Nora Webster, Colm Tóibín

Det är döden som in medias res inleder Colm Tóibíns nya roman Nora Webster. Huvudpersonen med samma namn är nybliven änka med fyra barn. Hon bor i Enniscorthy på Irland, en håla som saknar utvecklingsmöjligheter för den som har ambitioner till sådant, i slutet av 60-talet. Döttrarna är utflugna, men sönerna bor kvar – den ena har börjat stamma under en period då han bodde hos släktingar medan mamman vårdade maken Maurice. Döttrarna ser inte ut att påverkas så mycket av faderns död, medan sönerna drabbas på djupet, även om Nora inte riktigt vet vad hon ska ta sig till med deras problem.

Vad ska då en intelligent kvinna ta sig till när både änkepensionen och inkomsten från försäljningen av sommarhuset sinar? Hon återgår till sitt jobb som ogift, på ett kontor med en bitchig mellanchef som inte drar sig för att trakassera henne som hämnd för att ha blivit illa behandlad av Nora i ungdomen. Ingenting kan glömmas eller förlåtas.

Inledningsvis handlar det mycket om sorgen, hur en vardag tar vid och vilka nya svårigheter som Nora möter. Hur hon blir förminskad av omgivningen, att hon bara vill bli lämnad i fred. Dessutom ser hon hur döttrarna växer upp i en värld som håller på att förändras, att de ges tillfällen hon själv saknat, att få göra som de vill i högre utsträckning.

Blir hon bitter? Ja, en aning. Nora påminner en del om Kristina Sandbergs Maj, protagonisten från Liv till varje pris, som avslutar trilogin om Ö-vikshemmafrun och hennes inrutade och instängda tillvaro. Inte heller är Nora en ensidigt sympatisk person. Hon är möjligen bitter över uteblivna chanser, som att det aldrig blev aktuellt med en universitsutbildning. Nu håller äldsta dottern Fiona på att utbilda sig till lärare.

Tóibíns stil förlitar sig på försynta medel, där han är bra på att lägga fram undertryckta saker och låta oss läsa mellan raderna. Det hör till saken att några av hans romaner och noveller har översatts till svenska, men långt ifrån allt (exempelvis inte hans kanske mest kända roman, Brooklyn, som är den som mest påminner om den här). Det man går miste om i en översättning är exaktheten i ordvalet, som när han beskriver en kvinnas loquaciousness, eller att Nora befarar att hon riskerar bli bellicose av ett beslut, eller att en viss typ av män kallas flummoxed. Visst, det går att säga om kvinnan att hon ältar, att Nora blir stridslysten, eller att männen är perplexa, men det blir fattigare. I gengäld kan en översättning bevara närheten till gestalten Nora ändå, så som jag inbillar mig att en roman som Sandbergs Liv till varje pris klarar av att översättas till andra språk och förbli en stor läsupplevelse, medan jag har svårare att föreställa mig att exempelvis Sara Stridsbergs Beckomberga överlever sådana passager.

I starka bilder låter oss Tóibín gå tillbaka till Noras minnen när hon som fjortonåring upplever hur fadern dör, en händelse som speglar makens död. Det är också frågan om hur religionen och politiken kämpar om människans uppmärksamhet, och hur religionen håller på att tappa sitt grepp. Nora är inte särdeles troende, även om det är en revolt som mestadels måste ske i det fördolda, som ändå visar protestens värde. Desto mer handlar det om ett politiskt uppvaknande, när hon som vuxen återkommer till sin ungdoms arbetsplats, och nu reagerar på orättvisor, och ser hur de osynliga strukturerna styr. När hon får en förfrågan att ansluta till fackföreningen tvekar hon inte en sekund; inte för att hon är naiv, utan snarare för att hon njuter av friheten i att få fatta ett beslut utan att tänka på någon annan än sig själv.

När Conor blir nedflyttad från A-klassen till B-klassen åker hon genast till skolan och protesterar, drar sig inte för att använda smutsiga argument: ”As you know, my husband was a teacher in the secondary school for many years. […] And you would not have moved Conor if my husband were still teaching.” När hennes ord inte ser ut att ha någon effekt blir hon mer – ja, bellicose, skulle jag säga:

    ”'Brother Herlihy, I didn't come down here to ask you to move Conor back into the A-class.'
   'Oh?'

    'I came down to tell you to do it.'”

Men det som händer en själv får konsekvenser för andra, något hon också lär sig utifrån hur sönerna reagerar på hennes tillvaro utanför hemmet. Skickligt och med stor känslighet väver Tóibín in Noras skuldkänslor, hennes otillräcklighet som förälder. Det är skuldkänslor som också riktas mot att hon inte är tillräckligt sörjande. Att hon har fel frisyr, tar på sig fel jacka, använder fel tonläge när hon pratar. Parallellt går oroligheterna i Nordirland in i ett kritiskt skede, och hon kämpar med sin lojalitet, sin övertygelse.

Nora är dessutom en rättfram person, som inte är helt smidig i sociala situationer – hon kan vara brysk och ocharmig. Hon tackar nej till allmosor, tackar nej till Gud. Det är lätt att föreställa sig henne i det riktiga livet, en lätt kuvad person med outnyttjad potential, som tar för sig på det försynta sättet. Det som frigör henne är musiken, då hon deltar i en klubb som lyssnar på LP-skivor, och börjar sjunga. Men musiken är nog bara till som ett exempel på att människan behöver något som kan lyfta henne ur omständigheterna, att dt kan vara olika saker för olika individer, men att vi behöver en andlig dimension – Nora saknar ju tron på en Gud, och lever liksom i bidan på sitt rätta kall.

Är det då vad Tóibín vill åstadkomma med den här romanen? Visa att människan lever ett halvt liv utan kontakten med kultur och skönhet? Ja, delvis. Tóibín får något att hända med Nora, något som jag inte riktigt kan avslöja här, om du händelsevis skulle vilja läsa romanen, men det är något man inte ofta får ynnesten att uppleva i fiktionen, något som kan gränsa till det magstarka. Hans trick är att ge oss inblicken i Noras värld, och det han gör får åtminstone mig att önska en bibehållen kontakt med henne. Nu är ju sådant omöjligt, och därför blir den här romanen en påminnelse om det smärtsamma i sådana (icke-)möten, att det dels innebär en inbjudan och dels ett avsked, en definitiv punkt från det löftesrika nejet.