Att läsa Jesper
Svenbros utläggningar om trotsungen Rimbaud är underhållande och lärorikt. Vi
får bland annat lära oss att parodin egentligen är en hyllning.
Somliga förknippar
nog Jesper Svenbro med en knarrig filolog, tillika seriös poet med säte bland
tråkmånsarna i Svenska Akademien. Vad kan den här ordningsamme farbrorn ha
gemensamt med busungen Rimbaud, han som enligt legenden bedrev litteraturkritik
genom att dra ned byxorna och urinera på sina kollegers manuskript?
En hel del, ska det
visa sig. Till att börja med är ju Svenbros poesi mer lekfull och sarkastisk än
sitt rykte. Nu har han gett ut en bok som väl i ärlighetens namn mer är en
skrift om Rimbaud än en skrift av Rimbaud. Likväl som en bok om
parodin.
Bakgrunden: den
blott sextonårige Rimbaud skriver en parodi på poeten Théodore de Banvilles
dikt ”Lindansaroden”. Resultatet: en fyrtio strofer lång suverän dikt, ”Vad
poeten får höra när det blir tal om blommor”, som den hoppfulle bråkmakaren
skickade till Banville. Dikten skulle inte upptäckas förrän 1925, långt efter
båda hade dött.
Fast Svenbro läser
dikten som lika mycket eloge som smädesskrift, och argumenterar övertygande för
sin sak. Det sker med hjälp av kringtexter, noter, översättningar av två brev
av Rimbaud, en beskrivning av Kerambos-myten, en egen dikt från 1993, korta
anteckningar om parodin som genre.
Samt en dikt av
”pseudo-Homeros”, det vill säga troligen skriven av poeten Pigres, som
parodierar Homeros stil i Iliaden.
Den dikten nämndes av Banville själv som exempel på lyckad parodi när han
diskuterade sin egen dikt ”Lindansaroden”, som i sin tur var en parodi på
Victor Hugos dikt ”Odes orientales”. Så Rimbauds dikt var alltså en parodi på
en parodi …
Tack vare Svenbro
får vi Rimbauds dikt kontextualiserad och satt i ett korrekt sammanhang.
Tidigare finns den översatt av Elias Wraak i Alastor Press utgåva av Rimbauds Samlade skrifter så sent som 2013.
Wraaks version är definitivt råare.
Jämför en av
stroferna. Så här låter det hos Wraak: ”Genom din kärleksgrind snubblar / bara
syrener – O gungor blott! / Och skogsvioler som bubblar / likt nattsvarta
nymfers kärleksspott! …” Och så här hos Svenbro: ”Fri lejd till kärleken får
blott / Syren (med vårkväll, kärleksgunga …) / Och skogsviol (i form av spott /
från svarta Nymfers kärlekstunga).”
Men jag gillar båda
versionerna, och man ska förstås komma ihåg att det franska originalet innehåller
gott om dubbeltydiga begrepp. Denna strofs ”balançoires” kan både stå för
erigerad penis och silvermunstycket till den lavemangsspruta som Rimbaud nämner
tidigare i dikten.
Detta tunna häfte
är ovärderlig läsning för den som någon gång fastnat för Rimbauds minst sagt
uppkäftiga poesi. Och nog är det glädjande att Svenbro visar att man även på
äldre dar kan läsa denna poet som annars brukar förknippas med ungdomens
upproriska tid.
Vid sidan av
storverken Illuminationer och En säsong i helvetet är ju den här
formmässigt briljanta dikten ett klart bevis på Rimbauds unika talang. Lika
unik är Svenbros lärdom, som tar oss bakåt till E.T.A. Hoffmanns roman om
katten Murr och framåt till Tintin (Kapten Haddocks svordomar är ibland lånade
från Rimbaud).
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 2/5 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.