Den har årets hittills bästa boktitel, Sanah Ahsans debut I cannot be good until you say it. Det är en diktsamling som till viss del lånar drag från Claudia Rankines poesi, genom att växla mellan konventionellt lyriska dikter och essäistiska partier och även inkludera foton. Till boken hör också en spellista – ett ”Listening Room” – med 23 låtar på knappt två timmar, och den kunde med sin sömlösa mix av allt från Fleetwood Mac och Lauryn Hill till muslimska böneutrop och Sault kallas ”eklektisk”, om inte tidsandan gjort det till ett pretentiöst skällsord. Till det eklektiska hör också motton från Koranen, Toni Morrison och Rainer Maria Rilke, och det säger förstås något om vilken spännvidd Ahsans dikter omfattar.
Men framför allt är det en stark diktsamling, med femtio dikter som ger en provkarta på många olika sätt att skriva poesi. Ahsan är förutom poet också psykolog och lärare, men undviker den didaktiska fälla som en viss sorts poesi så lätt går in i – det vill säga, att den föreläser. Det ska ändå inte förnekas att det blir något av en lärobok i muslimskt tänkande och flera gånger skickas jag mot google för att slå upp saker som qibla, janamez, dua, alhamdulillah, mukmannah. Svenska läsare är tacksamma över Gustaf Frödings mästerliga dikt ”En ghasel”, som låter oss läsa Ahsans ”ghazal for urdu” utan att känna oss helt obegåvade.
Här finns gott om exempel där Ahsan tänjer på språkets förutsättningar i lustfyllda ordlekar och polyglotta experiment. Liksom bland annat Shorin Masifi gör på hemmaplan lämnas ord från andra språk än engelskan oöversatta. Ibland verkar dessa ord hämtas från urdu. Snarare än att främmandegöra bygger dessa inslag broar mot en annan slags förståelse. För strikt talat: måste vi förstå allt på en bokstavlig nivå? Vad händer med en sådan värld, där allt går att rationellt förklaras? En sådan värld kan aldrig nå de slutsatser som vi får i en bok som denna, med denna korta definition av kärlek som en sanning vibrerande mellan farliga bokslut: ”I am unsure / whether love / is sacrifice / or ruthless discipline”.
Ahsan skriver dikter som utgår från en erfarenhet av att vara muslim, rasifierad och queer. Koranen är en flitig referenspunkt, men så är också erfarenheten av att älska och knulla, och allt skildras utifrån ett utanförskap som befästs från uppväxten. Hen skriver om olika sätt att tro, där det bärande temat är den kärlek som närs av förståelse och respekt för individen och gruppen, en kärlek som ägnar sig mer åt mångfald än åt enfald. Den naiva konsensus och den brist på nyansering som vi håller på att befästa ger Ahsan inte mycket för.
Däremot investerar hen sina egna erfarenheter när hen gestaltar de samhälleliga orättvisorna. Vi får en inblick i hens unika erfarenhet av att vara normbrytande på flera olika nivåer. Det skapas utrymme för en avväpnade humor, som när hen är på besök hos sin flickväns mormor, som erbjuder salami, som hen nekar till med motiveringen ”pigs eat their own shit!”, och på frågan om hen har ett brittiskt pass uppbådar hen lejonets mod för att svara: ”are we going somewhere?” Även om det går att uttyda humorn som en försvarsmekanism finns alltid ett latent våld närvarande i de mellanmänskliga relationerna mellan vita och svarta.
Det handlar inte så lite om nedärvda (skadliga) värderingar och internaliserade skamkänslor inför allt som har med kroppen och sexualiteten att göra. Något Ahsan ändå lyckas befria sig från, för hen skriver sexigt och påstridigt när hen skildrar sina ex. Det finns enskilda dikter som handlar om föräldrarnas umbäranden och uppoffringar för att ge sitt barn en medelklassig uppfostran med fiollektioner som bekostas av ett stort antal övertidspass av mamman. Så kan hen i en dikt nå det obekväma konstaterandet att ”My mother is alive in spite of me”, och så kanske ett universellt föräldraskap bäst definieras, att föräldrar överlever inte så mycket tack vare utan trots sina barn.
Ahsan vågar tilltala Gud kaxigt och utan eftergifter:
My greatest achievement
was to meet Your silence
and not overdose.
Death can’t be the only way
for You to see me.
Om Gud inte är kärlek, vad är då Gud värld, lyder diktens implicita uppmaning och krav, som i denna vackra och sanna formel: ”whenever my name leaves / her lips / i know that god / is here”.
Det är en bok som är uppfylld av poesin, av det stora som språket kan erbjudas inom poesins generöst tilltagna ramar, som låter innehållet filtreras genom ett gränslöst skrivande, med överstrukna rader och en hel dikt i stilen blackout poetry. Genom att också inkludera foton, en mängd citat och anspelningar från bland andra Audre Lorde, Sara Ahmed och bell hooks, samt spellistan, skapas ett allkonstverk i Goethes gamla anda. Det kunde lätt ha blivit överlastat och överambitiöst, men tack vare Ahsans finkalibrerade språkkänsla blir dikterna fjäderlätta och dansanta.
Så finns det i dikterna något som rör sig mot essäns utforskande tonfall, och det förvånar inte att Ahsan i nuläget – den här boken utkom i våras i England – håller på att skriva prosa. Om det nu så lätt går att skilja poesi från prosa, eller vad nu de här dikterna ska kallas med sin hybridform:
we read the backside of the Holy Book made another dutiful sound
We sent down the Quran as a healing and mercy to those who believe [17:82]
legging it from that officer until he cuffed the blur of us we declared our shame
on application forms, a criminal formality we threw up jade beams
on hospital pavement grey as yesterday after bluff’s third suicide attempt
we pleaded guilty to a whole lie didn’t know what to say no comment no comment
En viss misstanke infinner sig: är det här bra poesi, eller är det poesi som det går bra att ha åsikter om? Det är en relevant fråga inte enbart för diktsamlingar, men det vore mig främmande att tycka annat än att det är en bok som utmanar och inbjuder till nya förhållningssätt, och det kan inte ge något annat utfall än att – ja, det här är storartad poesi. Dess värde förstärks också av spellistans två Lauryn Hill-låtar, där jag inte kan undgå att spekulera i att i synnerhet den frigörande ”I Get Out” har varit betydelsefull för Ahsan under skrivandet av I cannot be good until you say it:
You spent your life in sacrifice to a system for the dead
Oh, are you sure, where is the passion in this living?
Are you sure it’s God you serving?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar