8 aug. 2024

Om uträkning av omfång 4, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlström & Widstrand

 

När vi nu återser Tara Selter är hon inne på dag 1892 i den tidsloop hon hamnat i, som gör att hon inte kan ta sig vidare från 18 november. Det blir aldrig den 19:e. Ett annat sätt att räkna: i drygt fem år har hon levt så här, liksom utskuren ur andras verklighet, först ensam men från tredje boken i sällskap med en handfull andra med samma erfarenhet. Danska Solvej Balles romanprojekt Om uträkning av omfång som ska utmynna i en septologi. På danska har fem böcker utkommit, och den femte kommer på svenska senare i höst (gissa recensionsdatumet!). Det här är fjärde installationen.

 

Fast är det ens en tidsloop? Romanen prövar olika förhållningssätt till den unika situationen, där loop ingår, liksom en rosett, eller en upprepning, ett kretslopp, en cirkel, en retake eller remake. De kallar sig loopers, repeaters, returners, tracers, erasers, sporsettere och sporslettere (norska för spårsättare och spårsuddare), men verkar enas om tidsfångar. Och att säga att det gått drygt fem år bryter mot tidsfångarnas sätt att räkna tiden: när alla dagar ser likadana ut behövs inte längre årstiderna, och de hittar alternativa sätt att räkna dygn, veckor, månader, kvartal, år …

 


Att läsa om Tara och companys vedermödor gör dig delaktig i det nedskruvade vansinne som romanen inbjudit. Det finns en uppenbar risk att varje gång jag skriver om de här romanerna upprepar jag bara vad jag redan har skrivit. Har jag redan kallat det här för en psykos eller en vistelse i det som förr i tiden kallades Limbo, alltså en förgård till Helvetet? Det är mirakulöst gjort av Balle att ladda den här enskilda dagen med så mycket innehåll, att läsningen aldrig blir monoton eller statisk. Nu är vi till mitten hunnen på vår läsnings vandring, men jag kan inte låta bli att önska en läsning i en enda lång sekvens av samtliga sju böcker, som vardera är på cirka 200 sidor.

 

Den läsningen får anstå, men till skillnad från andra kända längre bokserier (av Marcel Proust, Karl Ove Knausgård, Ali Smith, Jon Fosse) måste du läsa de här sju i rätt ordning. Det lönar sig inte att skippa de tre första och börja här: vi tvingas följa Tara från början för att det ska bli begripligt hur hon agerar här. För den delen blir hon allt mer anonym nu, och börjar tala om sig själv i tredje person. Beror det på att hon håller på att bryta sig loss ur sin historia? Jag anar att något dramatiskt skifte i de kommande böckerna.

 

Med hjälp av annonser med dagens datum stationerar sig tidsfångarna i Bremen, där de börjar resonera kring sin mestadels oangelägna belägenhet. Samtidigt som stämningen är postapokalyptisk meddelas lakoniskt: ”Deras värld hade inte gått under, de hade bara skickats i retur till samma dag.” De kan inte enas om de är utvalda eller utsatta för en bestraffning, eller om det är slumpen som har fått just dem att drabbas av detta öde. Ibland lyckas de ingripa innan olyckor inträffar, eftersom de vet på förhand vad som kommer att hända exempelvis i trafiken.

 

Men om jag här berättar för mycket om vad som händer avslöjar jag och förråder därmed den osynliga pakt som jag inbillar mig infinner sig mellan författare och läsare. Om det inte har framgått så rekommenderar jag läsningen, men det går alltså inte att hoppa på när Balle har kommit så här långt in i berättelsen. En spoiler är att när den här romanen är slut har lika många dagar gått som det gjorde totalt i bok 1-3. Är det ett subtilt sätt att påstå att tempot ökar?

 

Gruppens syfte att förbättra världen ger sig till känna successivt. De lär sig inte enbart att förhindra katastrofer utan att också fördröja det oundvikliga, kanske mest tydligt demonstrerat i exemplet med Antons berättelse om den gamla sjuka hunden som tillåts fortsätta leva genom att hejda framskridandet av sjukdomsförloppet. Samtidigt vet vi inte om de utsätts för en prövning eller ett skämt; vi vet inte när vi läser, för vi delar deras ovisshet. De kan lika gärna vara monster som utvalda för ett ädelt syfte.

 

Någon gång i något annat sammanhang talade jag om ”tappa hakan-effekten” när jag läser viss litteratur. Det är ingen överdrift att påstå att Balles romaner får mig att tappa hakan oftare än någon annan skandinavisk litteratur jag läst på flera år, med undantag för den briljanta Gunnhild Øyehaug. Förlåt om det här låter som ett flummigt kriterium för god litteratur, men jag önskar att svenska författare oftare sökte sig mot den typen av nästan vettlösa ambition som Balle här uppvisar.

 

Böckerna är utsökt formgivna, och avsaknaden av blurbar och klumpiga recensionscitat bidrar till intrycket av böcker som på något sätt har frikopplats från det ordinära litterära fältet. Endast en diskret upplysning som knappt går att se informerar att böckerna har vunnit Nordiska Rådets litteraturpris. Ninni Holmqvists konsekventa översättargärning måste också omnämnas, vilket gediget arbete hon utför med detta projekt som kommer att landa i 1400 sidor, något som redan kan sägas vara en bragd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.