En del författare blir kända för ett enda verk, även efter en lång karriär i sitt skrå. Det gäller Vladimir Nabokov med Lolita, Arundhati Roy med De små tingens gud, Céline med Resa till nattens ände. Samt i hög grad Edgar Lee Masters, amerikansk poet och ansvarig för det stora verket Spoon River Anthology från 1915. När jag tillbringade ett olyckligt år i Bollnäs tillbringade jag all fritid med att länsa bibliotekets poesihylla. Poesin höll mig vid liv: Blake, Shelley, Baudelaire, Bodil Malmsten, Michael Strunge, Sylvia Plath. Samt förstås Edgar Lee Masters.
Hans bok hette på svenska Spoon River, och hade översatts av Thomas Warburton 1967. Tillsammans med Patrik och Magnus ägnade vi åtskilliga nätter åt att fangirla om denna antologi till diktsamling som låter 243 invånare i den fiktiva staden Spoon River tala från sina gravar med korta kärnfulla summeringar från sina avslutade liv. Den hade kommit i översättning redan 1927, signerad Bertel Gripenberg.
Idén och grundförutsättningen för boken är som många geniala infall påfallande enkel. Kjell Espmark gör i flera av sina sena diktsamlingar något liknande, när han skriver rolldikter från olika förebilder. I ett fint förord till den här nyutgåvan av Spoon River betonar Erik Bergqvist att många av stämmorna söker en slags uppriktighet som övergår i ”en sanning som så att säga lyser igenom talarens uppsåt, som ett blödande sår under en gasväv.” Det är en vacker karakteristik av bokens ärende, som i hög grad ägnar sig åt att upplysa oss om den mänskliga naturens sköna och osköna sidor.
Många av de döda har i livet varit jurister eller poeter, och Masters själv delade sin tid mellan de två sysselsättningarna. En hel del präster har också dukat under, och i övrigt bildas ett tvärsnitt av en befolkning. Här finns också plats för den kvinna som troligen var Abraham Lincolns första förälskelse, Ann Ruthledge, vars gravsten innehåller Masters dikt skriven i hennes namn (han skrev även en biografi om Lincoln, där han hävdar att Lincoln troligen inte var så förälskad i Ruthledge, eller någon annan kvinna för den delen). Spoon River bygger annars på Masters hemstad Lewistown, Illinois.
Här visar Masters alltså upp oss människor exakt så som vi är: även om vi ibland är småsinta, argsinta, svekfulla, falska, så försöker vi för det mesta ändå göra vårt bästa. Vi är både svaga och starka. Vårt ofrånkomliga öde – att bli föda för maskarna – pekas ut med något som ibland når ironi och ibland tragedi, någon gång fars, eller bara ett plötsligt avslut. Någon blir skjuten, någon annan blir sjuk, men ingen undkommer. Om Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet är en omaskerad och övertydlig bearbetning av regissörens privata dödsångest förhåller sig Masters mer subtilt till sina känslor inför döden som den stora utjämnaren (”man kan aldrig få sin hämnd / på jättevidundret livet”, som Robert Fulton Tanner säger).
Lucinda Matlock fick ett långt liv och har en del lärdomar att delge yngre generationer:
Vad är det folk pratar om sorg och trötthet,
vrede, missnöje och slocknande hopp?
Vansläktade söner och döttrar,
livet är er för starkt –
man måste leva om man skall älska livet.
Till det besynnerliga med Masters bok är att den lyckas vara både älskvärd och intelligent (”den eviga ungdomens eftersökta skatt / är bara hämmad tillväxt”, säger Ami Green). Den visar vad som är essensen av oss, om vi själva finge bestämma. I våra liv finns missöden, misslyckanden, men ibland kan turen ställas på rätt sida av besvikelserna och göra våra strävanden mer lik Markels omdöme om Doktor Glas i Hjalmar Söderberg roman, det vill säga att vi får lite form och stil på vår olycka. Om inte annat lär vi oss att tillkortakommanden är en oundviklig ingrediens i våra liv.
Från graven talar en stupad soldat, vars historia korrigeras av hans fru i nästkommande dikt. Så bildas ofta samband mellan de olika berättelserna, där sveken kartläggs med minutiös precision. Någon förgiftas av makten, och Mickey M’Grews skildring av döden är oförglömlig: ”jag dök ner, ner, ner / genom råmande mörker!” En del dör i olyckor, och det kan konstateras att för drygt hundra år sedan var döden flitigare. Att vara kvinna var förstås extra farligt, som Margaret Fuller Slack inser när hennes författardrömmar stäcks av ett äktenskap med åtta barn, avslutade med att hon sticker sig på en nål i barnens tvätt och dör ”i stelkramp, ironiskt nog.”
Många gånger leder berättelserna fram till den typ av slutsatser som kan återfinnas i gamla skillingtryck:
Låt inte er vilja odla er själ
om ni inte säkert vet
att den är starkare än naturen.
Och en annan vass sentens:
Detta är sorgen i livet:
att en kan bli lycklig bara om två är det;
och att våra hjärtan dras till stjärnor
som ej vill ha oss.
Det idiom Masters använder är rakt på sak och balanserar på den farliga gränsen mellan vardaglighet och lyrisk täthet. Walt Whitman hade drygt femtio år tidigare förstås också denna sällsynta förmåga att kombinera det som ser så nonchalant ut men är resultatet av stor konstfärdighet – John Berryman skulle åstadkomma något liknande med sina Dream Songs femtio år senare. Så blir Spoon River en bro mellan dessa två av den amerikanska poesins viktigaste namn.
Det här är förstås en fantastisk bok. Senast den utkom på svenska var alldeles för länge sedan, 1988 (samma år som jag hade oturen att bo i Bollnäs). Den gjorde starkt intryck på mig då, och att den gör det fortfarande är glädjande, då en ungdomlig entusiasm annars kan bortförklaras med att den som inte har läst miljarder böcker är lite mer lättimponerad. En kan bara hoppas att den för andra ska få samma dubbla funktion som den hade för mig: dels hålla någon vid liv, och dels skapa ett livslångt intresse för poesin. Som introduktion till människans bästa uppfinning tillhör den de absolut främsta exemplen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar