Det här är en turkisk roman från 1980 som du med största säkerhet inte hört talas om. Tezer Özlü blev endast 42 år gammal, och hann endast ge ut en novellsamling och två romaner. Den sista skrev hon på tyska under titeln Auf den Spuren eines Selbstmords (”I spåren av ett självmord”). Hon har inte tidigare översatts till svenska, något som nu åtgärdas då Burcu Sahin översatt denna turkiska moderna klassiker, Barndomens kalla nätter.
Det är en kortroman som går autofiktionens ärenden. Men det är en förminskning av ett i grunden komplext litterärt verk, en roman som vecklar ut sig och vecklar in sig i flera förgrenande spår. Som fond finns den turkiska förtyckande samtiden, 60- och 70-talet som rör sig mot ett totalitärt samhälle. Men det är långt ifrån någon aktivistisk roman med en uttalad politisk agenda. Özlü är inte delaktig i något organiserat motstånd.
Det är också långt ifrån någon reguljär självbiografi, även om det börjar typiskt nog med en barndomsskildring. Balsam Karams upplysande förord motiverar Özlüs val att göra alla i huvudpersonens föräldrageneration till lärare – det beror helt enkelt på kraven från statligt håll att författarna skulle undervisa sin läsekrets. Men Özlü revolterar mot detta, genom att vägra skriva en didaktisk roman. Jag vet inte om jag behöver säga det här, men romanen tjänar definitivt på detta beslut att kapa alla anspråk på att fostra läsaren. Om vi skulle missa poängen är pappan en pensionerad idrottslärare som väcker sin dotter varje morgon med en pennalistisk visselsignal.
Uppväxten är fattig och föräldrarnas äktenskap är kärlekslöst. Tidigt implementeras de självmordstankar som författaren skulle realisera med sin nästa roman – dock dog hon i bröstcancer. Uppväxten handlar mest om att längta bort, ut mot något större än den förkvävande hemorten, eller bara ”en plats där det går att leva”. En av hennes förebilder, Cesare Pavese, fällde ju den slutgiltiga domen över uppväxten: ”En hemort måste man ha för att ha något att längta bort ifrån.” Litteraturen och språket blir upptäckter som gör hennes trånga värld större, biografen en annan med filmer från drömfabriken i Hollywood.
Underförstått är Turkiet en plats där det inte går att leva, med sina beväpnade vakter och sin misogyni som tillåter bröder att ges företräde framför systrar i alla sammanhang. Under ytan kokar dessutom den osunda patriotismen. Filmerna från Hollywood går inte att identifiera sig med: tillvaron för den unga huvudpersonen liknar mer den gråa realismen i de ryska 1800-talsromanerna. Denna gråa värld återskapas skickligt i några impressionistiska miljöskildringar, innan vi raskt slungas in i nya erfarenheter.
Det är skrivet i korta kadenser, med meningar som rör sig nästan parodiskt mot den korthuggna stil som förr brukade kallas telegramstilen (”isbergsprosa”). Det liknar en parodi på skoluppsatser: ”först hände det här, och sen tänkte jag så här, och då gjorde jag det här, och sen kände jag så här …” I skolan utför hon också en briljant karikatyr av en av lärarna, en strikt nunna: ”Hennes ansikte har flammat upp och blivit illrött. Hon snörvlar med sin korpnäbb, borstar av sina axlar och stryker sina ärmar samtidigt som hon skjuter ut stolen för att få sin rumpa på plats.”
Hon karikerar också de unga nyrika männens brist på bildning, men överlag skapas ett närmast idylliskt skimmer också över dessa år då hon – huvudpersonen – söker sin identitet. Sexualiteten leks fram med en tjejkusin så länge de befinner sig före puberteten – sedan blir det för mörkt, och då söker hon sig mot män. En av dessa män får symbolisera författarens knivskarpt klarsynta genomskådande av deras ytlighet:
Han kommer aldrig att uppleva lyckan som kommer med sann frigörelse, evig genom alla tider och oberoende världen; en frihet som växer sig större för varje dag. Även hans språk är underutvecklat. Han är oförmögen att greppa verkligheten.
Att Özlü har angett Franz Kafka som en annan litterär influens förvånar inte, men annars är det svårt att peka ut likheter med annat jag har läst. Till viss del påminner tematiken om Tove Ditlevsens självupplevda romaner. Även här skildras ju vistelser på mentalsjukhus med elchocker och ryslig vård som mest består av bestraffningar, våld och övergrepp. Det kan också berättartekniskt erinra om hur Sylvia Plath jobbade med liknande erfarenheter i sitt mästerverk Glaskupan. Hos denna suveräna trio författare – Ditlevsen, Plath och Özlü – sker den feministiska offensiven från snedden, med kaxighet och ironi.
Vad som utlöser det berättaren kallar galenskapen blir inte riktigt klarlagt – det kan ju räcka med att vara vid liv i en fientlig tid. Özlü bryter upp språket inifrån och skriver på något sätt från denna ovanliga position, som inte räds närkontakt med det gränslöst farliga. Det tredje och längsta kapitlet i denna korta roman, ”Léo Ferrés konsert”, är höjdpunkten, där erfarenheterna från de psykiatriska klinikerna skildras oförblommerat, och det är inte mindre än nyskapande och fantastiskt.
Özlü var gift tre gånger, och äktenskap avpolletteras i rask takt i den här korta romanen. Någon egentlig kärlek når hon knappast, även om hon mot slutet erkänner att det finns ett värde i att hålla om en annan människa. Därmed friläggs ett hopp också för den kringskurna huvudpersonen, om än detta hopp skulle visa sig vara efemärt. Romanen redogör för hemska upplevelser, men den gör det på ett otroligt begåvat och infallsrikt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar