Första ledtråden ger oss ett stycke där parentes följs av parentes av parentes. Vana läsare inser att när parentesen kommer, då ska blicken och tanken skärpas, för där gömmer sig ofta de subtila ledtrådarna, de som en skicklig och opålitlig berättare döljer med förfaren hand.
För säkerhets skull är det väl bäst att utse 48 Clues into the Disapperance of My Sister till en av Joyce Carol Oates senaste böcker, och inte den allra senaste. Den kom tidigare i år, men jag tror hon har släppt en novellsamling sedan dess. Hon har fyllt 85, men fortsätter arbeta lika hårt som alltid, och besökte för den delen Sverige häromveckan för att ha samtal på Kulturhuset och titta på konst av Sigrid Hjertén.
Berättartekniken är så enkel att det förvånar att så få har upptäckt den innan: i 48 förtätade kapitel följer vi Georgenes intrikata berättelse om den äldre systern Marguerite, som försvann trettio år gammal i april 1991. Hon lämnade några fotspår i marken och en tom plånbok, men det är allt. Var det som med en horrorskön engelsk glosa kallas foul play inblandat? Eller ville hon, M., bara försvinna från sin vardag? De minnen Georgene, G., har att tillgå är porösa och vaga. Utmärkta ingredienser för en thriller.
En thriller som dock har ett problem. Det ligger i själva grundpremissen med – om engelskan ursäktas – the lost girl. Tidigt skapas små hack i G.s berättelse, för att vi ska aktivera vår misstanke. Därmed kan det bara sluta på ett sätt: antingen är G. den som bragt systern av daga, eller så är det en medveten MacGuffin, alltså det villospår som Hitchcock älskade att plantera för att sätta griller i huvudet på folk.
Motiv saknas inte, förstås. I den här typen av brott är familjemedlemmar huvudmisstänkta, och vi får veta att G. hade anledning att hysa avundsjuka mot sin syster, en relativt framgångsrik konstnär. G. är inte lika vacker, inte lika begåvad. Det finns också något oroande i hur G. uttrycker sig, som någon som förläst sig på gotiska romaner, som när hon kommenterar hur obetydlig hon var inför M.s blick: ”Strange how M. was oblivious of me. Oblivious of what was rushing at her from the future on wide-spread dark-feathered wings.”
Vi rör oss i det hypotetiskas rike, där gissningar är kung och farhågor är drottning. Oates arbetar flitigt med parentesen, men också med den pulshöjande kursiveringen. Syskonkärleken har hon förstås skrivit om tidigare, med bättre resultat, men ingen kan väl bestrida att temat här – försvunna kvinnor – är viktigt. Varje år försvinner 600 000 människor i USA, och 90 000 av dem hittas aldrig. Det är groteska siffror, men så är också verkligheten groteskare än fiktionen. Det blir rubriker i tidningarna, men bara för en kort tid, eftersom det fylls på med nya försvunna hela tiden. Oates kommentar är cynisk, eller bara mänsklig: “Dropping out of headlines is like dropping out of existence.”
Bitterhet är ingen ovanlig katalysator för grova brott. Oates resonerar kring skönhet, beskriver den som att den alltid är orättvis och självisk, samt oförutsägbar (det sistnämnda skulle då förklara varför vår impuls att förstöra den är så stark). Eller vad då ”Oates resonerar”, det är förstås G. som resonerar här, hon som för ordet och leder romanen på sitt eget sätt, med sin röst som dryper av förakt. Kort sagt: hon är sus, som det heter. Sedan tidigare är mamman död, och en tänkbar förklaring är att G. försvinner på grund av det väntande arvet från pappan, att M. vill vara ensam med pengarna. (Om bitterhet inte skulle räcka som motiv: vad sägs om pengar?)
Några av bifigurerna beter sig också skumt, på ett sätt som trotsar beskrivning. Det gäller främst Elke, en wannabekonstnär som ser sin insats som det namn som ska göra lika betydande konstnärliga insatser som Lucien Freud och Francis Bacon. Det ger förutsättningar för en ganska olustig stämning, ju mer samröre G. har med denna uppenbara charlatan, han som på megalomanikers vis nöjer sig med ett namn, det lite fåniga Elke.
I viss mån rör sig Oates i lite väl upptrampade spår. Hon rör sig mot det uppluckrade och det hotfulla, och romanen genererar mer olust än spänning. Som väntat är det här en skickligt komponerad roman, som kan beundras för hantverket, om inget annat. Ärligt talat måste jag tillstå att den inte riktigt är så spännande som en kunde ha hoppats. Eller så är det bara så att just den är typen av genre gärna börjar gå på tomgång. Till slut blir det nästan ovidkommande vad som egentligen har hänt med M., för man bara stör sig på G. och hennes tirader. Det kanske inte är så konstigt, och kanske det ändå är en förhållandevis bra genrebok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar