Konst och poesi är tätt förbundna, och poeten Ida Börjel har arbetat i detta fält mellan poesin och konsten egentligen sedan sin debut Sond. Aldrig tidigare har det dock varit så utskrivet som i hennes nya bok: Omsorgslabyrinten tar oss rätt in i Malmö konstmuseum och dess samlingar, där några konservatorer berättar om konstverken och vilka åtgärder som kan behövas när de ska restaureras och konserveras.
Omslaget visar baksidan av Gösta Adrian-Nilssons hundraåriga målning ”Biljardspelarna”, och omslagets baksida visar själva målningen med markeringar från en nyligen genomförd ”tillståndsrapport”. Själva boken består av tolv delar med ett appendix, där vi alltså tas med bakom kulisserna till det försiktigt idoga arbetet att bevara museiföremål på mest lämpligt sätt. I två av rummen finns teckningar av Hill, poeternas älsklingskonstnär (det är lätt att förstå varför!).
Låter det krångligt? Något liknande kan sägas när exempelvis Börjels Ma ska beskrivas, förutom att jag tycker det är 2000-talets enskilt bästa diktsamling hittills. Att jag nämner detta – hur bra Börjel är – beror mest på pengar. I går fick jag höra en kollega klaga på priset på en diktsamling vi ska läsa i bokcirkeln, men jag svarade blixtsnabbt att det är full valuta för pengarna. För så är det: poesi är ovärderligt, kanske världshistoriens bästa uppfinning.
Vad håller Ida Börjel på med? Måste hon vara så … hm, tillkrånglad? Fast glöm att det här är ”svårt”. I den här boken skriver hon en slags dokumentärdikt, där de intervjuade berättar fritt om sitt arbete. Det är handgripliga resonemang om bevarandets konst, ett manuellt arbete som utförs av varsamma fingrar och ibland förstärkt av saliv. I stället för diktens röst handlar det om diktens röster, och det är inte förvånande att Börjel har gett ut flera stycken hörspel, och att även denna lika gärna kunde lanseras som en teaterpjäs. För det är en poesi som ska upplevas, höras, framföras. Även detta var manifest i hennes tidigaste böcker (förnämligt återutgivna på Nirstedt/Litteratur häromåret).
När du hör ordet ”omsorg” tänker du förstås på människor. Men i den debatt som har förts de senaste veckorna om kulturbudgeten i städer som Norrköping och Linköping (är det bara en tillfällighet att de slutar på ”-köping”? jag skulle inte tro det, från perspektivet Jön-köping) har det blivit uppenbart vad kultur och konst får kosta. Inte mycket, om de Tidö-partiledda kommunerna får bestämma. Nu är det svårt att avgöra vad som är orsak och verkan, men Börjels bok landar som ett hårt knytnävslag i kulturpamparnas solar plexus, och hennes böcker har alltid haft en politisk slagsida, kanske med betoning på just ”slag-”.
I dag skapas åtskillig konst med förgängliga material, och dessa verk kommer att bevaras endast i form av fotografier. Den digitala lagringen är ännu mer opålitlig, där det skapas tomrum och lakuner vid programuppdateringar. Det är lärorikt att ta del av de berättelser som Börjels bok utgörs av:
För mig som konservator
är föremålen exakt
lika mycket värda
det är de ju inte utifrån ett
marknadsperspektiv
[…]
så fort ett objekt ska ställas ut
blir det värderat
med tanke på försäkringen
men hur värdera
ett framtida värde
vad som är unikt
det vet vi inte så mycket om
vad som inte är det nu
kan bli det sedan
Ja, inom konsten är det ofta så: först i efterhand vet vi vad som är värt att spara, så därför borde vi spara mer generöst. Något som förstås är resurskrävande, inte bara om en avser ytorna till lokalerna. Nej, det tarvas också kompetens, och underförstått genom hela Börjels bok argumenteras för tillvaratagandet av denna kompetens, som nog mest går att säkerställa till det som brukar kallas ”tyst kunskap”, det vill säga sådant som en lär sig genom erfarenhet, men som inte alltid går att sätta ord på. I boken förekommer samtal om skillnader, värdering, och i dubbel bemärkelse uppskattning.
Noggrant och omsorgsfullt arbete redovisas i de intervjuer som boken består av. I två av kapitlen handlar det som sagt om Carl Fredrik Hill, och fram till 1 oktober går det att se utställningen på Malmö konstmuseum där Tal R och Mamma Andersson bearbetar Hills bildvärldar med egna verk (jag såg den i somras: den är fenomenal). Diktens berättarjag är på jakt efter ett av Hills lejon:
Denna då ett lejon
en ganska blek akvarell det står
Hill d´or ja guld-Hill
drömspel mytiska sagofigurer
i teckningen kommer vi nära handens
tanke och människan
bakom handen som att
den alldeles nyss var här
Ja! Så är det förstås att ställas inför riktigt omvälvande konst, när vi ges privilegiet att följa den på så nära håll: som om det ”alldeles nyss” hade skapats. På sätt och vis liknar konservatorns arbete översättaren, som genomför en extrem närläsning av ett litterärt verk, och därmed kommer så nära att det går att känna dess andedräkt.
Och vi får tillfälle att följa med i handens skonsamma åtbörder mot materialet genom en dikt som denna. Det praktiska arbetet har förstås nedgraderats i vår tid (se bara på hur få som söker till de praktiska programmen på gymnasiet). Här framgår det vilken tillfredsställelse som ges av att lösa problem på ändamålsenliga sätt, och att vi tjänar på att vidga vår syn av vad som är ett konstnärligt yrke: det finns kreativitet också hos de som konserverar konstverken.
Och på tal om pengar (Börjels förrförra bok var Arvodet – Marginalintäkten): poesi är den mest demokratiska konstformen. Det må vara att en diktsamling är dyr (någonstans mellan 200-300 kr i detta fall), men det är väl spenderade slantar. Samma sak med museer: de kostar, men det är pengar vi investerar i någon annans välbefinnande: ”museet är till för kommande / generationer”, lyder en av slutsatserna i denna berikande bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar