de minste bærer vann; Det er lytt mellom diktet og verden; tilhørighetstersklene, Casper André Lugg, H//O//F; Bonnier

 

På svenska kom häromåret i Ann Jäderlunds översättning Casper André Luggs diktsamling Mariabiotoperna. Han har varit dubbelt aktuell på norska i år, med dels en grön bok, Det er lytt mellom diktet og verden, ett urval redigerat av Katrine Heiberg, och dels en röd bok, den helt nya samlingen tilhørighetstersklene. Dessutom utkom för något år sedan en vit bok, de minste bærer vann.

Till den gröna boken har Heiberg skrivit ett fylligt efterord, som utför flera ambitiösa närläsningar av Luggs dikter. Men hon ritar också ut några linjer i författarskapet, och hittar både kontinuitet och utveckling. Hos Lugg är allt levande, och Heiberg betonar den aspekten – hans förhållande till ekopoesin, som han både visar samröre med och håller sig på visst avstånd ifrån. En av hennes slutsatser: ”Det er ikke vi som skal ta plass i naturen, det er den som skal ta plass i oss.” Det låter enkelt, men som bekant är det något som typ ”glöms bort” när vi ställs inför de naturens resurser som vi anser oss ha rätten att utnyttja.

Att ta del av urvalsvolymen gör det tydligt hur Lugg gått mot ett allt mer komprimerat uttryck genom de åtta första diktsamlingarna, utgivna mellan 2011 och 2022. Han hittar ständigt nya förhållningssätt till naturen. Och Heiberg visar hur Lugg ständigt söker upp gränsen i sin poetik: ”Adskillelsen er også det som gjør berøring mulig. Uten grensene, ingen forbindelse mellom tingene. Om ikke det var for avstanden, ville heller ingen nærhet vært mulig, og ingen kjærlighet.”

Det är en underdrift att påstå att Lugg varit sin poetik trogen genom hela sitt författarskap. Redan i tredje boken överger han i stort sett versalen, likväl som punkten, och de senaste fyra böckerna har titlarna helt skrivna i gemener. Det kan tyckas vara en petitess, men det är i samklang med Luggs blick på världen, hur den saknar hierarkier och värdering. I förhållande till naturen blir själva språket och alfabetet en del av det som förtrycker.

”Överdrivet”, invänder du? Det handlar mer om att vårda gränserna, som det står skrivet redan i debuten, Lite rekviem: ”Avstanden / mellom å si gress / og å trå / barbeint over”. Titeldikten ger uttryck för en sorg som inte erkänner några avstånd mellan närvaro och frånvaro:

Ditt fravær

setter grensen

for mitt språk.

Et jeg opphører ikke

ved grensen. Jeg

oppstår.

Din død

er fortsatt

et du.

Diktens första rad anspelar möjligen på Wittgensteins ord om att ens språk är ens världs gränser. I detta finns den hemvist Lugg söker efter. Tanken om gränser återkommer i följande bok, Dagene er som gress: ”Det finnes ingen omkrets / i deg / bare en kjerne / som trekker alt til seg”. Så skriver Lugg om det som uppstår i mellanrummet mellan upplevelsen och språket och de förmågor vi har för att uppfatta världen. Det sker med en unik närvaro, som i brist på annat väl ska kallas ”poetisk”, om man med det syftar på en förmåga att se till också det obetydliga och subtila.

Det abstrakta kommer till oss i sina minsta beståndsdelar, och det här är en tanke som nyligen har uppstått hos mig, att den samtida skandinaviska poesin håller på att omformulera det sublima, och därmed skapa nya estetiska ideal, fjärran från forna storslagna visioner. Där är Lugg helt klart ett av de viktigaste namnen. Han skriver underförstått om hur våra sinnen stärks i dessa möten med naturen i dess obetydlighet. Här krävs inga stormar, raviner eller forsande vattendrag för att det sublima ska manifestera sig.

Det sublima består då av erkännandet av vår gemensamma hemvist i naturen, som Lugg högst medvetet aldrig tecknar i dess storslagenhet. Med minimala medel visar han ändå vad som gör den till en storhet i våra liv. En svensk läsare kan påminnas om Harry Martinsons insats i sina många naturdikter: en nyfikenhet inför marknivån. Därför handlar Luggs dikter i egentlige mening inte om ”naturen”, utan om skogen, träden, gräset, älven, vinden, snön …

Där tillåts den också förbli gåtfull och ouppklarad. Den tillåts också vara en sluten resurs, som endast kommer till oss genom likheter (som Heiberg uppmärksamt påpekar är liknelsen Luggs främsta stilmedel). Så kan titeln till samlingsvolymen uppfattas utifrån en dikt ur samlingen Tilgi det virkeliges blomstring: ”stille mellom bønnen lecver / skogen linn og ask og lønn / det er lytt mellom diktet og verden”. Hur ska den raden förstås, att det är ”lytt” mellan dikten och världen? Med hjälp av google translate får jag alternativen ”gap”, ”tystnad”, ”lyssnande”. Detta enskilda ord blir en nyckel som öppnar upp det hemlighetsfulla i Luggs dikter – men det är en nyckel som inte passar låset, och som bild för poesin kan jag tänka mig sämre.

