Lagom till hundraårsdagen av Franz Kafkas död 3 juni 1924 går förlaget Bakhåll och översättarparet Erik Blomqvist och Erik Ågren i mål med författarens samlade skrifter. Det är ett mastodontarbete som pågått sedan slutet av 1900-talet, nitton volymer varav nio av dem brev. Det är också breven som sluter cirkeln (i den mån det går att säga att det sluts cirklar kring Kafka: snarare finns det anledning att erinra sig hans kryptiska utsaga om att vara både ett slut och en öppning).
Det går också att infoga ett tillägg till Borges träffande karakteristik av Kafka som författaren som är lysande på inledningar, skickliga på mittenpartier, men urusel på att avsluta. Brevtitlarna är i sig en fröjd att ta del av, givetvis kurerade av förlaget. Så heter den sista boken Det naturliga tillståndet för mina ögon är att vara slutna, och den närmast föregående Som att gräva skyddsrum med naglarna i ett världskrig. Några tidigare brevtitlar i serien: En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss, Inte ens natten är tillräckligt natt, Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur.
De avslutande breven rör perioden augusti 1922 till juni 1924, och har främst tre adressater: vännen Max Brod, en medicinare och sanatoriumbekantskap vid namn Klopstock, samt föräldrarna, som skickar pengar och smör till den allt mer sjuklige sonen. Ja, han åker på rekreationsresor, tills tuberkulosen i struphuvudet gör honom stationär och leder till att han mot slutet får förmaningar att endast viska och tvingar honom till att kommunicera med lappar, och dessa lappar avslutar breven. Så blir Kafkas sista ord ett uppgivet trilskande: ”Så går hjälpen åter sin väg utan att hjälpa.”
Mest berömt är förstås brevet som han skickade till Brod i november 1922, alltså långt innan han dog, med uppmaningen att bränna i stort sett hela den litterära kvarlåtenskapen. Undantag skulle göras för det som redan hade getts ut, men alla brev, dagböcker och anteckningar skulle förstöras: ”allt detta ska undantagslöst, helst oläst (dock förbjuder jag Dig inte att ögna igenom det, jag ser visserligen helst att Du inte gör det, men under inga omständigheter får någon annan titta igenom det) – allt detta ska undantagslöst brännas, och jag ber Dig att göra det så snart som möjligt.”
Det är direktiv som är svåra att missuppfatta, och ändå är det få människor som tycker att Brod handlade fel som bevarade det Kafka skrivit. Hade han lytt skulle vi bara ha haft en tunn volym i stället för arton. Men det hör till historien att Brod inte fick brevet tillsänt: det upptäckte han senare när han gick igenom kvarlåtenskapen. Så han gjorde väl både fel och rätt som avstod från att förstöra skrifterna: tidigare var det många som hävdade att han därmed räddade en ovärderlig del av 1900-talslitteraturen.
Men gäller det fortfarande? Har Kafka kvar några fans? Bland de yngre är det nog endast novellen ”Förvandlingen” som lockar till läsning, men då heter den ”The Metamorphosis”. Senast jag såg en gymnasieelev läsa Kafka på svenska var nog tiotalet år sedan, medan, om ett anekdotiskt axplock ursäktas, jag då och då ser titeln ”The Metamorphosis”, och det kan man förstås tycka vad man vill om. Hos de något äldre läsarna är nog Kafkas namn lika lysstarkt som Bob Dylans, men även han har ju lite svårt att attrahera horder av yngre lyssnare.
Många av de sista breven handlar förstås om hälsan. Den var ju en ständig följeslagare som satt avtryck också i några av de tidigare brevvolymer. Ändå finns det anledning att revidera bilden av Kafka som kverulantisk hypokondriker. Även bilden av hans kosthållning får sig en törn, för en vegetarian skulle väl inte skryta om att han ätit duva? Om han inte skämtade förstås, och det hör också till bilden, att dysterkvisten successivt ersätts av en ofta humoristisk individ: ”Till bilden hör baksmälla? Varför? Är det inte nog med att ha en skruv lös?”
Det är många myter som har florerat kring Kafka, däribland att han var en gnällig enstöring. Men han hade uppenbarligen många vänner, och mer än uppenbarligen många flickvänner. En av dessa, Dora Diamant, stod för en heroisk insats när en öppen bil fraktade den sjuklige Kafka till Wien: ”Under hela resan stod Dora upprätt i bilen för att med sin kropp försöka skydda Franz mot ovädret”, skriver Max Brod i sin biografi. Kanske vi bara ska nöja oss med att konstatera att människor sällan är så enkelspåriga som vi vill att de ska vara. Det är känsligheten som är hans största tillgång som författare, men det är en känslighet som ofta gör livet svårt att leva. Dora inflikar i en not till ett av breven till föräldrarna och ber om ett duntäcke till deras son: ”han är ju lite bortskämd”.
In i det sista var Kafka upptagen med att skriva. Det sista brevet är daterat dagen innan han dog, och var avsett till – du gissade rätt – föräldrarna. Praktiska bestyr dominerar åtskilliga av breven, och de ekonomiska svårigheterna som är en följd av inflation och dyrtider. Han är bra på praktiska råd, som att snittblommor ska skäras snett (var det han som kom på det?).
In i det sista arbetade han också på novellen om sångerskan Josefine, råttan som kan sjunga, en text som går att läsa som författarens egna förhållande till sin publik. Den går att läsa i Modernistas relativt nyutgivna volym Noveller, som samlar flera av Kafkas mest omtalade noveller: ”I straffkolonin”, ”Domen”, ”En svältkonstnär”, ”Redogörelse framlagd för en akademi”, ”Under byggandet av den kinesiska muren”, ”En läkare på landet”.
Mikaela Blomqvist skriver i sitt förord om det excentriska hos Kafka, att striden stod i förgrunden. Breven ger en annan uppfattning, av en något mer avslappnad hållning som ändå inte sträcker sig mot det resignerade. Han fortsatte stå i ett antagonistiskt förhållande till världen, något han förstås delar med den modernistiska litteraturen, hur frikopplad han än är till den rörelse som inte sköt fart förrän han hade dött (Virginia Woolfs Mrs Dalloway utkom året därpå).
Kafka hör till de författare som det går att återvända till lite då och då. Jag kan delvis sörja att min omedelbara reaktion på honom – blixtsnabb förälskelse – nog har gått förlorad. Jag läser honom med andra ögon nu. Det är inte säkert att det objektivt sett är att föredra, det vill säga att ändra sin inställning till det man gillat en gång i tiden. Att läsa Kafka nu ger ändå inte riktigt samma insikter som det gjorde förr, men det här gäller ju bara för mig personligen. Det står vem som helst fritt att göra andra erfarenheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar