Go Tell It on the Mountain, James Baldwin, Vintage

 

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins första roman, och den utkom 1953. I år är det 100 år sedan han föddes, och det har uppmärksammats med utställningar och nyutgåvor av hans böcker främst i USA och Frankrike. I Sverige kom den gamla översättningen av romanen Giovannis rum ut på Modernista nyligen, och Vincent Flink Amble-Naess skrev en fin understreckare om Baldwinsförfattarskap i SvD på julafton.

Själv läste jag tidigare i höstas Colm Tóibíns utmärkta essä om Baldwin, och har nu också tagit mig an debuten, i en nyutgåva på förlaget Vintage, med förord av aktivisten Roxane Gay. Hon skriver om karaktärernas jakt på frälsning, men inskärper också: ”not everyone who is saved is sanctified”. Romanen tecknar porträttet av John Grimes, som en marssöndag 1935 fyller fjorton. Romanen utspelar sig under hans födelsedag, men gör tillbakablickar på det liv som har förts av främst hans mamma, hans biologiska pappa samt styvfadern, en veritabel hustyrann.

Romanen är ett prisma över tre fadersfigurer: den biologiska pappan Richard – som dör innan John föds – styvfar Gabriel, samt Gud fader. För genomgående är det synen på religion och främst synden som dikterar villkoren. Gabriel är predikant, men har ett förflutet av dåligt leverne, som ständigt överskuggar hans gärningar. John delar med författaren en uppfostran i kyrkans närhet. Alla har alltid sagt att John ska fortsätta i styvfaderns spår och bli predikant, och när han själv börjar tänka på det är det redan för sent, lyder Baldwins slutsats.

Denna skugga som förföljer honom går att jämföra med Flannery O’Connors romanfigur Hazel Motes. Denna debutroman – Wise Blood – utkom året innan, och är också porträttet av en vilsen yngling som förgäves söker efter en originell religiös identitet, i en omgivning där synden tillåts härska oinskränkt. Båda romanerna är såriga och i vissa stycken groteska, men O’Connors humor är av annat snitt än Baldwins. Medan hon låter saker gå överstyr i satirens syfte är han mer inriktad på att förnya protestlitteraturen.

Baldwins ambition låg i att förmedla den komplexitet som människan är uppbyggd av. Därför är hans romanfigurer inga rekorderliga och godhjärtade änglar – i hans intresse ligger uppdraget att gestalta individer, mångsidiga och motstridiga. Tron på sin egen insats blir för John mer av en sköld än ett vapen. Men en sköld kan, vilket Baldwin förstås var medveten om, också användas som ett vapen, och är kanske just därför ett mer användbart verktyg. Ibland kan försvar vara det bästa anfallet. Animositeten och osämjan är påtagligt närvarande, och konflikter, våldtäkter och knivhugg som vardagsmat. Men parallellt med våldet finns bildningstörsten, som John ärvt från sin pappa Richard.

Den svenska receptionen av Baldwin är brokig, och vi får gå tillbaka till 1955 för att hitta en översättning av den här debutromanen. Synd, då den visar en mångsidig författare. Giovannis rum, som jag läste häromåret, är en mer behärskad roman. Stilistiskt är Go Tell It on the Mountain en vildvuxen och bångstyrig roman, präglad av ett predikospråk som böljar och flödar, ibland flödar över. Det är en roman som vill mycket, men som också åstadkommer mycket. Strukturellt följer de olika delarna karaktärerna, där Johns historia inramar mammans, den biologiska pappans, samt styvfaderns historia.

Baldwins språk, som sagt präglat av predikanternas retorik, späckat med allitterationer, personifieringar och metaforer, kan exemplifieras i ett parti som handlar om Gabriels förhållande till synden:

He wanted to be master, to speak with that authority which could only come from God. It was later to become his proud testimony that he hated his sins – even as he ran toward sin, even as he sinned. He hated the evil that lived in his body, and he feared it, as he feared and hated the lions of lust and longing that prowled the defenseless city of his mind.

Det här onekligen inte till vanligheterna att en debutroman lyckas vara så här konstfärdig och fullbordad, för att inte säga fulländad. Men tiden kring förra seklets mitt var det många jämnåriga som debuterade med ganska fantastiska romaner. Den lika gamla Truman Capotes Other Voices, Other Rooms (1948). Den ett år yngre Flannery O’Connors Wise Blood (1952). Den ett år äldre Norman Mailers De nakna och de döda (1948). Baldwins debutroman står sig mycket bra i den stenhårda konkurrensen.