Det kanske också förklaras varför dikter är så svåra att översätta, även om Jäderlunds försök är hedervärt. Jämför ”den sårede / hjelperens stemme / i skogen står / mitt minste kår” med svenskans ”den sårade / hjälparens röst / i skogen står / mitt minsta villkor”, där jag inte är säker på att ”kår” verkligen betyder ”villkor”, utan snarare ”önskan”. Å andra sidan behåller Jäderlund diktens betydelsebärande rim. Fast en svensk läsare klarar sig oftast utan att behöva konsultera översättningen: ”hvem holder ut blant skogens minste / selv å være den usettte grensen”.

I boken sted for løpende hjerte från 2021 laborerar Lugg med både helt versalt skrivna dikter och en svit skrivna i den kursiverade stil Jäderlund gjort till sitt signum. Så kan Luggs dikt läsas som en indirekt kommentar till hennes dikter: ”føttene her / delte syners ruhet her / slik er skåret / nesten stort som ordet nå”. Utvecklingen i Luggs dikter är märkbar i den vita boken, de minste bærer vann, som tillkom på begäran från Møllebyens litteraturfestival, som bad ett antal poeter att skrivna med det radikala hoppet som utgångspunkt. I den gröna urvalsvolymen är drygt hälften av den vita boken med. Lugg visar med dikterna hur allt också är något annat. Här finns också nio brev, som ställer uppfordrande frågor: ”Er vi frarøvet hverandre, eller er naturen frarøvet oss?”

Och i den i år utkomna tilhørighetstersklene finns 37 numrerade kortdikter, som återigen uppehåller sig mer vid skogen än vid naturen. Det första vittnet är en trop som återkommer i flera av Luggs böcker. Han skriver en närgången besvärjande dikt, och i hans projekt finns en vilja att bedriva ekopoesi utan att agitera: ”hvem vil være den første / till å slå rot i luften”. Att inventera världen kan innebära en önskan att behålla den, att sörja det som håller på att gå förlorat – eller att bara visa alternativ till den nuvarande livsföringen.

Kungens natt; Över mitt ögas dag, David Zimmerman, Pamflett; Irrlicht

 

Tidigare i år gav David Zimmerman ut Ark, en av årets finaste svenska diktsamlingar. Varför nöja sig med det? Han har nämligen gett ut ytterligare två märkliga böcker i år, och jag läser med höga förväntningar. De har möjligen flugit något under radarn hos många, utkomna på mindre förlag i det mindre formatet. Det är dels ett häfte i förlaget Pamfletts serie Poesipamfletten, Kungens natt, dels ett häfte i förlaget Irrlichts pågående serie med installationer av ljud och text, Över mitt ögas dag.

Till Över mitt ögas dag finns en QR-kod som ger tillgång till en inspelning där Zimmerman med hypnotisk röst läser dikterna, delvis ackompanjerad av Lisa Stenbergs ljudverk. Jag anbefaller denna lyssning, som förstärker det milt excentriska i dikterna. Delvis har Zimmerman utgått från Vilhelm Ekelunds översättningar av antika grekiska gravskrifter. Så täcks lager på lager, där Zimmerman skriver i dialog med Ekelund i dialog med grekiska epigram. En aning svindlande blir det allt: ”Allt blir inte marmor / även litet bi kan frysa / eller andra ansikten / som jag aldrig vetat”.

Dikterna i sig är fragmentariska, och sprider sig över boksidan. Samtidigt hålls de samman av en uppenbar vilja att dokumentera inte bara ett förflutet, utan också en samtid. Zimmerman blir sällan uttalat politisk, men det finns ett drag mot indignation över sakernas nuvarande tillstånd, eller ett agg mot det som hotar vår värld: girigheten, egoismen, intoleransen, oviljan att uppfatta det som är vackert. Så blir dikten i sig ett starkt ljussatt rekviem:

med lungornas omfång skrapar

natten, dold av

rapporter om nya lagar

och större skada är

glömskan hur ungar plötsligt

redan är vana

och tvättar sig själva och står i sitt nu

I pamfletten Kungens natt förekommer en dialog mellan ”jag” och ”kung”, där det antika Grekland återigen bildar fond. Konturerna av kungen Oidipus kan anas, men det är i så fall ett porträtt som betonar det tidlösa hos makten, och de politiska beslut som drivs igenom utan vare sig eftertanke eller omtanke (det låter bekant för den som följt de senaste årens inrikespolitik). Där finns den dubbla betydelsen i ordet ”tron”:

kung    Men i slutet på den där sagan.

              Vad betyder ordet tron

jag        Kungens stol eller

              som i detta fall som

              i att ha en tro. På Gud

              Något som bestämmer

              som ser dig hela

              tiden förstår du

Tidlöst är också härskarens storhetsvansinne, och oförmågan att anpassa sig till omvärlden och hellre kräva att den ska stämma överens med ens egen övertygelse. I Ekelöfs satir över den svenska funktionalismen, dikten ”Till de folkhemske”, skriver han: ”Av hänsyn till de estetiska kraven / (som också är ändamålsenlighetens) / har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga”. Hos Zimmerman kan det heta: ”Husen här, så raka hårda / att alla får som torra tankar […] Riket ska bli rakt och starkt / av Höga Tankars murbruk”. Zimmerman snabbspolar sig genom historien, där det finns en och annan pik mot de härskare som för tillfället styr riket.

De här två böckerna kan i någon mening sägas fungera som hur det var förr när artister använde b-sidorna till singlar för att experimentera (en bra början: ta del av Siouxsie and the Banshees samling ”Downside Up” för att följa denna utveckling). Ibland blir Zimmermans projekt onödigt snårigt eller internt, och får mig att tänka på vissa konstinstallationer som sällan sagt mig mer än ingenting. Ändå finns det i de enskilda dikterna saker som fäster, och även om de båda böckerna kommunicerar mer med varandra än med läsaren vill jag inte vara utan en avlyssning av vad de har att säga varandra.

Dead and Alive. Essays, Zadie Smith, Hamish Hamilton

 

En del författare är så kända att de inte ens behöver visa sitt ansikte för att vi ska känna igen dem. Zadie Smith är en sådan: på omslaget till hennes nya essäsamling, Dead and Alive , vänder hon ryggen åt fotografen, så vi ser endast nacken, turbanen och den sannolikt dyra vita blusen. Fotografen vänder hon gärna ryggen – men aldrig läsaren, skulle man kunna säga. I det korta förordet ger hon en vacker bild åt sitt skrivande: ”The house of an essay may sometimes be strangely shaped or have a complicated floor plan – but the door is always open.”

Det här är med andra ord en inbjudande bok, och jag stannar gärna länge i det hus hon har byggt åt sina essäer, där den äldsta är från 2016, men de flesta från de senaste två-tre åren. De samlas i fem delar: en om konst, film och musik, två om politiskt tänkande och omtänkande, en om sorgen efter döda kolleger, samt en om bekännelser – en kanske mer privat sida av Zadie Smith. Fast i ärlighetens namn drar hon sig generellt inte för att skriva privat, och det ska vi vara tacksamma för då hon lyckas forma det till allmängiltiga erfarenheter.

Hon skriver inkännande om misogynin i Lucien Freuds konst, och ställer den mot den mindre kända Celia Pauls målningar (ett par av dem är reproducerade i boken). Vad Smith framför allt gör är att hon vrider sin blick – och därmed vår blick – både i sidled och uppåt. Hon skriver om den villkorade kolonialismen, hur starkt den präglar en vardag långt in i de moderna tider som inte längre tillåter slaveri. Alla lättnader följs av eftergifter. Hon citerar Walter Benjamins ord att varje dokumentering av civilisationen dokumenterar samtidigt barbariet.

I Smiths syn på konst dominerar optimismen: all stor konst högtidlighåller i någon form livet. Hellre än att stämpla konst som misogyn eller rasistiskt borde vi endast fråga: ”Är den intressant?” Låter det möjligen en aning libertinskt? Men konst ska inte ansöka om legitimitet från Socialstyrelsen. En av lärdomarna hon har dragit efter att ha umgåtts med konst i flera decennier lyder att stora konstverk ofta får en att tänka: ”Jamen, så där ser inte jag på saken, men det är ändå ett betydande verk!” Hon skriver starkt om filmen Tár (en film som utmanar ens syn på moral, och kanske det enda mästerverk filmkonsten har åstadkommit de senaste 20 åren): ”I have this sense that every generation has about two or three great ideas and a dozen or so terrible ones.”

Jamen, exakt så ska ju essäns slipsten dras! Hellre kategoriska utsagor som inte behöver vara objektivt sanna, men som alltid väcker intressanta motfrågor. Så sett är essäerna i den här samlingen både temperatur- och intelligenshöjande. Bokens titel hämtar hon från en essä om fiktionens värde i ett samhälle som alltmer förlitar sig på manipulation i olika former. Fiktionen har gett Smith ett otal olika identiteter: ”for years now, in the pages of novels, ’I’ have been both adult and child, male and female, black, brown and white, gay and straight, funny and tragic, liberal and conservative, religious and godless, not to mention alive and dead.”

Genom essäsamlingen skriver Smith om etnicitet, ålder, kön, hudfärg och nationalitet. Hon skriver om åldersrelaterade fenomen, typiska boomer-erfarenheter som problem med appar (jag kan relatera). Hon skriver att hon i princip inte hade svettats på grund av någon fysisk aktivitet förrän hon var en bra bit över tjugo, och om ett eventuellt självmordsförsök i ungefär samma veva. Att skriva essäerna har för henne också handlat om att besegra algoritmerna, och det är en fin tanke – att dessa ibland långa och sällan utmynnande i några definitiva slutsatser faktiskt går emot en tidsanda som vill ha snabba och avgörande svar på alla frågor. I en av essäerna vidrör hon den farliga nationalismen som drog sina olustigt smeksamma fingrar över henne i samband med att det för en gångs skull gick bra för det engelska herrlandslaget i fotboll i något mästerskap.

När hon skriver om smartphones (gissa om hon äger en? svar: nej) oroar hon sig över den tystnad som breder ut sig i de offentliga miljöerna som tidigare präglades av barns stoj och lek. Numera, i väntsalar och i kollektivtrafiken, är barnen passivt stumma vid sina skärmar. Det får mig att tänka på Rachel Carsons alarmerande skrift Tyst vår, som för drygt 60 år sedan varnade för att fåglarna slutade sjunga på våren helt enkelt för att deras mat – insekterna – hade dödats av de giftiga bekämpningsmedel som sprutades ut över odlingarna. Men har Smith verkligen rätt? Pröva att åka tåg någon gång genom Sverige – nog är barnen minst lika högljudda som de alltid har varit. (Är det inte snarare de vuxna som blivit tystare, upptagna med sina Candy crushes och Wordfeuds?)

En av texterna är ett hyllningstal till Flannery O’Connor, efter att Smith fått ett pris från en tidskrift som O’Connor ofta skrev i (The Kenyon Review). Det hölls några dagar efter det senaste presidentvalet i USA, och handlar om fascisters dragning mot sentimentalitet. På något sätt är O’Connors noveller förstås ett bra vaccin mot sentimentalitet, men Smith visar också hur de avhandlar den hårfina skillnaden mellan goda intentioner och äkta godhet. Ett citat från O’Connor får avsluta talet: ”You have to cherish the world at the same time that you struggle to endure it.”

Dödsrunorna som handlar om fem författarkolleger hör till bokens starkaste texter, kanske just genom att hon undviker att skriva hagiografier. I stället får vi veta något nytt om Joan Didion (dålig musiksmak), om Toni Morrison (som Smith läste i tioårsåldern, helt on brand), Philip Roth (att han alltid ”skrev sin subjektiva sanning med hjälp av språk och litteratur, dessa tvillingmotorer vid litterarurens skamsna hjärta”), Martin Amis (vars roman London Fields Smith stal så mycket ifrån till sin debut att hon inte hade klarat sig i rätten), samt Hilary Mantel (vars romaner om Thomas Cromwell Smith i det längsta undvek eftersom hon själv ville skriva en historisk roman (The Fraud)). Det mest intressanta är kanske en stark läsning av den auktoritet som Didion tillät sig i sitt skrivande, det Vladimir Nabokov kallade starka åsikter, och som förstås också fanns i överflöd hos Nabokov-lärjungen Amis. Något av detta har spillt över på Smith, och det är till essäernas fördel.

Zadie Smith fick ett ojämförligt genombrott som tjugofemåring med sin debutroman Vita tänder 2000. Den har följts av sju ytterligare romaner, men om jag tycker att hon blivit en smula tråkigare som skönlitterär författare uppskattar jag essäerna ju mer jag läser dem. Det i stort sett enda som stör mig – förutom ett visst skrytsamt drag om sina kända författarvänner – är de överflödigt förnumstiga fotnoterna: antingen vet man väl, eller så googlar man bara? I sitt försvar för fiktionen skriver hon: ”I believe in a sentence of balance, care, rigour and integrity.” Det är en underdrift att hävda att hon i den här boken ofta – nästan alltid – lever upp till detta stränga krav.

Bübins unge, Mare Kandre, Nirstedt/Litteratur

 

De vackraste orden på engelska språket tillhör inte Shakespeare. De tillhör inte ens Shelley. Nej, det är dramatikern Christopher Marlowe – som Anthony Burgess oförtröttligt hävdade hade större talang än sin samtida mer beryktade bard – och orden som Faustus yttrar i det eponyma dramat när han skådar Helena från Troja, känd som världshistoriens vackraste kvinna:

Was this the face that launch’d a thousand ships,

And burnt the topless towers of Illium?

Sweet Helen, make me immortal with a kiss.

Her lips suck forth my soul: see where it flies!

Come, Helen, come, give me my soul again.

Here I will dwell, for heaven is in these lips,

And all is dross, that is not Helena.

Ändå kan jag inte låta bli att undra om Marlowes Faust för ett ögonblick tvekar inför åsynen: ”Was this the face …”? Det vill säga: var hon så vacker egentligen? Och kan inte den här idén tillämpas på somliga konstverk som blir hajpade: att när vi väl tar del av dem infinner sig ett slags tvivel – visst, det är bra, men överorden slösades i onödan?

Jag kan tillstå att jag ibland har lockats att säga mer än nöden kräver för att förmedla hur bra somliga författare är – Clarice Lispector, Samanta Schweblin, Lina Wolff, Sara Stridsberg, samt – förstås – Mare Kandre. När Nirstedt/Litteratur nu ger ut en nyutgåva av Kandres bästa roman Bübins unge har lyckligtvis Stridsberg städslats för att skriva förordet. Få svenska samtida författare kan väl sägas förvalta Kandres bättre än Stridsberg. Därför förvånar det en aning att hon tillstår att hon fram till nu inte ens har läst just denna roman av Kandre.

Men därmed blir denna mindre hovsamma text möjligen en bättre ingång än att någon – jag, till exempel – hade tillåtits fangirla över hur bra Bübins unge är. Då kunde det bli som för Faust: Var detta romanen som skickade tusen svenska författare för att försöka skriva något liknande …? Den läsare som inte läst den här romanen tidigare behöver inte läsa ett förord som förklarar dess storhet. Få författare tål att bli helgonförklarade, och det har väl närmast blivit en kliché att kalla Bübins unge för romanen som går att läsa om hur många gånger som helst (det säkraste kriteriet för en klassiker).

Till denna egenskap hör att den är mer beroende av att skapa stämning än att berätta en historia i vanlig mening. Vad det trots allt handlar om: ett berättarjag bor ute i skogen med modersgestalten Bübin och Onkel. Efter en tid anländer till familjen – utan förvarning – Ungen, som inkräktar och blir föremål för berättarens svartsjuka och olustiga begär. Men ankomsten av Ungen är i linje med romanens tematik kring förändring, utveckling, växande.

Den omgivande naturen är påträngande, klibbig, ogästvänlig, fientlig. Träden hukar sig, stenarna väcks till liv, getingarna ”morrar ursinnigt”. Hela tillvaron täcks av något osunt: ”Det svarta trädet börjar genast tänja sig: upprört, skräckslaget. Jag får en död, sträv smak i munnen, och husen står och slår, det luktar”. Varför ska vi läsa sådant? När Svenska Dagbladets kritiker Erika Vallin nyligen pratade i P3 Klassikern om Virginia Woolfs Mrs Dalloway menade hon att hon inte blivit en bättre människa av att läsa den, men bättre på att vara människa. Jag tror inte att det är många romaner som kan åstadkomma något så storartat, men Woolfs bästa romaner hör förstås dit, liksom Kandres bästa roman.

När och var utspelar sig den här romanen? Det går inte att säga: i något förflutet, ungefär som det är hos Selma Lagerlöf. Det går inte att säga vad den handlar om, vad den betyder: att utsätta sig för den innebär att ”bosätta sig i ett språk”, som Patti Smith så vackert formulerade sin relation till läsning i den nyutkomna Änglars bröd. Kandre skriver:

Man måste värja sig –

Man kan inte värja sig.

Skulle det gå att skriva en roman så här nu? Min erfarenhet efter nio år i Borås Tidnings debutantprisjury får mig att tvivla. Men det kanske stämmer att de riktigt stora författarskapen är återvändsgränder, i strid med Stridsbergs mening i förordet där hon listar nio svenska samtidsförfattare – inklusive sig själv – som skriver i Kandres anda. Det finns ju ett Mare Kandre-pris, och det har gått till flera av mina personliga favoriter. Men ändå: de stora författarna är extremister, vars böcker bildar ett minfält. Beträd dem gärna, men på egen risk. Det här gäller William Faulkner, Virginia Woolf, Clarice Lispector, Marguerite Duras, Birgitta Trotzig. Att läsa dem och bli inspirerad att skriva något liknande låter sig inte göras – inspirationen handlar mer om att liksom Kandre våga göra det ojämförliga, att våga utföra något som på allvar visar att allt är möjligt, att inget får stå i vägen för den konstnärliga visionen, och alla stora konstnärer är visionärer.

Det är förstås orättvist att jämföra en ojämförlig författare. Men om det någonsin funnits anledning att följa hur den amerikanska sydstatsgotiken kunde arta sig i svensk mylla är det här romanen som ger ett svar på det. Mer i Carson McCullers anda än i Flannery O’Connors. Men jag tänker också på en annan svensk författare, vars debutroman råkade komma ut samma år – den ett år äldre Magnus Dahlström. Hans Fyr – också ett mästerverk som borde komma i nyutgåva! – är ett slags tvillingverk till Kandres roman, även om som sagt sådana jämförelser är orättvisa. Vad de har gemensamt – förutom den förundran de väcker – är att båda vägrar göra några eftergifter åt tryggheten: de vägrar avge några förlösande svar.

Självfallet ska en roman som denna finnas tillgänglig för alla som behöver möta ett av svensk litteraturs relativt få moderna mästerverk. Bübins unge utkom senast för tretton år sedan. För några år sedan gav Thoren & Lindskog ut debuten I ett annat land (då fick jag skriva efterordet!), och i Nirstedt/Litteraturs Poesibibliotek har också Bebådelsen återutgivits. Om jag för ett ögonblick tillåts bli girig önskar jag att de vildsint skrivna böckerna från tidigt 90-tal – Deliria, Djävulen och Gud, Quinnan och Dr Dreuf – också kom ut på nytt, allra helst i billiga pocketböcker så att de unga som fortfarande bryr sig om läsning får läsa något som ställer hela tillvaron på spel.

Lapvona, Ottessa Moshfegh, översättning Jessica Hallén, Modernista

 

I Ottessa Moshfeghs skrivande finns ett lågmält ursinne, och vi som sedan en tid läst henne – det är tio år sedan hon debuterade – kan följa detta spår av indignation över samtidssatiren Mitt år av vila och avkoppling, likväl som i de mörka deckarflirtarna Eileen och Death in Her Hands, samt det som kanske är hennes bästa bok, novellsamlingen Hemlängtan till en annan värld. Det här är en författare som ständigt utforskar ny mark.

När hon för tre år sedan gav ut Lapvona var mottagandet splittrat, men mestadels negativt. Här tar hon ut de illvlliga svängarna än mer, i en pastisch på medeltidsromanen med groteskt förvrängda stereotyper över både karaktärerna och tematiken. Den utspelar sig på en fiktiv ort, där härskaren Villiam styr med järnhand. Sonen Jakob förväntas ta över, men råkar bli vådaskjuten av sin fattige vän Marek. I sin sorg låter Villiam Marek ta Jakobs plats som sin nye son.

I Lapvona är ondskan vardagsmat, där Villiam initierar Marek i förnedringslekar med tjänsteflickan Lispeth, som uthärdar allt med stoiskt ursinne. En torka prövar bybornas vegetarianism, och gör dem till kannibaler. Under tiden kontrollerar Villiam vattenflödet och låter sitt hov leva i överflöd. Så fungerar kapitalismen, enligt denna attack på trickle down-ekonomin. Den trettonårige vanställde Marek är romanens huvudperson, och vi följer förloppet genom hans förvridna och partiska blick. Den fiktiva världen präglas av det groteska och det absurda, och karaktärerna är lika fanatiska som hos Flannery O’Connor.

Jag läste nyligen om Sylvia Plaths The Bell Jar, och påmindes om hur rolig den är. Men det är också en roman som för sin tid – den publicerades 1963 – var oerhört framåtsyftande vad gäller de kroppsliga inslagen med närgångna studier av blod och spyor. Åtskilligt har sagts om Moshfeghs fascination för kroppsvätskor av olika slag, och i Lapvona släpper hon alla eventuella hämningar och tabun vad gäller kroppen. Men är det roligt? Nja, snarare är det skrivet ur en politisk förtvivlan – ett intryck som förstärks om man läser romanen som en allegori.

Är det för enkelt att se drag av Donald Trump eller Vladimir Putin i Villiam (vi befinner oss nära den ryska gränsen)? Medan jag läser Moshfeghs roman tar jag del av nyhetsrapporteringen att Trump oroar sig över att inte hamna i himlen när han dör – en imbecill tanke som lägger sig helt nära Villiams världsbild. Och Marek i sin tur kämpar med religiösa frågor, och hur svårt det är att efterfölja tanken om försoning i en ond tid. Det politiska och religiösa förtrycket går hand i hand med dumheten, och den hycklande prästen Barnabas är en av huvudfigurerna. Likaså hästskötaren Luka, vars affär med Villiams fru Dibra eventuellt har influerats av prinsessans Dianas affär med livvakten Barry Albert Mannakee, som lägligt nog dog i en motorcykelolycka (även Luka går döden till mötes).

Att läsa den här romanen kan likna hur det skulle ha blivit om Pasolini hade överlevt sin våldsamma död och fått för sig att filmatisera Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Men Moshfeghs värld klarar sig utan ondskefulla väsen – hos henne är det onda en fast plats i människans inre. Alla karaktärer är solipsister. Dragningen mot överdriften delar hon med andra satiriska författare, som Jonathan Swift och François Rabelais. För i första hand är det här en satir över vår dåliga samtid. Så här beskrivs tyrannens glupskhet: ”Villiam ansåg att hans aptit helt enkelt var ett fysiskt symptom på hans storhet. Han behövde mer eftersom han krävde mer eftersom han förtjänade mer eftersom han var mer.”

Tydligare kan det inte skildras hur makten korrumperar. Onekligen har Moshfegh haft roligt när hon skriver, även om jag inte är säker på att denna humor kommer att delas av alla. Ändå kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när hon ger oss pregnanta personporträtt som detta av prästen:

Fader Barnabas huvud var mjukt högst upp på hjässan, som om fettet i hans ansikte hade förflyttat sig uppåt och ansamlats där. Pannan var låg och fårad och stack ut ovanför ögonbrynen så att de mörka, plågade ögonen alltid låg i skugga. Näsan var smal och vass och kinderna platta. Mungiporna pekade nedåt, som om han oavlåtligen kände lukten av något som misshagade honom. Kanske var det stanken från tjänarna, tänkte Marek.

Jag nämnde Plath, som är en ganska given referens när man diskuterar Moshfegh. Plath satte sig före att skriva en potboiler, alltså en bladvändare som skulle försörja familjen. Det vore dåligt taktik av Moshfegh att göra sin roman så här osmaklig och grym om hon vill attrahera en stor läsekrets. Det här är inte det slags konst man skapar för att bli populär; förmodligen är Lapvona hennes minst älskade bok, liksom Salò, eller Sodoms 120 sista dagar är Pasolinis minst älskade film.

Dagsedlar, Stig Dagerman, Nirstedt/Litteratur

 

Stig Dagerman hör till den svenska litteraturens väl bevarade hemligheter. Kanske är det för lätt att förbise denna nästan skrämmande begåvade författare, som var klar med sina romaner innan han fyllt 27. Vad som följde därefter var avbrutna projekt, Almqvist-fragmentet Tusen år hos Gud, samt förstås de flitigt förekommande Dagsedlarna, som nu utkommer i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek.

Det krävs möjligen att man stretchar lite på begreppet ”diktsamling”, då dessa dikter skrevs för att publiceras i tidningen Arbetaren, och vars första utgåva utkom samma år som han dog. Dessa tillfällesdikter publicerades mellan 1 augusti 1944 och 5 november 1954 (således utkom den sista dagen efter hans frivilliga död). I ett inkännande förord skriver Erik Lindman Mata om hur aktuella dikterna har förblivit, trots eller tack vare att de tar upp tidsbundna fenomen. En notapparat hade behövt förklara en del namn för yngre läsare, som Snoddas, Haijby och Kejne, men ärligt talat hade dessa noter mest varit i vägen. Googla, säger jag bara.

Beror det märkligt tidlösa på att politiken är statisk? Kanske. Lindman Mata menar att dessa ”dagsedlar är tack vare sin tidsbundenhet högst relevanta för oss även i dag.” Dagerman tar upp krigen, militarismen, vapenindustrin, rasismen, hyckleriet, kändiskulturen, tystnadskulturen, fascismen, censuren, kapitalismen. Med andra ord: samma begrepp som dominerar vår tids samhällsdebatt. En av dagsedlarna kan till exempel stå som prototyp för det som i vår tid kallas clickbait.

Dagermans treenighet består av empati, klokhet och språkkänsla. Det är lätt att föreställa sig dessa utsökt komponerade dikter tillkomna i en spontan skrivakt – att de kommenterar dagsaktuella händelser talar för det – men det är ärligt talat ointressant vilken vånda som låg bakom arbetet när resultaten är så ledigt framställda. Fröding hade utsökt känsla för språket, och Dagerman ägde något liknande. En av dikterna parafraserar Frödings ”En ghasel”, vars ord ”när själv jag krossas, krossas också gallret” speglas i raderna ”[m]en sliter man sönder sitt galler / så sliter man sönder sig själv.”

Han skriver i pacifismens anda, och ibland om brister i sjukvården. I en dagsedel från 1950 skriver han om två mekaniska sköldpaddor som fattat tycke för varandra, och dikten kan läsas som en kommentar till vår tids rädsla för vilka faror som ligger i en alltmer utvecklad AI: ”Poliser, låt utrymma parken / för elektriskt älskande par! […] / Maskinerna älskar varandra. / Det är mera än människor gör.”

En anledning till Dagermans relativa bortglömdhet är kanske hans starka rättspatos, att han blir så påträngande med sin stränga moraliska resning. Han blir en för jobbig påminnelse om våra dåliga livsval, och avslöjar att vi hade kunnat leva annorlunda och bättre, eller åtminstone mer rättvist. Hans lösningar är ofta radikala i sin absurditet, något som ges stark belysning i den allra sista dagsedelns uppmaning till de som klagar på att de fattiga tillåts ha en hund: skjut först hundarna, och sedan alla fattiga, så löses problemet.

Härdarna, Karin Boye, Nirstedt/Litteratur

 

I sensomras lanserades den svenska kulturkanon (snark), med tio dikter som skulle representera den svenska poesins förnämsta alster. Ursäkta, men hur många miljoner i ersättning krävs för att ett jobb ska utföras på ett adekvat sätt? Med andra ord: var fanns Karin Boyes dikter?

Lyckligtvis försiggår ett kanonarbete av mer stillsamt slag. Det betyder att du inte behöver anstränga dig för att hitta Boyes dikter – de tillhör poesiläsarna, och även om den skaran glesnar finns det ändå en inte oansenlig del av befolkningen som gladeligen skuttar iväg till bokhandeln för att köpa den senaste utgåvan av Samlade dikter.

Ända sedan Nirstedt/Litteratur lanserade sitt Poesibibliotek 2019 har den mest angelägna frågan gällt vilken av Boyes fem diktsamlingar hon skulle representeras med. Stalltipset löd: kanske För trädets skull, som innehåller flera av hennes starkaste enskilda dikter? Nu vet vi svaret: Härdarna, från 1927 blev valet (de brukar föredra de tidiga böckerna i poeternas värv). Du kanske säger, ”hugget som stucket” (synd på trädet då?), och jag tänker inte förneka att det även i denna tidigare samling finns dikter att typ dö för.

Som ”I rörelse”, ”Från en stygg flicka” och ”Jag vill möta …” I förordet skriver Aya Kanbar, en av nutidens Boye-girls, om hur vatten och eld fungerar i samlingen. Det är fint infångat när hon beskriver boken som ”en samling som brinner av både styrka och sårbarhet, av både kamp och försoning – en bok där elden inte bara förtär, utan också lyser upp och pekar mot nya horisonter.”

Det som slår en nu är hur utsökt komponerad den här diktsamlingen är, där Boye hela tiden skapar en fruktbar dynamik mellan det uttrycksfullt stolta och det blygt inåtvända. Jag tror inte på uppdelningen mellan introverta och extroverta människor – vi måste tillåta oss att vara mer komplexa än sådana förenklingar, hur omgivna av Thomas Erikssöner vi än blir. När jag var ung underskattade jag Boyes poesi, som jag ansåg vara en mildare variant av Södergrans dristighet. Jag vet inte om jag vet bättre nu, men medan jag då tveklöst och handlöst föll för Södergran, vill jag nu nästan hellre återvända till Boyes dikter.

Den första avdelningens femton varianter av tematiken kring härdarna hör till det starkaste jag har läst: ”Min dag är grå av mig och mitt, / som grumlar min gestalt. / Men spegelklar är nattens värld, / där du är allt, allt.” Denna oförlösta längtan bär dikterna. Samma år som den utkom, 1927, ingår Boye i Clarté, och två år senare gifter hon sig med Leif Björk (ett kortvarigt äktenskap, skulle det visa sig). En av striderna som boken illustrerar hör till den sexuella identiteten.

Den tidigare nämnda ”Från en stygg flicka” – den ingick i den antologi för grundskolans år 5 som utkom i fjol – bildar tillsammans med en av de femton dikterna som utgör inledningen, den som inleds ”Jag vill gärna stå på gatan här och frysa”. Den som vill kan se kärlekens dubbla väsen av godhet och illvillighet exponeras. Väl själv: Carson McCullers ”Love is a solitary thing” eller Björks ”Love is a two way dream”.

Boye diskuterar hur den som inte lever i nöd ändå kan lida stort: ”Ja, det är sant, att allt är tvång. / Men blir det mindre värt? / En mening finns i all vår sång: / att göra ödet kärt.” Diktjaget härjas av dåligt samvete och skuldkänslor. Tidsenligt nog innehåller boken också några översättningar, av Nietzsche, Kipling och Whitman. Som Johan Svedjedal visade i sin sociologiskt inriktade biografi över Boye, Den nya dagen gryr, blev Härdarna närmast unisont hyllad när den utkom för 98 år sedan. Det omdömet behöver inte revideras.