Sadly Glass, Bunny Rogers, Cycle Press

 

För något år sedan upptäckte jag i bokhandeln några snygga klassiker i pocket: Dracula, Frankenstein, 1984, Jane Eyre. När jag granskade dem noggrannare såg jag att de var utgivna av Modernista. Så jag kikade efter översättarnamn för att utröna om det var nyöversättningar eller bara nyutgåvor. Till min förvåning såg jag att böckerna var på engelska. Men borde jag bli förvånad, då cirka 20% av alla böcker som säljs i Sverige är på engelska?

På indie-förlaget Cycle Press utkommer den amerikanska konstnären och poeten Bunny Rogers bok Sadly Glass på engelska. Vad är det jag känner när jag läser den? Är det framtidens andedräkt i nacken (varför angriper framtiden bakifrån?)? Jag höll på att säga ”du sköna nya värld”, men korrigerar mig själv: ”oh, brave new world …”

Förlåt, jag raljerar, och det är orättvist mot den här boken. Jag kan ha principiella invändningar men ändå uppskatta ett undantag. För det här är en bok som förtjänar att utges, förtjänar att läsas. Det är i runda slängar knappt 300 korta dikter, som lägger sig dikt an den unga svenska poesin, den som ömsom kallas ironisk, cool, eller bara intern. Det är roligt, men inte på det lattjo lajban-roliga sättet: ”I dreamed I was a dreamgirl” är en ypperlig inledning av en dikt. Rogers sätter en deadpan-humor i arbete.

Det är korta slängiga dikter som ger intryck av att ha kastats ned på post it-lappar. Men dikterna berör också allvarliga saker, som hur en ska leva i en ogästvänlig värld, och utspelar sig ofta i en spännvidd mellan det engagerade och det likgiltiga. Att Rogers är konstnär kan få en att tänka på dikterna som konstinstallationer (det kan vara en orättvis tolkning i efterhandskonstruktionens anda). Ibland är det tänkvärt, ibland är det platt. Men så är det väl också hos poeter som Leonard Cohen (”Let us compare mythologies”) och Patti Smith, som har en viss dragning mot det nonchalanta, speciellt i sin tidiga poesi.

Rogers skriver om kärlek som en besatthet, och det är infall, utkast, hugskott. Det påminner om en konstnär som kastar en massa färg på en canvas för att se vad det ska resultera i. Inte alltid i poetiskt guld, men inte heller alltid skräp: ”Why sink into darkness / when u can beach urself on the sun-warmed sand” är till exempel en stark bild. Och sådana finns det gott om, i flera av dikterna som tar upp monster och helvetet, eller när de handlar om något så grundläggande som den svåra balansgången mellan att vilja vara ensam och behovet av samvaro. Eller bara frågan: när är vi lyckliga, och ska vi ens sträva efter att vara det?

Några av titlarna är starka: ”suicide ppl wanna live the most”, likväl som några av slutsatserna: ”gentleness is remarkable considering how intolerable we all are”. Mindre övertygad blir jag av de relativt många ordvitsarna. På något sätt är delarna större än helheten i den här boken. Kanske blir det ofrånkomligt så – den här boken har så många delar … Så blir den mot slutet också skriven med allt högre insats, alltmer en angelägenhet på liv och död:

My life flashes before my eyes

Though I cannot replicate it for you

A new star and A cold sun

The most elegant way to die and

The most elegant way to live

pretty comet, No name

Men det här är också en bok som fått mig att fundera på en mer fruktbar sak än problemet att fler och fler läser böcker på engelska. Varför gillar vi något inom det konstnärliga fältet? Beror det på att det antingen väcker liv i något bekant inom oss, eller att det tvärtom ställer oss vid något som är genuint främmande? Hos Rogers är raseriet ett mönster. En gång snöar det i Helsingfors. Här saknas annars referenspunkter, om man undantar några tänkbara anspelningar på AC/DC och The Decemberists. Men hur ska en veta sådant med all säkerhet?

Och hur ska en veta om det här är bra poesi? Dikterna får mig i slutändan att tänka på en dikt som är både otroligt bra och otroligt platt på samma gång, William Carlos Williams ”This Is Just To Say”: ”I have eaten / the plums / that were in / the icebox / and which / you were probably / saving / for breakfast / Forgive me / they were delicious / so sweet / and so cold”.