I somras lyssnade jag på Handelshögskolans rektor Lars Strannegårds Sommarprogram, där han la ut texten om vikten av kultur och bildning, även för den som ska verka i näringslivets chefspositioner. För ett par veckor sedan bjöd Fredrik Johansson på mothugg på Svd:s ledarsida, med argumentet att debet och kredit är viktigare än Homeros och Aristofanes. Hans bevisbörda låg i att många chefer på ett ingenjörsföretag minsann visste saker om andra världskriget.
Vad har nu detta med Alexander Bargums diktsamling All tid leder hit att göra? Författaren är i den mogna åldern strax under femtiostrecket när han debuterar med en poesi som torde tilltala de som föredrar en viss form av konventionellt skrivna dikter. Men framför allt är han en av dessa koncernchefer som Strannegård nämnde, med den skillnaden att han är bildad, med starkt fokus på kultur, utbildning, forskning och näringsliv.
Det kan låta lite ringaktande att hävda att Bargum skriver konventionellt. Låt mig förklara. Att han i sina noter refererar till bland andra Tomas Tranströmer och Louise Glück må bli en ledtråd. Det är skrivet i en filosofisk tradition, där vi den här gången har att göra med en ytterst sensibel poet som skriver metafortäta dikter om tiden, minnena, glömskan. Ur sitt material friläggs en rikedom, där resonemangen kring jaget och världen hämtar inspiration från en av Louise Glücks dikter ur Averno: ”Jaget slutade och världen började. / De var av samma storlek, / proportionerliga, / den ena speglade den andra” (Jonas Bruns översättning).
Bargum: ”Världen är lika stor / som betraktaren”. Dikterna kretsar kring dessa markeringar och gränser, och söker sig mot dem för att testa deras bärkraft. Det han därmed gör är att skriva in sig i den traditionen som representerats av de goda poeterna Tranströmer och Glück, och en annan hemlig inspiration kunde vara Pia Tafdrup. Det är inget dåligt sällskap att tillhöra! Det blir dikter som förespråkar en modernism av mindre banbrytande men kanske just därför mer hållbart slag (handen på hjärtat, när läste du Guillaume Apollinaire eller Hugo Ball senast?).
Dikterna i Bargums samling, indelad i sex relativt korta avsnitt, infriar ens förväntningar på täthet och koncentration. Metaforerna rör sig i aforismens tassemarker, och bara några enstaka av bilderna blir slitna (allra mest eftersom så många av dem handlar om – gäsp – resor, i bokstavlig och överförd mening). Oftast finns en inneboende framåtrörelse, som stundtals också blir explicit: ”Minnets riktning är framåt.” Det mesta är originellt utan att bli excentriskt: ”Att minnas är att förstöra. […] Att förstöra / är att minnas”.
Eller så här: Bargum svär trohetsed mot både abstraktionen och konkretionen. Att stå i tacksamhetsskuld till kända föregångare är inget att ta lätt på, men han uppfinner strategier för att motverka det Harold Bloom kallade the anxiety of influence. Bra dikter lyckas omskapa världen, och det slår mig att det var mitt allra första intryck av Glück, som jag läste flera år innan hon fick (det välförtjänta) Nobelpriset, att hon fick mig att se på världen med nya ögon.
Åstadkommer Bargum också det? Ja, åtminstone något liknande, om än inte lika revolutionerande. Det han lyckas med är att visa att ett skapande nu är mer fruktbart än ett skapat nu. Med andra ord lever hans dikt, där han lägger sig nära tiden och vad som går att uppfatta bortom sekundvisaren. Därmed blir hans dikter också mer än osjälvständiga parafraser som profiterar på skickliga föregångares arbete. Kort sagt, han har en helt egen röst när han framkallar barndomsminnen: ”All tid / leder hit. All längtan / är ditt eget fel.”
Dessa minnen har bearbetats, utan att det för den sakens skull blir för långa avstånd till det som skildras. Det finns erfarenhet bakom Bargums ord, som ger dem tyngd och övertygelse, och det sker genom att han på ett pregnant sätt avstår från att fästa det som har hänt vid det definitiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.