att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 juni 2015

Om dumheten, Robert Musil, Vesper essä


I december 2012 kom den första delen i förlaget Vespers serie essäer, Ulf I. Erikssons Ett liv efter födelsen. Och redan nu en andra bok! Det är Robert Musils Om dumheten, översatt av Henrik Sundberg.

Det var med stor glädje jag läste Eriksson, inte minst eftersom essän är en så eftersatt genre på svenska. Formatet på dessa böcker är dessutom smått idealiskt, då det går att läsa dem i en handvändning, och återkomma till dem vid behov. Och vad är väl tre år i sammanhanget, då Musils essä faktiskt skrevs redan 1937? Mest känd för den smått skräckinjagande romansviten Mannen utan egenskaper torde denna lättillgängligare text kunna utgöra vägvisare in i det större verket.


Två saker tänker jag på medan jag läser. Dels Gustave Flauberts sublima bok Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard och Pécuchet, och dels Amos Oz lite löjliga skrift Hur man botar en fanatiker. Dessa två parametrar inom detta område. Där Flaubert alltså i Oscar Wildes anda föreslår dumheten som det värsta brottet av alla blir Oz väl nitisk och enkel med humorn som botemedel mot den dumma fanatismen.

Musil skriver mångtydigt, och då kan det tyckas en välsignelse att vi som lever i cyklopernas land får ta del av något som kan göra oss lite mindre enögda. Ja, han skriver rentav med en ironi som är så vässad att den förmår skära rätt in i vår egen samtid, oavsett om vi delar Knausgårds uppfattning om oss som cykloper. En bra essä ska ju utmana (vane)tänkandet, få tillvaron att svikta, och ge ett nytt perspektiv på sakerna. 

Utifrån en av Hegels elever, sedermera professorn Erdmanns essä i liknande ärende arbetar sig Musil i cirkelrörelse kring sitt ämne. Tvärsäkerheten skojar han bort, och skriver med en direkthet som är högst inspirerande. Som Byron utryckte det: ”Fools are my theme, let satire be my song”. Och Musil trivs bra med satiren, den som frodas av indidgnationen. Då kan han vrida kniven i så många riktningar att den också pekar mot dig som läser hans text nu, 2015.

Hur mycket självdistans har du? Om det är något som utgör hans försvar mot dumheten så är det något åt det hållet: anspråkslöshet. För om fåfänga är dumhetens bundsförvant, då är det lätt att fly undan och bli självironisk – men liksom fallet är med ödmjukheten är inget enklare än att agera ut den falska självironin. Att medvetet skratta ut sig själv avväpnar all kritik. Då är Jantelagen det som väntar oss, om vi visar för mycket anspråkslöshet. Lite mer kaxighet skadar inte.

Musil anger då en medelväg som idealet, att varken hylla eller klaga i övermått. Om tillfället gör tjuven så är det situationen som gör dumheten: det vill säga, att det alltid finns sammanhang där vi är fisken i vattnet och ett annat sammanhang där vi kippar efter andan, dum som en infångad fisk.  

Det finns som sagt en undertryckt indignation i Musils essä, som torde härröra sig från tidsandan i det österrikiska 30-talet, där dumheten verkligen hade börjat visa sitt fula tryne. Men det blir då en påminnelse om våra evinnerliga överenskommelser, vår benägenhet att välja konsensus före konflikt, lösning före upplösning, och lugnet före stormen. Om vi nu är cykloper gäller det att göra bästa möjliga av den syn vi har. Överenskommelser är ett godtycke som har cementerats – förstenats, kan man säga. Många av våra invanda föreställningar är dumma.

Som det här att man ska gilla barn. Barn är ju korkade, smutsiga, ouppfostrade, skrikiga, ocharmiga, gnälliga … Men sådant låter sig inte sägas, om du inte först gör dig till Leif GW Persson, som kan säga sådant om sina egna barnbarn och komma undan med det för att han är den han är.  

Vi ska pusha oss vidare, och det innebär att ge sig in i något där du riskerar att se dum ut. Att uttala sig om saker du inte är helt insatt i. Musil blir förebildlig i sin strävan mot förändringen. Han är i sin text bitter, elak, förtvivlad inför sin dumma dumma och fanatiska omvärld – uppgiven, men samtidigt paradoxalt hoppfull, i ett slags absurt hopp. Då kan han vara på samma gång milt överseende och ivrigt ifrågasättande. Han erbjuder kritik av ett nytt slag: ett fördömande som förstår. 

Bo Isenberg har skrivit ett fint efterord – jag har förstått att jag tillhör en minoritet som läser efterord, men om det får mig att se dum ut tar jag gärna den risken. Isenberg gör en viktig distinktion, utifrån Musils syn på människan: ”Människan ändrar sig, men ändrar inte sig”. Nog ser vi exempel på sådant lite varstans.

Och nog är det fint med den här serien, om än det bara blivit två ynka böcker hittills. En önskar mer än gärna en fortsättning. Förhoppningsvis kan det bli något som liknar Penguins serie ”Great Ideas”, med böcker i liknande format, just essäer, men hellre med mindre slagsida åt det anglosaxiska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar