Dörrar, fönster, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Novellix

 

Vad sägs om den här affärsidén? Vi ger ut supertunna böcker, med text bara på tretton boksidor, men tar vad som borde vara fullpris på en normal pocket (det vill säga 70 kronor)? För att maxa vinsten ser vi också till att samla utgåvorna i askar, så kunden behöver köpa fyra stycken i ett paket. Nu vill jag invända, för det är väl sällan alla fyra som samlas är värda ett köp? Borde vi inte få plocka russinen i kakan?

 

Den senaste asken har moderskap som tema, och de fyra novellerna är skrivna av Agneta Klingspor, Agnes Lidbeck, Ingvild H. Rishøi och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Ska jag då köpa norska Rishøis novell Vi kan inte hjälpa alla, trots att det är samma översättning som Granta gav ut 2013 i sitt premiärnummer, och samma som Flo förlag översatte i samlingen Vinternoveller 2018, en novell som jag för säkerhets skull också läste på norska 2014 i den norska novellsamlingen?

 

Skulle inte tro det. Ändå är det ett mästerverk, och det krävs förstås något sådant för att det ska vara värt att lägga sjuttio spänn på ett så tunt häfte. Ok, Novellix har genom åren gett ut sådana veritabla mästerverk, skrivna av bland andra Katherine Mansfield, Edgar Allan Poe, Hjalmar Söderberg, samt Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten.

 

Hur står sig då Dörrar, fönster, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli? Jag är mer intresserad av den än av Klingspor och Lidbeck. Om CRFN:s senaste roman hade betingat samma pris per boksida (5,38 kronor) skulle den med sina 429 sidor ha kostat drygt 2300 kronor. Förvisso är det en bra roman, men ändå.

 

CRFN:s take på moderskap handlar om ätstörda kvinnor och glufs-glufsande män. En mamma och en pappa är på en fest, och de har kommit på knepet att få sina tre gullungar att sova ut morgonen därpå: ta med dem på festen och låt dem somna senare än vanligt, så får de bakfulla föräldrarna sovmorgon. (Det här har jag testat, och grattis till den som det funkar för.)

 

När de kommer hem vill mannen ha sex men kvinnan vill hellre typ supa eller äta, så hon skyller på att yngsta dottern ropade och smyger iväg och börjar dagdrömma om deras status i kompiskretsen, att de ”utstrålar ’sex’”, att det var som att mannen ”blev elitsportare fast i sex”. Förlåt, men det här låter som när Sting skröt om att han hade sex 36 timmar i sträck (källa?).

 

Tanken är att en kvinna som blir mor måste utplåna sig själv. Det här temat känns igen från ganska många svenska autofiktiva romaner från de senaste åren. Det känns också som ett tänkbart ämne för en krönika av Carrie i Sex & the City (förlåt för antik referens, men säg en bättre tv-serie om relationer): ”Is it really true that when a woman becomes pregnant she is forced to extinguish herself?”

 

När mamman inte får någon egentid börjar hon tänka på dörrar och fönster, och inser att det kan vara en metafor för att dricka alkohol och att knulla med andra. Hon har testat. De dåliga nyheterna är att det är dåliga odds på att det blir lyckat: har du läst Madame Bovary? Emma testade att shoppa och knulla med andra. Spoiler: hon blev inte lycklig.

 

Det här är en sedvanligt iskall novell av en ganska skicklig författare. Jag gillar att CRFN är så okonventionell, även om det finns drag i den här novellen av en stilens slapphet; även om jag fattar att det är medvetet gjort kan jag störa mig på att den är så platt skriven. Det är förstås kul att hon närmar sig förbjudna tankar och ämnen som är på gränsen till det acceptabla, men det kan inte hjälpas av de odrägliga ritualerna som mamman och pappan ägnar sig åt i den här novellen.

Kew Gardens, Virginia Woolf, översättning Alva Dahl, Novellix

 

Fjärde gången gillt blir det för Virginia Woolf i det korta formatet som förlaget Novellix sedan 2012 gett ut drygt 200 titlar. Till de tidigare – Lappin och Laponova från 2016, Arvet från 2017 samt Änkan och papegojan från 2022 – läggs nu Kew Gardens, en av hennes mest kända noveller. Den är kortare än de tidigare, så antingen får man vara en komplettist eller branog nyfiken på den här författaren för att punga ut vad som borde vara rimligt pris för en hel pocketbok (Novellix häften liknar mer de gamla Pixi-böckerna).

 

Liksom för den första novellen har Alva Dahl översatt. Hon är följsam mot originalets smidiga rytm, och det kan inte nog betonas hur viktig denna frisläppta och sinnliga rytm är och hur beroende den är av att språket tillåts dansa fram över boksidan. Så här lyder Woolfs första mening:

 

From the oval-shaped flower-bed there rose perhaps a hundred stalks spreading into heart-shaped or tongue-shaped leaves halfways up and unfurling at the tip red or blue or yellow petals marked with spots of colour raised upon the surface; and from the red, blue or yellow gloom of the throat emerged a straight bar, rough with gold dust and slightly clubbed at the end.

 

När Margareta Ekström översatte de samlade novellerna 1990 gör hon så här:

 

Ur den ovala rabatten höjde sig hundratals stjälkar som bildade hjärtformade eller lansettliknande blad halvvägs upp mot toppen, där röda, blå eller gula blomkalkar slagit ut, prydda med små upphöjda färgstänk. Och ur det röda, blå eller gula gapets dunkel sköt en rak ståndare fram sin guldpudrade klubba.

 

Inte alls tokigt, även om det går att ha synpunkter på otyget att stycka den solitära meningen till två obalanserade meningar.

 

I Alva Dahls behandling:

 

Ur den ovala rabatten reste sig omkring ett hundratal stjälkar som halvvägs upp virade in sig i hjärtformiga eller tunglika blad och på toppen vecklade ut röda eller blå eller gula kronblad med upphöjda färgstänk på ytan; och ur halsens röda, blå eller gula dunkel reste sig en rak stång med grovt, gyllene stoft och en något klubbformad avslutning.

 

Dahl bevarar också originalets färgsättning med det lilla men viktiga ordet ”eller”, som förstärker intrycket av en berättarröst som tvekar mellan de olika färgerna. Det är pedantiskt att anmärka på detaljer, för som helhet fungerar Ekströms översättning av de 46 novellerna i boken Samlade noveller och prosaskisser.

 

I novellen är det en varm julidag, och berättarrösten rör sig kring trädgården Kew Gardens utanför London på Woolfs typiska sätt mellan olika karaktärer. Där finns Simon, som tänker på Eleanor som han kunde ha gift sig med men som går med Lily vid sin sida (Lilja!), och deras två barn. Hon i sin tur tänker på en kyss hon fick av en äldre dam – subtilt smyger Woolf ofta in ett lesbiskt tema i sin prosa. Där finns också två män, William och en namnlös (gubbe), en ”fet och klumpig” kvinna, ett ungt par som grälar om var de ska dricka te och vad det kostar, samt en snigel.

 

Men måste Woolf skriva ”fet och klumpig”? I originalet står det något mildare ”stout and ponderous”. Hur övfersätter Ekström? Jo, ”stor och tung”. Det är kanske onödigt hårt att kalla någon fet ändå. Woolf var ofin i språk och värderingar, ja, men i det här exemplet är jag benägen att försvara henne från anklagelser om fat-shaming.

 

Genom sin inåtriktade teknik skapar Woolf en oblyg intimitet mellan de olika människoödena, när hon spekulerar kring deras inre tankar och reflektioner. Det är som att hon uppfinner en magnetröntgen för språket och visar människans inre skikt och frilägger våra mest privata förnimmelser. Så kan hon skildra på djupet, det psykologiska djupet, hur vi människor agerar utifrån våra impulser, i skildringen av det unga paret: ”vem vet (tänkte de medan de tryckte parasollet ned i jorden) vad för bråddjup som kan tänkas ligga dolda där, eller vilka isslänter som kan tänkas lysa i solen på andra sidan”. Eller i original: ”who knows (so they thought as they pressed the parasol into the earth) what precipices aren’t concealed in them, or what slopes of ice don’t shine in the sun on the other side”. Notera bruket av negationer, som går förlorade i översättningen.

 

Med sitt skrivande ger hon liv åt miljön och personerna och återger hur fragmentariska våra samtal är. Hon skriver om allt som pågår – simultant – och håller nuet levande. Det är ett utsnitt av en värld som kommer till liv, helt plötsligt och oförutsett. Jag vet ingen som gör det bättre än hon.  

Skälvning, Teju Cole, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

 

Fotografen Tunde är huvudperson i Teju Coles nya roman Skälvning, som utkom på engelska i slutet av förra året, och nu redan på svenska. Originalets titel Tremor kan inte helt adekvat återges på svenska, med sin konnotation till sjukdomstillstånd. Det är onekligen något sjukt med det samhälle Cole skriver om.

 

Men Skälvning fungerar också bra, då Tundes partner Sadako (som tyvärr får sitt namn felstavat på bokens innerflik) upplevde ett känt jordskalv i Kobe när hon var utbytesstudent i Osaka. Och kanske den besynnerliga berättarteknik Cole använder sig av helst ska jämföras med något skälvande, något som förflyttar perspektiv och ändrar på förutsättningar och får världen att te sig annorlunda.

 

Det är en berättarteknik som inte alls fogar in sig i den konventionellt berättande romanens mönster. Cole debuterade med Öppen stad för drygt tio år sedan, en roman som jag minns som både förtjusande och smått irriterande. Han twittrade därefter regelbundet om fotbolls-VM 2014, och det var mer underhållande att läsa hans tweets än att se matcherna. Han skriver essäromaner, och leker också med autofiktionen genom att göra Tunde till fotograf (liksom sig själv), och låta honom undervisa på ett prestigefyllt Ivy League-universitet i USA (liksom sig själv). Det är ett berättande som är myllrande och lägger lager på lager av associationsrika infall.

 

Helt plötsligt kan det också bli en längre föreläsning om Turners berömda målning ”Slavskeppet”, vars ursprungliga titel löd ”Slavhandlare kastar de döda och döende överbord, tyfon närmar sig”. Cole visar med eftertryck att ingen människa kan vara slav: det är något andra människor tillfogar någon, som därmed blir förslavad.

 

Ibland finns det ett lite präktigt drag över Coles skrivande, där hans ingivelser att undervisa övergår i att uppläxa sina läsare, men mestadels återfår han sin utsökta kombination av etos, logos, patos, och skapar balans mellan känsla och förnuft i sitt övertygande resonemang.

 

Tunde och Sadako framställs tidigt som huvudpersoner, men sanningen är att de efter ett mindre gräl träder tillbaka. De är så kultiverade och belevade att bråken blir sofistikerade övningar: ”De är förfarna i de många mikroanpassningar som samlivet kräver och vid det här laget vet de för det mesta vad de ska göra, hur de ska hantera varandra när analysen blir rigid eller improvisationen blir kaotisk.”

 

Så ger deras trivsamma berättelse vika för en mer polyfon framställning, och även essäliknande partier om stadsliv, med en karakteristik som kunde gälla som formel för Coles egen prosa: ”Det här är en stad av dubbletter, en pluripotentiell stad med ekande jag och miljöer, som vore den en dikt där varje rad vill bli läst två gånger.” Vad han siktar in sig på är de små ögonblicken som visar vardaglig rasism. Den republikanske mannen som skäller ut honom för att han försökt fotografera hans häck (trädgården, alltså). De många exemplen på osynliggörande i olika sammanhang. Glåporden och hatet.

 

Det handlar förstås om representation, om det skamliga i att vi vördar konst men inte människorna som utnyttjas i konsten. Föreläsningen om Turner övergår i en genomgång av den hämndaktion som de brittiska kolonisatörerna utförde i Benin 1897, där man som hämnd för åtta vita döda slaktade hundratusentals svarta. Det här skriver Sven Lindqvist om i Utrota varenda jävel (lästips). Vidare berättar Cole – indirekt genom Tunde – om seriemördaren Samuel Little, som 2014 dömdes för att ha mördat tre kvinnor på 80-talet (han har erkänt nästan hundra mord). Är han okänd för att han är svart, eller för att de flesta av hans offer också var svarta?

 

Så bildar romanen sitt mönster utifrån olika berättelser om orättvisor, våld, illdåd, skändligheter. Cole skriver sakligt om hur det är att leva ”i ett land byggt på folkmord”. Där ingår förstås utöver rasismen också klassfrågans orättvisor, om hur de rika gör det till vana att ta allt de kan. Cole vänder också den kritiska blicken inåt, och ifrågasätter sitt eget agerande. Därmed utmanar han etablerade sanningar, och mina initiala invändningar ger vika för denna nyskapande och pigga litteratur. Han skriver med behärskat ursinne och låter sin roman växa i expansiva riktningar.

Hobbiten, J.R.R. Tolkien, översättning Erik Andersson, Norstedts

 

”Det blir skoj för dig”, lät kollegan A hälsa när han ville täppa till den lucka i allmänbildningen som heter ”Tolkien”. Lite försynt påpekade jag inte att jag för några år sedan (2017?) läste den massiva volymen med hans brev, bara att jag tre gånger gått bet på att komma längre än till sidan 34 i Sagan om Ringen-böckerna. ”Och Hobbiten läser du snabbt, den är bara 100 sidor!” När jag får tag på boken i Erik Anderssons nyöversättning från 2007 är den närmare 300 sidor. Detaljer …

 

Är det en prequel eller sequel till böckerna om Ringen? Vem vet? Även här finns det en ring, som hobbiten Bilbo Secker kan göra sig osynlig med. Han är son till mamman Belladonna Took (varför känns det som att jag är med i en Stevie Nicks-låt?) och pappan Bungo Jerry (nej, skojar). Likt folk från Burträsk har han hår under fötterna. Tillsammans med dvärgarna Balin, Dvalin, Kili, Fili, Dori, Nori, Ori, Oin, Gloin, Bifur, Bofur, Bombur och Thorin ger de sig ut på ett uppdrag, utsända av trollkarlen Gandalf, för att erövra en guldskatt som vaktas av den onda draken ”Gamle Smaug” (varför känns det som att jag är med i en Yngwie J. Malmsteen-låt?).

 

Lista på saker jag avskyr: romaner med handling. Ploj, lek, gamman. Äventyr. Hemliga uppdrag. Troll som snackar dialekt. Den här romanen av Tolkien (J.R.R. i förnamn) innehåller samtliga av dessa olämpliga ingredienser. Vad sker under resan? Det äts och sovs i väl avvägda doser. Lite som i Enid Blytons Fem-böcker (de skulle börja utkomma en handfull år efter denna volym). Ibland blir det buskisvarning i den styltiga dialogen, där alla pratar lika högtravande och ålderdomligt (”törhända”). Det är förstås meningen att det ska vara ”roligt” (tillägg på listan över saker jag avskyr: romaner som är roliga).

 

De beger sig över Dimmiga berget, Ensliga berget, Jo Inge Berget (nej, skojar). Ofta avbryts det av sång (det borde finnas en färdigskriven musikal här). Problem ska lösas, svårigheter ska överkommas, knipor ska … fixas? Vet inte, har aldrig varit i någon knipa. I kriget är segrar inom räckhåll, framryckningar hejdas, trupper förflyttas, hopp om vinst förbleknar. Krigsretorikens hela förråd av klichéer tillvaratas. ”Finns det liv finns det hopp”, som det så käckt utropas någon gång mellan slagen.

 

På resan stöter de på gamle Gollum som lockar Bilbo med att gissa poänglösa gåtor över ganska många boksidor, samt Beorn, som ibland ”byter skinn”, det vill säga gör som varulven fast blir björn i stället för varg. Det här hade jag gärna sett mer av, men både Gollum och Beorn känns dåligt utnyttjade i romanen (kanske det finns någon regissörens version av filmatiseringarna där detta åtgärdas?).  

 

Det finns också en massa vättar (onda) och alver (goda). Det finns en storvätte och en lillvätte (även om jag inte är säker på den diminutiva formen). Mer? Vilda ulvar, örnarnas herre, en alvkung, spindlar som måste massakreras på ett sätt som anakronistiskt liknar dataspelslogik. Ja, det händer saker mest hela tiden, och det är säkert givande för alla som gillar ”romaner med handling”.

 

Om Tolkien hade lagt ens hälften av mödan på att skapa karaktärer som på att rita kartor och skapa världar, då kunde jag kanske ha brytt mig mer om Bilbos öde och finna ett uns av spänning i de många äventyren som han upplever. Äventyr som oftast slutar med att han röker lite pipa och sover, och ibland äter något. Det saknas återhämtning med alla händelser som avlöser varandra. Den mesta spänningen består inte i om han ska klara sig, utan om han ska bli värdig att få kallas ”tjuv” eller inte.

 

Ger det mersmak? Inte det minsta. Vem beror det på? Mig, så klart, eftersom femtio miljoner fans inte kan ha fel. Jag får väl bli kölhalad då för att jag inte ser storheten i Tolkiens verk. Han lämnar mig lika likgiltig som Thomas Mann, Robert Musil och Philip Roth.