Fotografen Tunde är huvudperson i Teju Coles nya roman Skälvning, som utkom på engelska i slutet av förra året, och nu redan på svenska. Originalets titel Tremor kan inte helt adekvat återges på svenska, med sin konnotation till sjukdomstillstånd. Det är onekligen något sjukt med det samhälle Cole skriver om.
Men Skälvning fungerar också bra, då Tundes partner Sadako (som tyvärr får sitt namn felstavat på bokens innerflik) upplevde ett känt jordskalv i Kobe när hon var utbytesstudent i Osaka. Och kanske den besynnerliga berättarteknik Cole använder sig av helst ska jämföras med något skälvande, något som förflyttar perspektiv och ändrar på förutsättningar och får världen att te sig annorlunda.
Det är en berättarteknik som inte alls fogar in sig i den konventionellt berättande romanens mönster. Cole debuterade med Öppen stad för drygt tio år sedan, en roman som jag minns som både förtjusande och smått irriterande. Han twittrade därefter regelbundet om fotbolls-VM 2014, och det var mer underhållande att läsa hans tweets än att se matcherna. Han skriver essäromaner, och leker också med autofiktionen genom att göra Tunde till fotograf (liksom sig själv), och låta honom undervisa på ett prestigefyllt Ivy League-universitet i USA (liksom sig själv). Det är ett berättande som är myllrande och lägger lager på lager av associationsrika infall.
Helt plötsligt kan det också bli en längre föreläsning om Turners berömda målning ”Slavskeppet”, vars ursprungliga titel löd ”Slavhandlare kastar de döda och döende överbord, tyfon närmar sig”. Cole visar med eftertryck att ingen människa kan vara slav: det är något andra människor tillfogar någon, som därmed blir förslavad.
Ibland finns det ett lite präktigt drag över Coles skrivande, där hans ingivelser att undervisa övergår i att uppläxa sina läsare, men mestadels återfår han sin utsökta kombination av etos, logos, patos, och skapar balans mellan känsla och förnuft i sitt övertygande resonemang.
Tunde och Sadako framställs tidigt som huvudpersoner, men sanningen är att de efter ett mindre gräl träder tillbaka. De är så kultiverade och belevade att bråken blir sofistikerade övningar: ”De är förfarna i de många mikroanpassningar som samlivet kräver och vid det här laget vet de för det mesta vad de ska göra, hur de ska hantera varandra när analysen blir rigid eller improvisationen blir kaotisk.”
Så ger deras trivsamma berättelse vika för en mer polyfon framställning, och även essäliknande partier om stadsliv, med en karakteristik som kunde gälla som formel för Coles egen prosa: ”Det här är en stad av dubbletter, en pluripotentiell stad med ekande jag och miljöer, som vore den en dikt där varje rad vill bli läst två gånger.” Vad han siktar in sig på är de små ögonblicken som visar vardaglig rasism. Den republikanske mannen som skäller ut honom för att han försökt fotografera hans häck (trädgården, alltså). De många exemplen på osynliggörande i olika sammanhang. Glåporden och hatet.
Det handlar förstås om representation, om det skamliga i att vi vördar konst men inte människorna som utnyttjas i konsten. Föreläsningen om Turner övergår i en genomgång av den hämndaktion som de brittiska kolonisatörerna utförde i Benin 1897, där man som hämnd för åtta vita döda slaktade hundratusentals svarta. Det här skriver Sven Lindqvist om i Utrota varenda jävel (lästips). Vidare berättar Cole – indirekt genom Tunde – om seriemördaren Samuel Little, som 2014 dömdes för att ha mördat tre kvinnor på 80-talet (han har erkänt nästan hundra mord). Är han okänd för att han är svart, eller för att de flesta av hans offer också var svarta?
Så bildar romanen sitt mönster utifrån olika berättelser om orättvisor, våld, illdåd, skändligheter. Cole skriver sakligt om hur det är att leva ”i ett land byggt på folkmord”. Där ingår förstås utöver rasismen också klassfrågans orättvisor, om hur de rika gör det till vana att ta allt de kan. Cole vänder också den kritiska blicken inåt, och ifrågasätter sitt eget agerande. Därmed utmanar han etablerade sanningar, och mina initiala invändningar ger vika för denna nyskapande och pigga litteratur. Han skriver med behärskat ursinne och låter sin roman växa i expansiva riktningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar