk och djupt originell. Den är yvig och bångstyrig och lämnar en helt vimmelkantig. Den påminner mig också om att nästan all bra litteratur bär något av det vilda i sig – det som inte går att tämja. Det yttrar sig ofta i kompromisslöshet eller gränslöshet, eller bara ett skrivande som saknar spärrar. Etik och estetik måste förbli åtskilda. Georges Bataille var inne på något åt det hållet i sin studie Litteraturen och det onda, att litteraturen aldrig är oskyldig. En uppdatering av hans exempel – från Emily Brontë, Franz Kafka, Marcel Proust, Markis de Sade med flera – skulle gärna få innehålla Baltasars namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.