En bondes död är den onödigt intetsägande titeln på en i stort sett lyckad deckare i västerbottenmiljö, signerad det nya radarparet Negar Naseh och David Sandström. Medan mordgåtan småputtrar i bakgrunden är det relationen mellan människorna som imponerar mest.
En deckare som utspelar sig i Västerbottens inland med förtecken av ond, bråd död och surmulet tillknäppta byaoriginal och en hemvändande privatspanare: visst låter det som premissen till en ny bok av Karin Smirnoff? Men det är Negar Naseh – bekant migrantprisvinnare – och Refused-trummisen David Sandström som tillsammans skrivit En bondes död, och den visar sig ha få gemensamma nämnare med Smirnoffs upphaussade alster.
Mycket känns igen från genren, såsom att den döde lämnar trådar bakåt till uppväxtens oförrätter och att en radda lömska bifigurer visar sig ha starka motiv att ha slagit ihjäl offret Jens. Ändå undviks många av genrens inneboende fällor, däribland den uttjatade modellen rutinerad räv som ska lära upp en gröngöling.
Det är främst tack vare att den sjukskrivna civila utredaren Marita och den nybakade polisen Bahar görs till så mänskliga individer. Marita bor i Stockholm men har rötterna i Brännliden, djupt inbäddat i inlandet mellan Umeå och Skellefteå. Tillsammans med Bahar nystar de upp den nedlagda utredningen kring Jens död. Har han frusit ihjäl eller misshandlats till döds?
Nu handlar det inte enbart om den bonde som bragts om livet, utan också om utarmningen av glesbygden och den ekonomiska politik som gör det nästan omöjligt att försörja sig på ställen som Brännliden. Om en inte ser mellan fingrarna på vad som är lagligt, vill säga. ”Lite svartjobb och finkel” är bygdens smörjmedel, och hembränningen hör till det polisen stumt accepterar. Naseh och Sandström hittar de gråskalor som gör tillvaron dräglig också för den som lever på marginalen.
Norrländskan ger sig tillkänna i enstaka glosor som ”skvätträdd”, ”eljest”, ”gammpojk”, men allra mest i den outsagda protesten mot moderniseringen. Sammanhållningen i byn skildras noggrant, och denna omsorg mellan människorna är verkligen på gott och ont. Det är en speciell sorts tystnadskultur som tillåtits cementera starka band mellan de boende.
En bondes död är en tråkigt prosaisk titel på en lyckad deckare. Och döden är inte heller alltid i fokus, då spaningsarbetet hålls på sparlåga, som om Naseh och Sandström då och då måste påminna sig själva att det är en deckare och föra in det motivet i handlingen. Det mest spännande blir faktiskt relationsbygget, dels mellan Marita och Bahar, och dels mellan Marita och andra människor, som den åldrade Nancy, barnet Frida och barnbarnet Karla.
Jag är tacksam att den här deckaren inte frossar i det grova våldet, men samtidigt inte väjer för det potentiella våld som många bär inom sig. Det här är första delen i en planerad serie, och jag återstiftar gärna bekantskapen med Marita och Bahar. Det saknas inte antydningar om ett allt tätare samarbete mellan dem, och även på glesbefolkade ställen sker illdåd. Kanske speciellt just där, med en allt mer avvecklad polis med sitt säte många mil därifrån.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/9 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar