Stormen och vreden, William Faulkner, översättning Gunnar Barklund, Bra Klassiker

 

Var litteraturen bättre förr? För ett par veckor sedan hävdade Malte Persson det i en text om Nirstedt/Litteraturs nyutgåva de bortglömda romanerna Hedebyborna, att vi gått miste om det komplexa berättarperspektivet och den språkliga rikedomen i Sven Delblancs romansvit. Det är svårt att inte hålla med om att romaner i generell mening är förenklade och sällan lika språkligt utmanande.

 

Ingen skulle väl kalla William Faulkner bortglömd. Men betyder det att han är läst? Häromåret kom en nyutgåva på Modernista av hans mest berömda roman Stormen och vreden. Det är inte den jag läser, utan den billighetsupplaga som utkom 1983 i serien Bra Klassiker (min uppväxts Modernista), i en översättning från 1964, signerad Gunnar Barklund. Jag hittar boken i mitt barndomshem, en vältummad bok (jag har läst den en handfull gånger). Den är tryckt i DDR, upplyser kolofonen, som en ytterligare hälsning från en svunnen tid. Den har några svårförklarliga bitmärken i sitt högre hörn: förmodligen från när katten Pasolini var kattunge (han hade utsökt smak: hans tänder hittade också fram till en bok med Shelleys brev och i en bibliotekslånad Virginia Woolf-roman).

 

Som lackmustest på litteraturens svårighetsgrad är Faulkner pålitlig. Stormen och vreden (1929) är hans fjärde roman, och den första i en imponerande serie romaner som utkom de närmsta sju åren: Medan jag låg och dog, Det allra heligaste, Ljus i augusti och Absalom, Absalom! Sedan skulle skaparkraften sina, i takt med att hans amerikanska rykte steg när främst franska författare började hylla honom och i förlängningen ett Nobelpris. Men den som vill läsa något extraordinärt bra måste söka det i de fem romaner han gav ut 1929-1936.

 

Romanens handling är svår att återge, men i stora drag handlar det om en allt mer förvärrad familjs nedgång, med syskonen Compson i fokus. Det är bröderna Jason och Quentin, samt den intellektuellt funktionsnedsatta Benjy (i romanen används ”idiot”, för att koppla till det Shakespeare-citat som gett romanen sin titel: ”Vad är väl livet annat än en skugga […] en saga blott, / Berättad av en dåre, full av storm och vrede, / Och utan varje mening.” Systern Candace (”Caddy”) är bortrest, med tonårsdottern Quentin som kvardröjande, upprepande sin mammas skandalösa leverne, ivrigt nedsablad av den bottenlöst illvillige Jason. Pappan är död – ihjälsupen – och mamman är sjuklig och maktlös.

 

Till detta generiska familjeöde – senare kalkerat av dramatiker som Tennesse Williams och Eugene O’Neill – lägger Faulkner till incest, och ett tjänstefolk vars plikttrogenhet och pålitlighet fungerar som kontrast till den odugliga och degenererade vita familjens solipsism. Med Jasons ord: ”Jag är glad att jag inte har ett samvete som jag måste pyssla om som en sjuk hundvalp jämt och samt.” Mest handlar det om den stolthet som uthärdas trots nederlaget, och som kanske endast nederlaget kan framkalla: ”Slagfält avslöjar för människan hennes egen hopplösa dårskap, och segern är en filosofernas och dårarnas synvilla”, som Quentin spekulerar den morgon arton år innan romanen utspelar sig, då han också fattar beslutet att avsluta sitt liv.

 

Faulkners inflytande på den amerikanska romanscenen är svåröverskådligt, och kan bara underskattas. I synnerhet gäller det förstås för författare från södern, som Flannery O’Connor, som hävdade att det inte går att konkurrera med honom: ”Ingen vill ha sin häst och vagn parkerad på samma bana där [ångloket] the Dixie Limited forsar fram”. Kanske problemet med inskränkt och strömlinjeformad och ljudboksanpassad prosa är ett inhemskt problem. Det är inte svårt att skönja inflytande från Faulkners intrikata stil hos en del internationella storheter som Fernanda Melchor, medan Delblancs inflytande på de nutida svenska författarna nog är åt en mer obefintlig inriktning.

 

Det som tydligt kan ses är ändock att Stormen och vreden är en fortfarande utmanande roman till stil, berättarteknik och tematik. Det som har åldrats är den intensiva användningen av n-orden, även om dessa inslag givetvis speglar den tid då romanen utspelar sig (mestadels några aprildagar 1928). Översättningen är också i viss mån helt förlegad i dag, med glosor som ”Syd-Carolina” och ”epaklocka”.

 

Faulkners stil kombinerar på ett avancerat sätt det bondska och det lärda, där dialektala ord bryts mot latinska fraser som ”Et in arcadia ego”, som den kanske mest Faulknerinspirerade amerikanska författaren Cormac McCarthy, flertalet gånger recyclat i sina romaner. Faulkner är mindre ett exempel på begreppet no plot, just vibes, och mer en författare som går från intrig till en atmosfär, som utgör ett tillstånd.

 

Det är en ynnest att få vistas i ett sådant tillstånd, även i en så jobbig roman som denna. Faulkner är suverän på att hitta bilder för både karaktärernas individuella förtvivlan och de vedermödor som delas av mänskligheten. Så här skildras en intern maktkamp mellan mamman och Jason:

 

han och modern tycktes fastfrusna i väntan på var sin sida om bordet, i identiska positioner; den ena kall och slug, med slätslickat brunt hår, som krökte sig i två envisa lockar på ömse sidor om pannan, som hos en karikerad bartender, och nötbruna ögon med irisar som marmorerade glaskulor, den andra kall och grälsjuk, med snövitt hår och påsar under ögon med orolig blick och så mörka att de tycktes vara antingen helt och hållet iris eller helt och hållet pupill.

 

Nog för att jag tycker att nostalgi är den farligaste sjukdomen, men behöver det kallas nostalgi när jag nu återvänder till Faulkner, som jag läste så febrilt åren kring 1990, när jag var en mycket yngre läsare? Nu kan jag absolut erinra exakt vad det var som grep mig då, intryck som gör aningen mindre utslag nu, utan att jag fördenskull vill kalla mig, rutinerad, blasé eller mer svårimponerad. Det är fortfarande en stark, himlastormande läsupplevelse. En förbannat bra roman. Men visst, hade mina föräldrar haft Ljus i augusti eller Absalom, Absalom! tillhanda hade jag förstås helst läst någon av dem.