Aska i munnen, Brenda Navarro, översättning Hanna Axén, Tranan

 

I februari skrev jag en krönika i Jönköpings-Posten om den våg av latinamerikansk litteratur som vi kunnat följa de senaste åren. Hade mexikanska Brenda Navarro vid det laget fått sin roman Aska i munnen översatt hade den haft en självklar plats där, bland namn som Schweblin, Melchor, Luisielli, Zerán, med flera.

 

För nu finns den i Hanna Axéns svenska översättning, och tack vare ett av de många mindre förlagen (Tranan den här gången) görs ett gediget arbete i att bredda det svenska litterära fältet. Navarros roman inleds med att en kvinna tänker på sin brors självmord, och avslutas med en formulering som plockar upp tråden från denna inledning. Hur låter det när en kropp faller till marken? Så här:

 

som när en glasruta går sönder och bitarna tränger in i en sandsäck, plötsligt, oväntat, utan förvarning. Dovt, övertygande, revben och lungor mot asfalt. Så här: duns. Nej, så här: duuuns. Nej, så här: bang. Nej, så här: bam, booom. Nej, så här: paaang, smock, krasch, tjong, tjoff, gruuum, grrr, grooo ...

 

Traumat bearbetas sedan under romanens gång av systern, och vad som framträder är långt ifrån något idylliskt eller problemfritt förhållande mellan de två, utan ett som är präglat av misstankar, slitningar, svek och bråk. Brodern, Diego García, älskade Vampire Weekend, och deras låtar, främst från skivan ”Father of the Bride”, förekommer som dolda eller angivna citat. I låten ”Sympathy” förekommer en karaktär med detta namn, men det kan förstås vara Navarros sätt att med namngivningen ge brodern en hemvist i det han älskade mer än något annat.

 

Deras mamma flyttade från Mexiko till Madrid medan de fortfarande var små, för att tjäna pengar. När de blivit vuxna ansluter de själva till Spanien och systern börjar jobba som hemhjälp åt olika kvinnor, mestadels i Barcelona. Där blir hon livegen och å det grövsta utnyttjad av arbetsgivare som – för att ta ett exempel – försöker få henne att betala med egna medel den avlusning, en kostnad på 90 euro, som deras mamma är i skriande behov av. Och rasismen ställs i helt öppen dager mot deras mexikanska ursprung. Tillsammans med några andra i samma ställning organiserar de sig i en löst sammanhållen förening vid namnet ”Kusinerna”, men motståndet är förstås lönlöst mot kapitalismens starkare strukturer.

 

Navarro ger kvinnan ett språk som är i spillror, och detsamma gäller hennes känsloliv. Hon anstränger sig för att förstå det som inte går att helt förstå – någons självmord – men det är klart att bakgrunden i Mexiko har satt sina spår. Där fanns en våldsbenägen vardag och en otrygghet som förstås måste utgöra en delförklaring till sonens beslut att ta sitt liv. Genom familjehistorien löper olika former av övergrepp, och hur alla tvingas omge sig med ett skyddande skal av tuffhet för att uthärda misären.

 

Ett sätt för kvinnan att uthärda blir att träffa en hopplös skotte vid namn ”Tom-Tomás”, en snål mansplainare som endast duger till att knulla med, och knappt det. Men den fattige kan inte vara nödbedd. Navarro visar tydligt vad som sker med den som hamnar i utsatt läge – du förhårdnar, blir cynisk och egoistisk. Och den som inte kan bli älskad måste nöja sig med att bli föraktad i slutändan. För systern, som är värd ingenting i sina egna ögon, blir det illa bemötandet inget som bekommer henne.  

 

Mellan henne och brodern bildas ändå ett band, trots att han konstant stjäl pengar av henne. Rimligtvis torde mammans flykt från dem när de var barn ha satt sina spår också. Nog finns det också ett korn av sanning i det tillfälle när han ondgör sig över att ha blivit familjens slagpåse och syndabock, att hans dåliga självkänsla inte enbart är hans egen förskyllan.

 

Det här är en sorglig bok som samtidigt är styrd av sitt ilskna temperament, av bråken mellan syskonen men också av de orättvisor hon får utstå i sitt arbete att ta hand om rika familjers äldre oönskade familjemedlemmar när de blivit gamla och skröpliga. I Navarros skildring av dessa gamla finns både ömhet och klander. Hon lyckas också skriva om eländet utan att det blir ett frosseri eller den enahanda misery porn som annars alltid är en enkel utväg för en författare.

 

Och saknaden som systern trots allt känner efter brodern blir mer gestaltad än enkelt beskriven – håll till exempel utkik efter de ögonblick när titeln, Aska i munnen, får sin förklaring. I stället för bitter blir hon mer en förmedlare av den undertryckta vreden som behöver kanaliseras för att vi inte ska förtäras av det negativa som omger oss och som sipprar in i våra liv. På ett vackert och övertygande sätt tecknas ett porträtt av en kvinna som navigerar genom kränkningar och förnedringar, och utifrån det ändå försöker upprätthålla sin värdighet och integritet.

Kroppen, Jon Lindsey, översättning Emma Hatt, Cycle Press

 

Är ni redo för ännu en roman om hur djävligt det är att vara en ung och vilsen man i en storstad? Klart ni är, åtminstone när det sker med så livligt resultat. Jon Lindsey, amerikansk författare, får minimal presentation av förlaget Cycle Press, som låtit Emma Hatt översätta hans debutroman Body High till svenska, och på svenska blir det alltså Kroppen.

 

I inledningen ska huvudpersonen Lelands mamma begravas. Kistan faller i marken och blottlägger en förväxling: där ligger i stället Jack Nicholsons lik. Korrigering: en lookalike. Mamman blir både död och borttappad. Sedan vidtar andra missförstånd, där han slår följe med dealern FF (wrestlaren Freedom Fighter) och mostern Jolene, som han har en crush på inledningsvis. Hunden Flubber (Flaubert) är också närvarande, lite då och då. Själv har Leland bekymmer med sin röv.

 

Leland görs till urtypen för en känslomässigt avstängd yngling, till en början helt blasé: ”En gång hade jag en flickvän som erkände att hon brukade sitta i sitt sovrumsfönster på sommardagarna och onanera till ljudet av trädgårdsmästarens lövblåsare.” Det är en ganska typisk mening i den här romanen. En annan: ”Jag vet att det var dumt att sälja min njure, men jag hade kul för pengarna.”

 

Om Leland i början delar vissa drag med Camus romangestalt Mersault från Främlingen utvecklas han snart, och det som tar över är en ovillkorlig längtan efter samhörighet, och en sorg över vad livet har orsakat honom. På något sätt blir han både sorglös och självömkande, på ett melodramatiskt sätt. Vi klandrar honom inte, när vidden av hans dåliga erfarenheter går upp för oss och vi förstår hur livet har svikit honom och han får anledning att svika tillbaks. Här finns det gott om sex och död, det skabrösa och det karnevaliska. Livsbejakande? Nja.

 

Det är dekadent och stökigt, och precis allt krackelerar i den här groteska romanen. Det är billigt vin, tv-spel och fri tillgång till olika droger. Ibland väcks associationerna till Chuck Palahniuks vildsint idésprängda tidiga romaner, ibland till filmer som Chinatown (som ju också utspelades i Los Angeles) och Pulp Fiction – en scen verkar också vara kopierad ur den filmen. För det till protokollet dock att jag aldrig fastnade för Tarantino, och är evig med Suzanne Ostens dom efter de två första filmerna: ”Varför detta knäfall för en b-filmsregissör?” Lindsey pepprar en med ny information hela tiden, och läsare med benägenhet för åksjuka bör nog hålla sig undan. Dessutom verkar Ottessa Moshfegh ha flyttat fram gränserna för hur äckel ska ges litterär gestaltning, låt mig bara säga att det finns en del grova inslag här också.

 

Och visst, generationsromanen finns det alltid ett behov för; den ska på något sätt alltid återuppfinna sig själv. Men även om Lindseys skrivande går i banor som har tröskats förr – bland annat av John Fante, som på 30-talet skrev Ristat i damm – lyckas han inge energi och vitalitet i den levnadströtta och nollställda intrigen. Människor är likgiltiga för varandra, även om det inte etableras lika tydligt som när Bret Easton Ellis konsekvent låter Ultravox hit ”Vienna” ledsaga hans senaste roman Skärvorna, med refrängen ”This means nothing to me”. Kanske Jon Lindsey är dödsstöten för skönlitteraturen, eller en vitamininjektion. Kanske bådadera.

En obskyr trummis i Imperiet. Del 1 – rockåren, Fred Asp, Pang Pang Bob

 

Det är inte ok att objektifiera människor, men ärligt – har det någonsin funnits en snyggare svensk musiker än Fred Asp? På 80-talet delade han scen med Olle Ljungström och Thåström, men det finns inte ett enda foto på respektive band (Reeperbahn och Imperiet) där de överglänser hans coolhet. Därför kastar jag mig över hans nyskrivna självbiografi, En obskyr trummis i Imperiet. Det är del 1, och handlar om åren 1977-1988. En fortsättning (Brännsåren) är annonserad.

 

Nyligen visade dokumentären från Imperiets Nicaragua-turné 1986, Ett hjärta är alltid rött, att det förekom ganska mycket kaos under bandets relativt korta tid i rampljuset. Asps bok inte bara bekräftar den bilden – den förstärker stökigheten och oredan. Det är sex och droger och rock’n’roll för mer än hela slanten (på känt rockstjärnemanér snuvades de på lejonparten av de stålar de rimligen inbringade åt skivbolaget). Men Asps historia börjar förstås tidigare än sejouren i Imperiet, dit han plockades upp 1985 för att ersätta originaltrummisen Gurra från Ebba Grön.

 

Det som också förvånar är hur ung han var: endast 22. Historien börjar när han som fjortonåring ror åt sig platsen som trummis i Black Nails, ett av Stockholms många punkband 1977. Sedan följer The Oilers, Alien Beat, en kort period i Reeperbahn och skivinspelningen ”Intriger”, med en efterföljande turné som han inte minns, och ser det som en intäkt på talesättet att om det hade gått att minnas skulle man inte ha varit med på den. Och efter Imperiet? Den storyn kommer som sagt i en uppföljande bok, men det har mest handlat om filmmusik och soloalbum, där det kan glimma till i låten ”The Winning Code” som ursprungligen var tänkt för en Imperietskiva.  

 

Vi får veta en del om det kaos som präglade Imperiet, och som kanske inte till fullo sipprade fram i de fåtaliga intervjuer de gav. Här blir det tydligt att det var en kamp mellan starka egon – främst basisten Christian Falk får sin fiskar varma. ”No love lost”, som Joy Division skulle säga. Detsamma verkar gälla Killinggänget (kan det bero på att de utnyttjade hans namn i sina sketcher till Nilecity-serien?).

 

Imperiet liknar ett dysfunktionellt band som körde slut på varandra. I tumultet skapade de enstaka glittrande pärlor, men också ganska många longörer. För något som blir uppenbart när en försöker lyssna ikapp bandets diskografi är hur dåligt rockmusik åldras, i jämförelse med popmusik från samma tid (Prince, Madonna, Michael Jackson, Depeche Mode, Cocteau Twins, för att ta några exempel). Asp är självkritisk och menar att bandet inte nådde sin fulla potential, och det är svårt att inte hålla med honom så här i efterhand, att begåvningen och ambitionen kunde ha förvaltats bättre.

 

Tyvärr är Asps skrivande inte i paritet med hans utseende. Boken fläckas av en hel del korrekturfel, och det finns en naivitet i hur han tar sig an sina minnen, som om han inte helt har lämnat dem bakom sig. Det finns ändå mycket som gör boken läsvärd: hans beundran för olika slags musik (han skriver vackert om bland andra Brian Enos 70-talsskivor). Ibland finns också sympatiska tankar om hur vi lever våra liv:

 

Primärt tror jag ändå att vår kultur behöver knyta an till intuition och känsla i större utsträckning än vi gör idag. Kategoriserandet, mätandet och rationaliserandet regerar. Samtidigt sitter vi på djup kunskap som är svår att komma åt eftersom vi har tvingats överge vår primala öppenhet.

 

Och den som till äventyrs vill få en inblick bakom kulisserna till ANC-galan med ”Sveriges samlade rockelit” 1985 i Scandinavium, får veta att då tömdes ”Göteborgs hela kokaindepå”.

 

Men det är för mycket lösryckta tankar och ofärdiga resonemang. Det blir många referenser till låtar, filmer och litteratur. Att det finns bitterhet och ouppklarade gräl hör förstås till genren. Band som fortsätter turnera år efter år verkar av allt att döma inte tåla varandra utanför scenen. En del av anekdoter liknar lumparhistorier: säkert intressanta för de närmast sörjande, men inte alltid av allmänintresse. Samtidigt lever Asp upp till en del underfundig humor som jag svårligen klarar mig utan, som när han lär sig att inte möta skumma typers blick längre än tre sekunder, och därefter klarat sig från konfrontationer med dem: ”Åtminstone på gatan. Det är värre bland mentalt störda journalister och komiker.”

All tid leder hit, Alexander Bargum, Ellips

I somras lyssnade jag på Handelshögskolans rektor Lars Strannegårds Sommarprogram, där han la ut texten om vikten av kultur och bildning, även för den som ska verka i näringslivets chefspositioner. För ett par veckor sedan bjöd Fredrik Johansson på mothugg på Svd:s ledarsida, med argumentet att debet och kredit är viktigare än Homeros och Aristofanes. Hans bevisbörda låg i att många chefer på ett ingenjörsföretag minsann visste saker om andra världskriget.

 

Vad har nu detta med Alexander Bargums diktsamling All tid leder hit att göra? Författaren är i den mogna åldern strax under femtiostrecket när han debuterar med en poesi som torde tilltala de som föredrar en viss form av konventionellt skrivna dikter. Men framför allt är han en av dessa koncernchefer som Strannegård nämnde, med den skillnaden att han är bildad, med starkt fokus på kultur, utbildning, forskning och näringsliv.

 

Det kan låta lite ringaktande att hävda att Bargum skriver konventionellt. Låt mig förklara. Att han i sina noter refererar till bland andra Tomas Tranströmer och Louise Glück må bli en ledtråd. Det är skrivet i en filosofisk tradition, där vi den här gången har att göra med en ytterst sensibel poet som skriver metafortäta dikter om tiden, minnena, glömskan. Ur sitt material friläggs en rikedom, där resonemangen kring jaget och världen hämtar inspiration från en av Louise Glücks dikter ur Averno: ”Jaget slutade och världen började. / De var av samma storlek, / proportionerliga, / den ena speglade den andra” (Jonas Bruns översättning).

 

Bargum: ”Världen är lika stor / som betraktaren”. Dikterna kretsar kring dessa markeringar och gränser, och söker sig mot dem för att testa deras bärkraft. Det han därmed gör är att skriva in sig i den traditionen som representerats av de goda poeterna Tranströmer och Glück, och en annan hemlig inspiration kunde vara Pia Tafdrup. Det är inget dåligt sällskap att tillhöra! Det blir dikter som förespråkar en modernism av mindre banbrytande men kanske just därför mer hållbart slag (handen på hjärtat, när läste du Guillaume Apollinaire eller Hugo Ball senast?).

 

Dikterna i Bargums samling, indelad i sex relativt korta avsnitt, infriar ens förväntningar på täthet och koncentration. Metaforerna rör sig i aforismens tassemarker, och bara några enstaka av bilderna blir slitna (allra mest eftersom så många av dem handlar om – gäsp – resor, i bokstavlig och överförd mening). Oftast finns en inneboende framåtrörelse, som stundtals också blir explicit: ”Minnets riktning är framåt.” Det mesta är originellt utan att bli excentriskt: ”Att minnas är att förstöra. […] Att förstöra / är att minnas”.

 

Eller så här: Bargum svär trohetsed mot både abstraktionen och konkretionen. Att stå i tacksamhetsskuld till kända föregångare är inget att ta lätt på, men han uppfinner strategier för att motverka det Harold Bloom kallade the anxiety of influence. Bra dikter lyckas omskapa världen, och det slår mig att det var mitt allra första intryck av Glück, som jag läste flera år innan hon fick (det välförtjänta) Nobelpriset, att hon fick mig att se på världen med nya ögon.

 

Åstadkommer Bargum också det? Ja, åtminstone något liknande, om än inte lika revolutionerande. Det han lyckas med är att visa att ett skapande nu är mer fruktbart än ett skapat nu. Med andra ord lever hans dikt, där han lägger sig nära tiden och vad som går att uppfatta bortom sekundvisaren. Därmed blir hans dikter också mer än osjälvständiga parafraser som profiterar på skickliga föregångares arbete. Kort sagt, han har en helt egen röst när han framkallar barndomsminnen: ”All tid / leder hit. All längtan / är ditt eget fel.”

 

Dessa minnen har bearbetats, utan att det för den sakens skull blir för långa avstånd till det som skildras. Det finns erfarenhet bakom Bargums ord, som ger dem tyngd och övertygelse, och det sker genom att han på ett pregnant sätt avstår från att fästa det som har hänt vid det definitiva.  

Krönika för Expertrådet för läsning, #1

 

Sedan en tid är jag medlem i Expertrådet för läsning, som initierats av Sveriges Lärare och Lärarstiftelsen. Som en del i det arbetet skriver jag krönikor, som kan läsas vid intresse på rådets hemsida. Den första handlade om elever som frivilligt ber om lästips. Ny krönika om några veckor. 

 

Den trånga porten, André Gide, översättning Harald Heyman, Modernista

 

Kanske lite otippat ändå att Modernista skulle hitta fram till franske Nobelpristagaren André Gide i sitt finkammande av litteraturens klassiker. Eller så var det bara helt självklart, något som slår mig nu efter att med en intervall på några månader först ha läst Den omoraliske (mycket bra!) och nu Den trånga porten (mästerverk!).

 

Visst kan man beklaga att de återanvänder en gammal översättning av Harald Heyman (från 1920) till denna roman från 1909. Men å andra sidan är det sällan det finns anledning att störa sig på ett ålderdomligt språk, med undantag för när huvudpersonen vid ett tillfälle låter som Åsa Nisse och använder ”setat” i stället för ”suttit”.

 

Titeln Den trånga porten syftar på ett Bibelställe från Lukasevangeliet. Religionen är också romanens mest framträdande tema. Jérôme är i fjortonårsåldern när han förälskar sig i sin två år äldre kusin Alissa. Kärleken är besvarad, men det finns – som i alla himlastormande kärlekshistorier – ett stort hinder. Alissa vill gå den smala och dygdiga vägen, och kan därför inte ingå i ett äktenskap med Jérôme. Romanen består i stort sett av deras distansförhållande, som upprätthålls med en brevväxling där passionen slår gnistor, trots eller tack vare de religiösa bindningarna.

 

Liksom många av de tidiga modernisterna ingick Gide en allians med både de moderna idéerna och de ideal som rådde under realismens 1800-tal. Frågan är om det inte är här romanen som genre nådde sin peak, medan det ännu fanns saker att bevisa. Att läsa Gide är nästan lika omtumlande som att läsa Virginia Woolf eller William Faulkner. Åtminstone i den här relativt korta romanen, som behåller sin koncentration på den lycksaligt olyckliga kärleken.

 

I ett klokt skrivet förord uppehåller sig Erik Bergqvist vid Gides åtskillnad mellan den vi är och den vi utger oss vara, och att det är där hans estetik finner sin laddning. Gide är en slags stilens lurifax, som invaggar oss i tron att hans berättelse övergett fiktionen för att endast återge en faktisk händelse så som den utspelade sig. Så lättlurade får vi förstås inte vara: det här är en konstfull roman, som är så snillrikt konstruerad att vi för all del tar den för absolut sanning. (Fiktion betyder, påminn mig, väl … inte lögn, va?)

 

Vad Gide behärskar är undertext, och han uppmanar oss implicit till det som förr kallades ”att läsa mellan raderna”, en färdighet som jag befarar håller på att gå oss förlorad. Samtidens författare verkar ha tappat tron på läsarens intelligens, och ägnar sig åt underskattning och dumförklarande.

 

Alissa går från att vara nyckfull, otålig och sjuk av längtan till att bli reserverad, kylig och negativ – lite som vi människor är, och det balanserar förstås också det som annars kunde hota att göra henne entydigt och odrägligt god. Hon kan i ena stunden summera: ”vi är inte födda för lyckan”, för att i nästa stund nå fram till att de ”är födda för en annan lycka”. Hur ser den lyckan ut, vill man nästan veta … Gide visste nog var den lyckan fanns.

 

Hur ska då Jérômes förälskelse förstås psykologiskt? Är det kodspråk för Gides undertryckta homosexualitet, att han låter Jérôme utse Allisa till sitt begärs dunkla mål eftersom han inte kan få henne, och därmed inte behöver riskera något på det sexuella planet? Men det vore att förenkla det som Gide investerat i att göra honom till en levande karaktär. Samtidigt: att begära den du inte kan få är något som andra författare har tagit till innan de kommit ut (Bret Easton Ellis, Morrissey). Även Hjalmar Söderbergs ständigt aktuella romanfigur Tyko Gabriel Glas (fråga Bengt Ohlsson eller Åsa Nilsonne) lider av samma åkomma, det vill säga att de bara kan förälska sig i den de inte kan få.

 

I sin förälskelsefas läser Alissa och Jérôme högt ur dikter av Swinburne för varandra, och diskuterar Baudelaire, Shakespeare, Shelley, Byron och Keats (hon föredrar den senare, medan en nutida läsare kan undra hur någon som är så sakrosankt kan läsa sådana diktens frifräsare). Deras förälskelse närs av lika avvägda delar litteratur som religion. Hon lär honom att den som älskar någon måste åsidosätta sina egna behov, och som kärleksbudskap är det förstås fortfarande giltigt.

 

Och känsloläget är uppskruvat till max i den här romanen, med frekventa ångestattacker. Detta gör romanen otidsenlig, menar Bergqvist i förordet, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom. För om det är något vår tid inte lider brist på så är det väl affekter och känslostormar. Vad vi däremot saknar är romaner som har så här intelligent skriven dialog. När Alissa kritiserar Pascal för att han är för känslostyrd tar Jérôme honom i försvar och menar att det är just tårarna och känslodarrningarna som är hans storhet, men jag kan inte låta bli att undra om det inte i själva verket är André Gide han försvarar i den stunden.

Brooklyn, Colm Tóibín, översättning Erik Andersson

 

I den engelskspråkiga världen blev Colm Tóibíns roman Brooklyn ett genombrott, och anses vara en av hans bästa romaner. Därför är det förvånande att det har dröjt tills den har översatts till svenska – den kom 2009 – men bättre sent än aldrig som det heter. Nu har Erik Andersson försett den med en utmärkt svensk språkdräkt, och anledningen är förstås att det nyligen kommit en uppföljande roman, Long Island (kommer på svenska redan i höst!).

 

Svenska fans av Vilhelm Mobers epos Utvandrarna kommer att salivera när de läser om fattiga Eilis Lacey som är en ung kvinna i Enniscorthy på irländska landsbygden. Tiden är tidigt 50-tal. Pappan är död, bröderna har åkt till England för att få jobb. Systern Rose tillbringar kvällarna på golfbanan, där hon träffar en präst på hembesök från New York. Prästen erbjuder Eilis anställning som butiksbiträde på en klädaffär i Brooklyn, med löfte om att med tiden jobba sig upp till kontorssysslor, tack vare att hon visat sådan talang för bokföring.  

 

Fast Tóibín är i ärlighetens namn inte ute efter att skildra en kollektiv erfarenhet kring migrationen. Eilis genomför en strapatsrik färd över Atlanten, och hamnar mitt i smeten på Brooklyn, inackorderad hos en irländsk matrona med ett helt gäng kvinnor som är både enerverande och charmiga. Jobbet klarar hon galant – det var ju därför hon blev headhuntad. Eilis är plikttrogen och intelligent på ett försynt sätt, men också ödmjuk. Hennes känslouttryck är återhållsamma.

 

Porträttet av Eilis är djupgående och klart beundransvärt. Ändå är det här inte en roman som söker briljera. Vi inbjuds både till de platser som skildras och till hennes psyke, präglat som det är av vankelmod, oro och bävan. Samtidigt är hon en viljestark och självständig kvinna. Kort sagt: en av de mest älskvärda (och minnesvärda) litterära karaktärerna jag har stött på under 2000-talet. Inom henne förekommer en konflikt mellan den gamla världen – den irländska – och den nya – den amerikanska.

 

Två män har en avgörande roll i Eilis utveckling från tafatt bondjänta till (någorlunda) kaxig citybrud. Dels prästen, fader Flood, dels den italienske fästmannen, den skojfriske rörmokaren Tony. Om prästen yttrar sig hyresvärdinnan mrs Kehoe, när Eilis kommenterar att han är snäll: ”Han är snäll mot dem han är snäll mot”. När Eilis säger att några av de fattiga irländare de ger stout och mat vid juletiden börjar bli fulla kommenterar han stillsamt att under juldagen heter det att de är ”ostadiga”. Det här är några exempel på hur varsamt Tóibíns humor fungerar.

 

Historiska romaner kan ibland bli lite väl ivriga i att redovisa tidsanda och tidsatmosfär. Det hedrar Tóibín att det är så sällan det finns anledning att gäspa sig igenom redogörelser för till exempel klädbruk, vanor och göromål. Det blir annars så lätt en manual till hur man förr bodde, levde, åt och drack, et cetera. Viktigare blir Tóibíns underförstådda uppsåt att återupprätta ”den vanliga människan”, de som lever sina anonyma, underskattade och förbisedda liv. Eilis är oansenlig, men det är likväl ett liv värt att skildra, och det hör till romanens bedrifter hur skickligt han lyckas förmedla detta budskap.

 

Tóibín har skrivit om orten Enniscorthy tidigare (han kan stället bra, är född där), bland annat i romanen Nora Webster, som jag läste för tio år sedan. Och Nora gör en liten cameo här, på samma sätt som Eilis mamma hade en mindre roll i romanen om Nora. Han är bra på att skildra dessa ordentliga, rekorderliga kvinnor. Men också bifigurerna har han lyckats skapa på ett trovärdigt sätt. Det gäller främst mamman och de andra kvinnorna, som mrs Kehoe, men också männen: Tony i Brooklyn och Jim i Enniscorthy.

 

Så står Colm Tóibín för ett gammaldags hantverk, något som varit uppenbart för oss som läst honom ett tag (det här är den nionde boken på svenska, det jag kan sakna är hans essäistik, som är ypperlig). Förvisso kan tempot uppfattas segt eller sävligt, men det saknas inte dramatik, om än av det mer subtila slaget. Och den som saknar spänning: håll ut till de gastkramande avslutande 50 sidorna. Att det kommer en uppföljare – efter femton år – är sensationellt goda nyheter!

Hennes affär, Kajsa Sundin, Norstedts

 

Kajsa Sundins nya diktsamling Hennes affär har en lite ovanlig ingång: hon vänder sig till den italienska poeten Gaspara Stampa, som vann ryktbarhet bland annat under artistnamnet ”Anaxilla” (slay!). Hon levde ett kort och intensivt liv under 1500-talet tills hon dog i 31 års ålder, under något oklara omständigheter. Kyrkboken noterar ”feber, magont och mal de mare (sjukdom från havet)”. Hennes dikter lever än, och häromåret kom Johanna Vernqvists biografi Gaspara Stampa: en kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik, och hon fick också ett kapitel i Anna Carlstedts ungefär samtidigt utgivna Renässansens rebeller, från Cecilia Vasa till Kung Kristina.

 

Att Sundin söker en likhet hos denna skönlitterära källa är inte alls långsökt: i någon mån livnär sig kärleken alltid på fiktiva inslag. Någon fransk filosof (säkert Lacan) har sagt att om människan inte visste att man kan bli förälskad skulle ingen bli det. I Sundins bok är dikterna indelade i åtta kapitel, liksom för att illustrera den liggande åttans koppling till evighetssymbolen (minns: ”kärleken är evig”, som Lena Philipsson en gång sjöng). Men i det här fallet drabbas diktjaget – berättarjaget – av en passion som är lika omtumlande som den är kortvarig: ”kort och underbar”, som det heter i en av dikterna (kanske det stämmer att ”underbart är kort”?).  

 

Hon är en mamma med två barn. Pappan är försvunnen i något som hade med vatten att göra (minns Gaspara Stampas öde att duka under för något åt det hållet). Genom att vända sig till Stampa, och i mindre mån till Gertrude Stein, illustrerar Sundin det tidlösa i en kärlekshistoria. Hon blir bortsvept av en man som har en koppling till Island. Själv jobbar hon i en affär – och har en affär. Den 1:a advent är han bara där: ”ett ögonblick som fick det som var hon / att skiljas från det hon tidigare varit.”

 

Stampas rader sys sömlöst in i Sundins dikt, främst efter ungefär halva boken, medan ett oblygt lån från Gunnar Björling kanske är mindre klädsamt, då det närmar sig epigoneri. Men annars gillar jag hur Sundin vågar skriva en ovanlig diktsamling i – som det heter – dessa tider. Det är ogarderat, och stundtals patetiskt – på det bra sättet! I viss mån är det också klyschigt, men återigen, det är väl en adekvat beskrivning av kärleken. Den föder många stilgrodor förklädda till prinslik skönskrift. Kafka menade att skrivna kyssar inte når fram: spökena dricker upp dem på vägen.

 

Det som i stundens hetta ter sig originellt blir med tidens distanserade blick alldagligt. Den här boken är som bäst när Sundin lämnar den trygga fåran och kastar sig ut i känslornas frirum, där inga gränser finns. Det finns inte någon plats där för det rationella, och det ska inte finnas heller. Där finns titlar som ”HON TRODDE ATT HON DRÖMDE ATT HAN SADE ATT HAN ÄLSKADE HENNE”. Så många lager av distanserande egenskaper i den här affären!

 

De antiteser Stampa överräcker åt Sundin hanterades av det ett år äldre franska snillet Louise Labé (en av renässansens största hjältar). Ta bara inledningen till den åttonde av hennes magnifika sonetter: ”Je vis, je meurs: je me brule et me noye. / J’ay chaut estreme en endurant froidure: / La vie m’est et trop molle et trop dure. / J’ay grans ennuis entremeslez de joye”. På någorlunda svenska: ”Jag lever, jag dör, jag drunknar och brinner. / Jag är genomvarm och upplever bara frost. / Livet är för mjukt och för hårt att hålla fast, / min glädje och min börda blandas i det jag förnimmer.”  

 

Hos Sundin återinförs denna antites med svalka och hetta i en av dikterna:

 

Om du kunde veta mina tårars djupa vatten

De slutar inte rinna

Min skoningslösa, onda låga

Först slår du och flyger sedan

Kvar endast detta: Min tår och min flamma

 

Så blir kontentan att den älskade ofrånkomligt görs till usling. De våldsamma känslorna kallar på våldsamt bildspråk. Hos Sundin är det också drastiskt, egensinnigt och medryckande. Att läsa boken i ett svep kan orsaka viss utmattning, eller svindel – men det är förstås också avsikten, i denna förmedling av en känsla som går mot sin obligatoriska färg: ”Röd, den rödaste färgen.”

Du är eld och kärlek, Alda Merini, översättning Marie Tonkin & Susanna Mattei, Lejd

 

Det klokaste som uttalats om poesi finns troligen i det första av de brev Rainer Maria Rilke skrev till Franz Kappus, som frågade om han borde skriva poesi, i början av 1900-talet. Rilkes svar: ”Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte.” (Översättning Leo Hallerstam.)

 

En bok är bra om den får mig att tänka på dessa ord från Rilke. Alda Merini (1931-2009) var italiensk poet. Hon debuterade som brådmogen sextonåring, umgicks med Pasolini och Quasimodo (Nobelpristagaren), var gift några gånger, diagnostiserades med det som vi nu kallar bipolaritet och tillbringade många år på mentalsjukhus. Tidigare har vi kunnat läsa bland annat en fin bok om 1200-talshelgonet Franciskus. Det urval som nu utkommer i svensk översättning av Marie Tonkin och Susanna Mattei koncentrerar sig på de böcker som utkom under författarens sista år, under 00-talet. Du är eld och kärlek är en titel som ger en bra varudeklaration över sitt innehåll.

 

Tonkin, som själv i fjol utkom med en av de senaste årens mest fantastiska diktsamlingar (Sulamits bekännelser), är förstås en synnerligen lämpad ciceron till denna poet. Det informativa efterord hon har skrivit tar fasta på den nödvändighet ur vilken dikterna emanerade. Hon tog till vana att ringa sina vänner och diktera sina dikter, och när hon skapade var hon omvittnat nästan okontaktbar, som om hon upprätthöll ett gensvar från gudomlig inspiration. Det må vara ute att tala om sådan ingivelse, men det finns en grundförutsättning från romantikens epok som Merini flitigt anlitar i dikterna.   

 

I den avslutande delen finns några poetiska brev – aldrig sända – till en läkare som hon var förälskad i och som hon skapar en imaginär kärleksrelation åt. Tonkin visar i efterordet att läkaren ersätter några tidigare liknande gestalter med syfte att frälsa Merini: ”Att älska (hos Merini ofta ett intransitivt verb) frigör den kreativa energin.” Kärleken saknar objekt, eftersom det nödvändiga inte är slutmålet utan det som försiggår på vägen dit.

 

Så kan kärleken knytas till den religiösa upplevelsen. I dikterna ter sig den erotiska laddningen mellan jaget och guden inte alls långsökt. En tidigare dikt om Jesus kan illustrera: ”han fyllde mina nätter med fasansfullt larm, / han smekte mitt innersta, / han fick mitt hår att vitna av förundran.” I en annan tar hon rygg på den korsfäste Jesus: ”vi är Guds meteoritnedslag”. I Merinis värld sammansmälter också de två Mariorna i Bibeln, madonnan och horan, till en ur-Maria.

 

Det här är dikter tillkomna som vore de skrivna från en annan värld än vår. Merini skruvar upp intensiteten, och ger oss tillträde till denna sällsamma upplevelse av tillvaron. Där kärleken finns som både nåd och förbannelse:

 

Vad du berättar för mig spelar ingen roll,

ingen lyssnar på den andra

eftersom våra rop har fallit ner i en värld

där bara du och jag lever

i sällskap av en kärlek

som ingen någonsin kommer att gräla om,

ty inte för någon har vi berättat om den.

 

Merini ger oss en rapport från denna värld, där upplevelserna sker med höga insatser (själen sätts i pant). Dikterna vägrar erkänna några gränser mellan det verkliga och det tänkbara. Hon skriver i full tillit till den skapande kraften som hon utlöser. Perspektiv byts, och bildspråket är djärvt och lystet, med änglar som tar en självklar plats i vårt medvetande. I kärleksupplevelsen finns en slags immanent dödslängtan, liksom för att bekräfta att starka upplevelser har en dödskraft i släptåg.

 

Utöver Rilke får Merinis dikter mig att tänka på Marina Tsvetajeva, hon som omtalades som att hon inleder sina dikter i trestrukna C, och sedan höjer hon tonen. Merini skriver om tvivel och förtvivlan, om smärtan och lidandet, men hon gör det med en konstruktiv energi som får dikterna att överskrida de potentiella begränsningarna som kunde få dem att tyngas av sorg och elände:

 

Om bara den gudomliga bitterheten var vår,

de oräkneliga tårarna hos människor

som inte vet hur de ska lösa in

sina smärtor och som klagar över dem

som om smärta vore ett straff,

när det är det yppersta samlaget

med den gudomliga kärleken.

 

Det spelar mindre roll om vi kallar de här dikterna för bön, besvärjelser eller anrop – det som betyder något är att de är, i Rilkes mening, fullkomligt nödvändiga. Merini lyckas bli både dunkelt besynnerlig och helt begriplig. Hon rör sig fritt och gränslöst mellan olika discipliner – den litterära, den religiösa, den psykiatriska – och hittar skönheten där du minst av allt förväntar dig att den ska husera.

 

Som i den lakoniska summeringen: ”Det människor kallar kärlek / är inget annat än förlängningen / av den bibliska kraft som ännu lever / i våra ögonblick av svår ångest.” Min bestämda uppfattning är att det endast är den riktigt stora litteraturen som är nödvändig, och den blir det genom sin rörlighet och sin förmåga att ge liv åt de existentiella tankar som vi alla bär på men som de flesta av oss bedövar med annat. En betydande poet fångar livet i alla dess dimensioner, och det är just där vi ska placera Merini – i centrum av 1900-talets europeiska poesi.

Normandie, Johan Attfors, Nirstedt/Litteratur

 

För två år sedan debuterade Johan Attfors med Kontaktreliker. Även om han rimligen ingår i det stall ”coola poeter” med säte kring tidskrifterna BABO och L’amour – la mort står det klart att han erbjuder något annat än ironi och vassa oneliners. I den ambitiösa debuten kunde han skriva ord som ”transsubstantiationen”, ”peristaltiken” och ”mastikationen” i en och samma dikt. Bra dikt, förstås, men också en smula kryptiskt, esoteriskt och nördigt.

 

Inte mindre så i den andra boken, som nu utkommer, Normandie. Gemensamt med den förra hör att några rakt skrivna naturdikter bryter av och gör starkast intryck. Boken består av tio diktsjok, rubricerade som ”Ever Given”, ”Nord Stream 1”, ”Normandie”, ”Vittring, eller att födas och dö i luften”, ”Halley”, ”Stora salen”, ”Nord Stream 2”, ”Silt”, ”Soldikter”, och ”Stora Sjöfallet”. Ibland vet jag inte om det är en ny diktsamling av en svensk poet eller en översättning av något av Peter Gabriels musikaliska projekt.

 

I en prolog återberättas om en fritidsbåt som kör rätt in i isen, och båtföraren fortsätter gasa trots att det tagit slut. När diktjaget kyligt konstaterar: ”plötsligt / får jag en isande känsla” blir det möjligen en lite väl övertydlig symbolik med människans inbilskhet inför naturens makter. Men i en bok som delvis handlar om ogästvänliga platser och en natur som bjuder motstånd kan det få passera.

 

Poesi kan inte laga en värld som gått sönder, men den är en perfekt uttrycksform öfr det som är splittrat eller har gått förlorat. Då kan sprödheten i Attfors dikter fästas vid världens nuvarande tillstånd. Hans poesi kommenterar inte ett pågående förlopp, men varnar för ett kommande. Lite som Johannes Heldéns sf-dikter från 10-talet, om någon minns:

 

Snart finns inga laviner kvar att begravas i. Flodbäddar blottas

men havet fortsätter stiga och fyller upp de gamla kanalerna.

Ingenting kan växa här, ingenting dö, till och med förmultningen

avstannar när salthalten ökar. Och om

 

[vi smulas sönder i en atomexplosion]

 

då finns i alla fall atomerna kvar.

 

Attfors stil pendlar mellan denna sprödhet och en ibland lite väl hackig rytm. En rad som ”bruset från brusande brustabletter” får åtminstone mig att se tredubbelt. Och den som vill ha sina esoteriska ord i fred, vad sägs om ”diaforer”, ”heliotropt” eller ”metamorft”? Det kanske finns en motsvarighet till det gamla skämtet om läkare, där det är de unga osäkra läkarna som inför patienten fyller sitt ordförråd med latinska begrepp, medan de erfarna läkarna är säkra nog att tala på begripligt språk. I så fall kommer Attfors med tiden att bli mer trygg i sin poetroll och använda färre krångliga begepp.

 

I sina dikter korsas olika discipliner, vetenskapen med biologin, historieskrivningen med topografin. Några av dikterna liknar bifogade texter till en konstinstallation. Kontaktytor uppstår, men de är i tillfälligaste laget. Den uppstoppade valen i Göteborg vaknar till liv i en dikt. Annat är underförstått, som en dold anspelning på Herakleitos sanning att man inte kliver ned i samma flod två gånger. Att detsamma gäller för diktsamlingar må vara en truism, men den dubbla läsningen av denna gör mig osäker.

Hjalmar Söderberg går igen – och igen

 

Vore jag benägen till lama ordvitsar kunde jag kalla det ”Helga-rån”. Två gånger om i höst blir nämligen Hjalmar Söderbergs romankaraktär Helga Gregorius huvudperson i romaner skrivna av svenska författare. Dels Bengt Ohlssons Helga, dels Åsa Nilsonnes Fru Gregorius. Hur är det nu, åker de snålskjuts på Doktor Glas, den kanske mest utsökta svenska romanen? Eller kan man säga att ändamålet ”Helga-r” medlen?

 

Kanske Söderberg får skylla sig själv, när han inte kunde låta sin mordiske doktor vila i frid, efter att ha avslutat Doktor Glas 1905. Söderberg tog som vana att återanvända sina romankaraktärer. I Doktor Glas förekommer således Martin Birck från den föregående romanen Martin Bircks ungdom, och tidningsmannen Markel återkommer i den följande, Den allvarsamma leken. Glas själv återuppstår som pratkvarn i novellsamlingen Jahves eld från 1918.

 

Copyright/foto: Patrick Miller

Ändå dröjde det nästan hundra år innan Bengt Ohlsson knackade på kistlocket till den mördade prästen. Ur graven steg inte det sexuella rovdjuret från Söderbergs roman, utan en vimsig, beskedlig farbror. Belöningen blev ett Augustpris till romanen Gregorius 2004. Nu är det alltså prästfrun som plockas upp.

 

Drygt trettio år har gått, och Helga är gift och utöver de gemensamma barnen finns dottern Signe, som hon ljugit för under hela hennes liv, och påstått att det är pastorn som är hennes pappa. Vi som läst Söderbergs roman vet förstås att det är Helgas älskare, strebern Klas Recke, som är den biologiska pappan. När Glas dör hittas hans dagbok, och då tvingas Helga konfrontera den sanning hon undanhållit.

 

Åsa Nilsonne i sin tur skildrar händelseförloppet den varma sommaren när hennes man mördades genom Helgas perspektiv. I denna omtolkning är hon djupt förälskad i sin präst, men ljuger för doktor Glas eftersom de är barnlösa. Hon utser Recke som pappa, men föraktar honom. När hennes man dör är hon helt oförstående.

 

Tidigare kallades det ”fan fiction”, att skriva vidare utifrån en redan existerande romanvärld. Till största del är det ett skrivande som skett på internet, men undantag finns – tänk bara på David Lagercrantz och Karin Smirnoff som skrivit vidare på Stieg Larssons Millennium-böcker. På 60-talet bearbetade Jean Rhys Charlotte Brontës roman Jane Eyre. Sargassohavet skildrar bakgrunden till den inlåsta kvinnan på vinden, och är ett mästerverk som lyckas belysa och problematisera Brontës roman.

 

© Foto Lars Werdelin

När Ohlsson för tjugo år sedan skakade liv i Söderbergs romanvärld var han inte den förste att göra så. Redan 1973 skrev Gun-Britt Sundström För Lydia, som återberättade Den allvarsamma leken ur kvinnans perspektiv. En fantastisk roman, kan tilläggas. Senare under 00-talet, efter Gregorius, utkom också en följd romaner med Helga Gregorius som huvudperson, däribland Bjarne Moelvs Helgas offer, Birgitta Lindéns Jag, Helga Gregorius och Helena Siganders Dosan: Helga Gregorius berättelse. Alla lika lättglömda.

 

Kerstin Ekman utkom 2009 med Mordets praktik, som originellt nog lät Söderberg träffa en läkare som berättar historien om den vedervärdige prästen och den olyckliga hustrun för honom, och därmed inspirera författaren till romanens handling. Det är, efter Gun-Britt Sundström, nog den enda riktigt lyckade exemplet på fan fiction med Söderberg som förebild.

 

Nu kan konstateras att Bengt Ohlsson har ödslat 799 monotont skrivna sidor på att plundra Söderbergs roman (som på 150 sidor lyckas förmedla avsevärt fler insikter om människan). Nilsonnes tunna och flyktigt skrivna kortroman å sin sida gör knappt något intryck alls. Hade dessa romaner inte handlat om Söderbergs roman skulle jag troligen inte ha läst dem alls, så – ja, jag gick väl i fällan. Juryn till Augustpriset får gärna vila på hanen den här gången.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/8 2024)